från uppdrag till resultat
Är hemskt mallig över att jag lyckats klara av den första uppgiften i distanskursen 3D-modellering och animation i Blender vid Gävle högskola. Har verkligen kämpat för att sätta mig in i alla splitter nya detaljer. Och resultatet blev en ganska söt snögubbe i en vintrig granskog, med en slags stad i bakgrunden. Nu väntar den första inlämningen på astronomikursen i Lund. No rest for the wicked.
Monday will be the start of a really tough two months period work-wise. What have I done?
Have spent days and weeks trying to fix the ”Invalid JSON reply”, which has prevented me from updating my web page. Terribly, terribly exhausting!
Gårdsfolket skickade en bild på yngsta bordercollien som fått noja på mig som Lektant nummer 1.
Bakom dörren där hon håller vakt (och har lockat med sig storebror i tron att det vankas bollkastning) sitter jag och graverar på glas. Tror hon. För jag har redan åkt hem, och doftspåret är en halvtimme gammalt. Alltså kan ingen komma ut och busa med henne (och brorsan).
Hon är en sådan oskyldigt glad liten själ, utrustad med ett skrämmande fint luktsinne som innebär att hon alltid snokar upp mig på tre sekunder blankt. Stackars, stackars lilla späckhuggare. Whacko dog, I love you!
Och nu när fingrarna rör sig över tangentbordet är jag inte säker på att de har lust att fortsätta. Få se hur länge de orkar.
Idag var jag iväg till gårdsfolket och graverade ljuslyktor. Det skedde på beställning, och jag kunde inte sitta här hemma med jobbet på grund av allt oväsen och glasdamm.
Hann inte klart så jag ska dit igen imorgon. Då lär jag träffa den av gårdsfolkets bordercollies som är helt besatt av att jag ska leka med henne. Om jag inte gör mitt jobb så klättrar hon på mig. På riktigt. Lär därför bli tvungen att stänga in mig i gårdsfolkets bod, men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna ha hjärta till det när jag vet att Klas Klättermus står utanför dörren och väntar. Viftar på svansen, väntar, ylar., flåsar. Undrar.
Eller, nä, inte så värst ny. Gjordes i mars. Den har funnit sin plats i punktlampans sken på elpianot, där den hälsar mig välkommen till tangenterna varje kväll efter jobbet. Ska erkänna att jag på sistone har valt Lara Croft och Tomb Raider framför Bach, trots att jag är stormförtjust i både draken och Bach.
Behöver väl avreagera mig, eller något liknande. Spelar samma sekvens av banor gång på gång, där Lara får plocka fiender på löpande band.
I dag spelade arbetskamraterna paintball. Arton personer à 9 overaller i varje enskilt lag. Jag var i det förlorande laget. Fanken. Tror att det hade att göra med att de andra var mycket listigare, snackade ihop sig i hemlighet och dessutom kunde banorna sedan tidigare. Vi i det andra laget, som var newbies, sprang och smög så att skyddsmaskerna immade igen. Som kompensation pangade vi iväg färgkulor på färgkulor tills tryckluften tog slut och vi stod där mitt i spelet med rumpan bar, så att säga. Och ja, absolut, jag har numera två störtlöjliga blåmärken i baken.
Och på Vilda Västern-banan blev jag först prickad flera gånger i huvudet från nära håll – det gjorde så inihelvetes satans ont – och sedan en gång på låret från ännu närmare håll. På det sistnämnda stället har jag nu ett blåmärke som är så frykteligt att skåda att jag blir en gnutta orolig. Det ser direkt giftigt ut.
Ska man vara stolt över att man försökte ge de andra spö, eller ska man skämmas över sina många blessyrer? Kämpar varje dag med att vara en ”jaggo”. Så dra åt skogen, neggo, och låt mig få malla mig över att jag took one (or a dozen) for the team. Yeah!
Köpte akrylfärger som ska fästa på glas utan tillsatser av genomskinligt lim eller gummi arabica. Dessutom med skimrande finish. Men den framkommer endast om man belyser motivet med en lampa (snett) framifrån. Man kan tycka att det är besviket, eller så kan man tycka att det är fascinerande, att draken ändrar färg, lyster och karaktär beroende på när på dagen som den betraktas.
Den stora frågan är nu bara vad jag ska förvara i burken, som är värdigt surpuppans beskydd.
