I dag spelade arbetskamraterna paintball. Arton personer à 9 overaller i varje enskilt lag. Jag var i det förlorande laget. Fanken. Tror att det hade att göra med att de andra var mycket listigare, snackade ihop sig i hemlighet och dessutom kunde banorna sedan tidigare. Vi i det andra laget, som var newbies, sprang och smög så att skyddsmaskerna immade igen. Som kompensation pangade vi iväg färgkulor på färgkulor tills tryckluften tog slut och vi stod där mitt i spelet med rumpan bar, så att säga. Och ja, absolut, jag har numera två störtlöjliga blåmärken i baken.
Och på Vilda Västern-banan blev jag först prickad flera gånger i huvudet från nära håll – det gjorde så inihelvetes satans ont – och sedan en gång på låret från ännu närmare håll. På det sistnämnda stället har jag nu ett blåmärke som är så frykteligt att skåda att jag blir en gnutta orolig. Det ser direkt giftigt ut.
Ska man vara stolt över att man försökte ge de andra spö, eller ska man skämmas över sina många blessyrer? Kämpar varje dag med att vara en ”jaggo”. Så dra åt skogen, neggo, och låt mig få malla mig över att jag took one (or a dozen) for the team. Yeah!