Är ganska nöjd med min senaste glasmålning, en ”flasklykta”, prydd av en drake med okänd koppling till ett slott i fjärran.
Har införskaffat diverse burkar, dricksglas och andra förvaringskärl i glas för att göra en drakkollektion. Längtar till helgen då jag kanske, kanske får tid med det.
Precis framför löpbandet på gymmet hänger ett stort foto föreställande Nevada eller något liknande. Och i takt med att jag springer allt fler kilometrar så hittar jag också allt flera märkliga varelser i landskapet. Dödskallar med spindelben, lemurer med boxhandskar, rävar med pälsmössor, stroppiga strutsar, damer med parasoll, ekorrar med ormkroppar, katter med lysande ögon, skuggväsen med älgkronor, gorillor med fundersam min, och så vidare. Det tar aldrig slut.
Har försökt fotografera dem alla, men det funkar inte. Det är ögat som ser dem, inte kameran. Får väl försöka teckna av dem nästa gång jag är på plats.
om man får använda det här fotot till nya körkortsbilden…
Jag menar, det är ju väldigt likt mig. ”Ho ha fasstnat”, för att tala med Peter Törnqvist.
Och på tal om ”Kioskvridning 140 grader”: Det kvittar vilken sida i boken man slår upp, man sugs in direkt. Alla dessa fantastiska betraktelser och makalösa livsöden. Tro f-n att man fastnar.
En bedagad riddare på en uttjänt flaska, målad med akrylfärger och fixerad i 170 grader C i 30 minuter. Tålmodigt ditprickad i helgen under något som artade sig till meditation.
Var osäker på om ”gräddningen” skulle fungera, men än håller både flaskan och riddaren.
Och själv har jag fått mersmak trots att ljusslingan, som ger lite glans åt det hela, fick en arbetskamrat att tro att det var Tingeling som stått motiv. Min tilltufsade riddare, med Don Quixote i bakhuvudet, känner sig kluven inför jämförelsen.
Har påbörjat kursen ”Förberedande kurs i matematik” på distans (Stockholms universitet). Och jag kommer att hinna med den också. Hurra!
För när jag krävde att få motsvarande ersättning i svenska kronor som andra översättare, bosatta i Euroländer, får men möttes av det köpenhamnska svaret att de nu valt att anlita en annan översättare (som hjärtans gärna jobbar för ett orättvist lågt arvode) så tänkte jag ”som ni vill, ye wee feckers”.
Jag har nämligen ett annat jobb, som ger mig så pass mycket fritid att jag äntligen kan matematisera och spela fiol, gitarr, piano och cello – det är Emmetts och min nya favorit – (nästan) så mycket jag vill.
Så vad är det? Det är bra. Det är mycket bra.
Var ganska nere i onsdags, men dekorerade en t-shirt och blev genast på avsevärt mycket bättre humör.
Och på jobbet nästa dag funkade bilden som en äkta talisman.
I’m gonna keep it!
Förresten: varför åker man till jobbet på sin lediga dag? Svar: för att vara helt ensam i det superfina gymmet och bränna tusen kalorier. Och spela pingis med Emmett. Jag vann. Säger vi. Just det.
Efter ett snabbt besök på Naturhistoriska museet före jul så blev det ett stegosaurusskelett den här gången. Det är lite svårupptäckt, men Emmett påpekade att det är precis vad ett fossil ska vara.
Roligt att få se (det mesta av) den spännande VM-finalen igår, och trots att jag egentligen höll på Frankrike så är jag glad att den bolltrollande Messi äntligen fick det där VM-guldet som han saknat i sin digra meritlista.
Firade genom att packa in julklappar och äta saffransbullar och lyssna på P2 Klassisk jul.
Länge undrade jag var den strida strömmen av rött glitter kom ifrån. Det fastnade överallt och höll på att göra mig tokig, ända tills jag begrep att det var spännet med en jättestor julröd blomma som jag fäst i håret som var skurken i dramat. Insåg i samma veva att jag såg ut som en tomte i mina rödrutiga pyjamasbyxor och min stora röda varma tröja. Detta alltså om man räknar bort mina favoritsockor med dödskallar på (såvida man inte tänker sig en mycket ondskefull tomte).
Ah well, at least we’re all set for Christmas now, Emmett and I. Aye, so we are. Great stuff.
Emmett har inte sagt nåt om att han vill ha denna senaste tröjskapelse. Undrar varför.
Emmett doesn’t seem to relate to smouldering dragons. It’s a good thing then that I do. I might just wear it to my new workplace today, should this day turn out the same way as yesterday did. I can take only so much.
Konstvärldens (?) svar på Bond. James Bond.
Börjar kunna spela Bachs ”Air” på fiolen utan ”gnissel”. Det låter antagligen ändå inget vidare i andras öron, men jag bara älskar vår violin. Och jag älskar Bach. Det är allt som betyder något.
Cyklade genom Vasaparken i fredags kväll och fick syn på en fantastisk ljusskulptur, i naturlig storlek som det verkade.
Och när jag sedan satt och försökte spåna fram idéer till mina ”flasklyktor” tycktes minnet av den underbara skulpturen ha etsat sig fast i det undermedvetna, med en egen giraff som resultat. Den liknar mest en drake, jag vet. Men det är i alla fall min giraff.
Drake.
Giraffdrake.
…av Mary & Max, och fick tårar i ögonen. Det var länge sen sist.
Märkligt att man kan känna sorg inför animerade figurers öden.
Rita på tröjor med svart märkpenna. Är lite nöjd med min hybriskatt. Gjorde en annan bild också, med den springande punkten, men den har Emmett på sig just nu, så bildbevis följer en annan gång.
En företrädare för det näst-största partiet i Sverige förnekar den globala klimatkrisen. Ett hett (sic!) tips till vederbörande: ”Googla” på ”climate change + research” och närstudera alla 1,28 miljarder träffar.
När vår nya regering, med ultrahögerkrafter vid rodret, pratar om ”kulturkanon” så förundras jag över att ingen verkar associera till t ex Tyskland på 30-talet och till Sovjetunionen, där odemokratiska krafter definierade vad som skulle anses vara ”kultur” och därmed tillåtas i samhället. Nu är vi där igen, i Sverige den här gången, och jag blir rädd på riktigt! En SD-are har ju redan inlett kommande 4 års regeringsstyre i Sverige genom att håna en ung flicka som mördades av nazisterna. Vad härnäst? Bokbål?
…och med den en längtan att bara dra. Det är något med färgerna, luften och lukterna som aktiverar flyktimpulserna. Men jag stannar. Inte minst därför att en påkörd fot plågar och kraftigt begränsar rörelsebeteendet.
Har fått ägna mig åt att bocka av ”att göra”-listor i stället, samt roa mig med att rita tröjtryckidéer på ritplattan. Inte så dumt, faktiskt. Är inte riktigt i mål än, så fortsättning följer.
Är glad för insikten jag gjorde för ett år sedan, att somliga människor har en kemisk sammansättning i hjärnan som gör att de behöver tillskott av serotonin för att inte deppa ihop totalt i dikesrenen.
Utan den insikten hade denna dag garanterat gjort mig kalabalikmisantropisk. Har ägnat hela söndagen åt att köra runt och mata bilen med dyr bensin i syfte att passa överenskomna tider, bara för att upptäcka att ingen mer än jag var där. Så hurra för förskrivna tillskott av nödvändiga signalsubstanser!
Tack vare dem har jag kunnat hitta vissa poänger med att köra mil efter mil fram och tillbaka en höstdag som varit så vacker att jag egentligen hellre hade tagit en jättelång springrunda i valfritt naturreserverat. Bilen fick i alla fall motion. Hur bra som helst.
…and my only option is to love the whooshing sound they make as they go by, to paraphrase Douglas Adams.
Yesterday, I was called upon by the farm people to work my muscles to the bone. I single-handedly shifted a lot – and I mean a lot – of heavy-duty scaffolding, cleared out a shed, which is to be used for drying fat (don’t ask me what that means), and to top it all, I finally cleared a large patch of brambles in order to make way for some elderberry trees. It was a prickly hopeless business.
The result? A serious pain in my back, and a pinched sciatic nerve. It’s a bloody nightmare, so it is. But hey, a hammer, used for extra pendulum force, does wonders if the hammer’s head hits the exact spot in the thigh/backside. Highly recommended. Or maybe not.
In return for my efforts, I shamelessly pinched a bushel of apples from the farm people’s garden without asking their permission. Later on this evening, there will be stood a steaming hot apple pie on our table, served with custard and vanilla ice cream. I don’t regret a thing.
”Prova på”-kursen i silversmide i Kronhusbodarna ledde till ett par örhängen och en ring. Det var väldigt roligt, om man försöker glömma att halva kurstiden föll bort eftersom läraren skulle betjäna en drös kunder samtidigt som hon undervisade oss stjärnögda elever.
Av den anledningen var hon säkert även lite stressad när storleken på ringen skulle justeras och den blev på tok för stor för mig. Ledsamt nog fick jag heller ingen chans att sluttumla mina alster så att den där extra vackra silverlystern kom fram.
Men jag får vara nöjd ändå. Tänker gå en lite mer omfattande kurs i november på ett helt annat ställe, så förhoppningsvis blir det då mer så som jag och mina slitsamt hopsparade kurspengar drömmer om att en dyr kurs ska vara.
Och så har man kört truck på jobbet i skarpt läge. Så kul att jag blir crazy!
Dessutom har jag hunnit klippa två får idag, och bli förföljd av gårdsfolkets ena bordercollie, som tack och lov har slutat hugga en i utstickande händer, knän och näsor.
Imorgon ska jag på en ”prova på”-kurs i silversmide. A busy weekend indeed!
Och förresten, på tal om crazy så fick jag höra att en av våra grannar, en storvuxen man i medelåldern, tillika familjefader, känner sig jättetuff när han hotar en annan granne, en hälften så stor kvinna i sjuttioårsåldern bara för att hon slutat hälsa på honom sedan han och hans fru kom på den briljanta idén att försöka slänga ut alla oss i vårt hus som inte kan eller vill omvandla sin hyresrätt till en bostadsrätt. Det är en modig man det. Jag kan bara hoppas att han försöker hota mig.
Har nu klarat av teoridelen i truckutbildningen, och jag tyckte det såg ut som om jag hade 0 fel.* Ser nu fram emot att få gå vidare med den praktiska delen. Are we there yet? No. Are we there yet? No. Are we there yet? O, brother.
Avklarad truckteoridel. Det är mycket plåster på såren det, efter den enorma lågmäldhet jag dragits med sedan arbetsdagen igår när jag blev så arg på en kollega som svor åt skrek åt mig för ingenting att jag höll på att självantända. Önskar att jag kunde backa bandet och räkna till hundra miljoner tusen istället för att ge vika för de eldsprutande dumheterna.
Livet är en strid.
Men på uppsidan har vi det faktum att huvudvärkstabletter klarar ett 40-gradigt tvättprogram med förtvätt. Det var inte meningen att jag skulle tvätta dem. Det bara blev så. Missade att tömma jackfickan på tablettkartan innan jag drämde in tvätthögen i maskinen, tryckte på knappen och sprang ut i solen.
Nu tänker jag fira att den här dagen är slut, och kanske hinner jag till i morgon vänja mig vid tanken på att återvända till arbetskamraterna på måndag. Emmett tror att jag har jobbat i min kontorsliga enstörighet lite för länge och därmed hunnit glömma bort att det sociala livet är ett kapitel för sig. Jag tror han har rätt. Igen.
*Hoppas nu bara att mina ögon inte bedrog mig och det i själva verket stod ”0 rätt”.
Valvakan är hemsk: Snälla, snälla, snälla, säg att Magdalena Andersson får fortsätta styra Sverige. Pallar inte att högertokarna får utrymme att sönderprivatisera och segregera det här landet ännu mer än vad de redan gjort!
Det är inte klokt vad lycklig man kan bli av att tappa en bilnyckel nånstans på 7 hektar tovig ängsmark.
Eller nä, det var väl inte så roligt att tappa den i samband med att man gick där och trimmade hopplöst högt och segt skitgräs som tvingade in en i helt hopplöst utmattande brottningsmatcher i sammanlagt 4,5 timme. Dessutom var det gårdsfolkets bilnyckel, och de blev så uppjagade av händelsen att tonfallet i den följande konversationen fick den ena hunden, som annars är som ett plåster på mig, lektanten i egen hög person, att gå in i huset och stänga dörren efter sig.
Nej, det vansinnigt lyckliga var, när herrn i huset dagen därpå gått två varv med metalldetektor utmed stängslet och gått bet, och man själv greppade metalldetektorn, och strax innan batteriet tänkte ge sig äntligen hittade den hett åstundade bilnyckeln.
Jag blev så glad och tacksam mot alla de krafter som råkade (eller valde, vad f-n vet jag) samverka för att gårdsfolket skulle få tillbaka sin kära bilnyckel att jag nästan svimmade. Helt sant.
Och den följande dagen, som idag, har också varit givande:
Ju större skurk den där trumpne token i världens största ”demokrati” visar sig vara, desto mer populär blir han.
Dubbningsöversätter just nu en osannolikt trivsam serie som ger 1930-talsvibbar. The Cuphead Show. Me like very much!
Det blev kökkenmödding av hästgravyrerna. Runt glas är jättesvårt att hantera. Får tvinga mig själv att inte krossa det. På samma sätt som jag får lägga band på min lust att gå ut i åskvädret och ställa mig på den högsta punkt jag kan hitta.
Hooray! Bloody brilliant! The English Lionesses win against Germany with 2-1 in Women’s Euro 2022! A great leap for British women’s football, and a great big giant leap for women’s football full stop! And Toone’s goal was one of the most beautiful I’ve seen in a long time! Go, Lionesses, go!
Tänker att det kan bli en gigantisk utmaning att försöka gravera mina nytecknade hästar på runt glas. Köpte en fin, grönskimrande ljushållare i vilken jag för min inre syn såg hästar i sin egen lilla värld. Få se om min Dremel kan hjälpa till att få dem att hästa sig i grönglaset på riktigt. Nagelbitande fortsättning följer.
Tillägg: Fanken. Grannen kom hem från semestern tidigare än beräknat. Så nu blir det inget graverande, trots allt. Dremeln väsnas för mycket. Nämnde jag att det är ”fanken!”? Bloody annoying, to be more to the point.
Jag vet att det är superynkligt att falla till föga för dysterhet när man har haft den märkliga turen att födas i ett så fantastiskt bra land som Sverige, där man ska vara så innerligt tacksam över att kunna äta sig mätt varje dag, över att slippa bli pepprad med bomber eller kastas i fängelse för att man vill vara en fri tänkare, över att man har en ren och varm säng att sova i, att man har rent vatten ur kranen, att kan sköta sin hygien utan problem, att man kan röra sig fritt utomhus alla tider på dygnet, att man har råd med en bil som kan föra en dit man vill, och så vidare.
Så javisst, absolut! Den där lilla listan räckte för att jag redan ska skämmas rejält och helt plötsligt ha glömt bort vad det var som tyngde mig.
Passade på när gårdsfolket var borta att låna deras lella hobbyhus för att gravera gårdsdjur på lyktglas. Det är inte så lite trixigt när glaset är runt, men övning ger färdighet. Hoppas jag.
Glasdammet yrde i alla fall så mycket att jag glittrade som en gran i decembergstugan långt innan jag var färdig. Kanske andades jag in en del också. Men jag är ändå rätt less på världen just nu, så who cares liksom?
Om det inte syns, så är det i tur och ordning en bordercollie, ett får och en ko, med ett värmeljus i mitten.
Ja jädrar i min Dremel.
Har sagt upp mitt gymkort, för jag blev bannemej bara tyngre av att vara där och träna varje dag. Det verkar som om fysiskt arbete varje dag, där man knuffar behållare och lastar tåg och är allmänt i farten, är mycket mer gynnsamt för den som vill att byxorna ska bli större och större för varje dag som går. Med det sagt: Måste försöka russla fram en livrem till imorgon, annars kommer väl folk att tro att mänskan försöker vara tuff (några år för sent), med byxlinningen halvvägs ned över den berömda.
Dessutom är allt fysiskt arbete ljuvligt för nattsömnen. Somnar tidigt och sover som ett barn, alldeles av mig själv, för första gången på många, många år.
Hur bra som helst.
Såg en märklig liten varelse idag bland rabatternas kantnepetor. Inte så värst liten egentligen. Större än en halv tumme, med grön päls på ryggen, vita ringar runt ögonen, rödbrun maggördel, mörkrosa kanter nedtill på vingarna, en jättelång snabel, blåskimrande antenner, svart-och-vit-mönstrad bakkropp och snabb som en trollslända i flykten. När den hovrade framför blommorna såg den ut som en kolibri i profil.
Var svårt att hinna plåta den, men jag fick ändå några bilder som fångade den i stora drag. Undrar hur jag ska gå till väga för att ta reda på vad det var för något. Har (ännu) inte lyckats hitta någon insektsmotsvarighet till den omistliga växtdatabasen PlantNet.
Tillägg: Har lyckats spåra mig fram till att det handlar om någon art av svärmare, dvs en fjäril som oftast är nattaktiv men även förekommer i dagaktiva varianter, och som kan bli mycket stor. Men än så länge har jag inte hittat just ”min” svärmare.
Tillägg 2: Tjohoo! Hittade mitt fotomotiv till slut. Det är en humledagsvärmare (icke att förväxlas med en svävflugedagsvärmare).
Hamnade i en allvarlig existentiell dipp tidigare idag, men det löste jag – så småningom – genom att beställa ett Dremel gravyrverktyg att avhämtas i Sisjön imorgon.
Och då jävlar ska jag gravera border colliies och kossor och får och ankor på lyktglas så att skaparlusten får sitt lystmäte och min uppslukande önskan om att få dra åt helvete drar åt helvete.
Här är några bilder som jag i all hast tecknade under söndagen (istället för att jobba med måndagens deadline), och som är pretendenter till förstlingsverket. Ska bli spännande att se hur de tar sig ut på glaset till värmeljuslyktan.
Fortsättning följer.
Kanske.
Äntligen har jag löst mysteriet med hur man ska kunna somna på kvällarna: Man jobbar 50% med hårt fysiskt arbete måndag till fredag och sedan jobbar man 150-200% med kontorsarbete veckans alla dagar. Då somnar man mitt framför sina favoritserier. Men det är förstås ett stort ”snyft” på det allra sistnämnda.
Kändes lite kaxigt att köpa en populärvetenskaplig tidning på franska i väntan på att klockan skulle klämta för ett nytt arbetspass, men det gick bra.
Lärde mig bland annat att dingon varken är hund eller varg, att öknarna andas vatten, att det återstår att bevisa att Merkurius yta är täckt av diamanter, att mag-tarmkanalens bakterieflora är allätare, att forskarna försöker lära sig tala det komplicerade språket ”gris” (grisar är intelligenta djur om någon nu tvivlade på det), att vikingarna troligen fördrevs från Grönland av torka och inte av en ”liten istid”, att myrornas larvstadium knappt studerats alls förrän nu, att man i lungorna har upptäckt en ny typ av celler som bland annat hjälper till att smörja luftvägarna, et c’tera. Ska erkänna att jag tvekade inför innebörden av ”poumons”; Emmett föreslog ”plommon”.
Och varför inte? ”Forskarna har upptäckt en ny typ av celler som hjälper till att smörja plommonen.”
Jag gilla’t!
Day 1/44: Was equipped with safety shoes, running style. By the end of the evening my feet hurt like hell. Was happy to head home, even though I’d met some very sweet people on the job.
Day 2/44: Asked for new shoes, alternatively supportive shoe inserts. Was put on hold. By the end of the evening my feet hurt like hell squared. Met some very not so sweet people on the job. Maybe their feet hurt as well, who knows?
Day 3/44: Chased a number of people in my painful safety shoes to make them get me another pair or magic me some orthotic shoe inserts. It didn’t end well. By the end of the evening me was a-limping and making faces.
Day 4/44: Visited the online pharmacy to pay for orthotic shoe inserts myself. But they refused to recognise my personal data. They more or less told me I don’t exist. Well, I thought, it bloody well feels like I exist. I dare the people at the online pharmacy to walk in my shoes for 4 days. Then I’m sure they’re gonna wish that THEY didn’t exist!
Det är väldigt upplivande att vara ute bland folk igen efter alla år på ensamkontoret. Är visserligen bara ett sommarjobb men ändå. Träffade bland annat en ung kvinna som håller på att utbilda sig till skräddare. Hur otippat som helst, och mycket roligt och inspirerande! Dessutom var hon en underbart rar person. Fick tillbaka lite hopp om mänskligheten när jag pratade med henne.
Träffade dessutom några gamla bekanta, och det var också roligt. Och lite hisnande. Tiden som går, och livet som den hopplöst dödliga sjukdom det faktiskt är. Vad gör man av sin tid här på jorden? Knegar man bara för att betala räkningarna, eller vad håller man på med? I somliga stunder går jag ner mig fullständigt i kvarnhjulsspåret; i andra stunder påminner jag mig om de små nanoflugskitar vi är i den oändliga historien och skrattar snudd på ihjäl mig.
Gårdsfolkets ”valp” som officiellt är en ”best” har fått ett gott öga till mig. Jag inbillar mig inte för ett ögonblick att hon gillar mig. Jag vet att hon på sitt brainiac-bordercolliemanér konstaterar att oddsen för att nån ska leka med henne är som högst om hon skuggar just mig. Det betyder att hon har tagit för vana att lämna tennisbollar runt fötterna på mig överallt. Dessa kommer att åsamka mig stor smärta om jag någon gång råkar glömma att noggrant kontrollera var jag sätter fötterna innan jag kliver ned från den vingliga stegen varpå jag står för att måla gårdsfolkets ladufasad.
Stegen ja. ”Valpen” verkar ligga i hårdträning för att så småningom kunna klättra upp på den efter mig. På allvar. Jag fruktar för mitt liv när hon härjar omkring därnere runt stegens ostadiga fötter. Men okej, är man ung och glad och vill ha en lekkamrat så vill man. Vad det är för fel på de andra hundarna/lekkamraterna vete fanken. Med jämna mellanrum är jag tvungen att klättra ned för att kasta iväg den jämrans tennisbollen på så illmariga ställen som möjligt – in under stadsjeepen, in bland rhododendrongrenarna, in bland hallonsnåren – men hon hittar den alltid på fem sekunder blankt. Sålunda är hon tillbaka innan jag ens hunnit blinka.
I ett fåfängt försök att villa bort den lilla demonen stängde jag i ett svagt ögonblick in mig i redskapsskjulet, men hur jag ens i min vildaste fantasi kunde tro att den lilla turbon skulle gå på den lätta är ett mysterium. Förr eller senare måste ju en människa komma ut, och vem ligger då på lur om inte en liten valpbest, redo med sin tennisboll?
Hon till och med sover nedanför stegen som jag står på när jag målar the never-ending lada i faluröd färg (blir mycket fint förresten!), och så fort jag är tvungen att sänka ner mig till jorden igen så sätter jag fötterna, inte på fast mark utan på en ”valpbest”, alternativt hennes infernaliska tennisboll. Hon tar det med större jämnmod än jag.
Igår klippte hon mig förresten i handen. Hon trodde väl att min hand var hennes tennisboll. Sedan klippte hon mig i knäet. Där gick gränsen. Jag knäppte till med fingrarna och snäste att ”Äpp det där låter du bli!”. Hon såg temporärt skamsen ut, men det syntes att hon egentligen tyckte att jag hade skitfel.
Och jäklar, vad glad jag blir bara jag tänker på henne!
En ny hobby: Att typ låna en snickebo’ samt en typ Dremel och sitta och rista typ djur och figurer i glas. Uppslukande roligt! Gårdsfolkets ena hund klättrade i knäet och ville vara med, men när hon vägrade bära skyddsglasögon åkte hon ut. (OBS! Skämt. Men inte det där med att hon förpassades till utsidan.)
När jag kom ut ur snickeboa (evigheter senare) så låg hon där väntade på mig med sin favoritleksak. Jäkla sötnos!
Förstlingsverket är 3 (av fyra) glasrutor till en ljuslykta. Och för att vara totalt novis på det här så är jag galet nöjd med resultatet! Den fjärde rutan ska bli en älg.
Har inte ”vågat” börja måla på glas än. Urbarnsligt, men jag tror väl att det ska bli blaha blähä och ett drömprojekt rakt ned i soptunnan. Är säkert därför jag går som katten kring het gröt. Bokstavligen. Jag ritar katter, och sedan ritar jag ännu fler katter.
Men snart, snart ska jag ta mig i kragen och sätta penseln till glaset. Se där. En mening jag aldrig trodde att jag skulle behöva skriva.
Katter var det, ja. Motiven är alla hämtade ur Jan-Öjvind Swahns bok ”Älskade katter”.
Tänker testa att måla på glas, för på Pinterest har jag hittat underbara exempel på vad man kan åstadkomma. Så jag tog fram allt jag behövde … och insåg att jag glömt ett bra motiv.
Funderade en stund och tänkte att små skojiga kaniner skulle vara lagom svårt. Problemet är bara att jag aldrig har tecknat kaniner, än mindre målat dem. Och nu när jag testskissat några, och fått dem att likna allt från råttor till marsvin, så gör jag nog bäst i att satsa på något annat.
Livet är en strid.
Tror, tror, tror att jag har fått ett nytt jobb och att jag därmed alldeles säkert kan kosta på mig att falla till föga för mina impulser på mosaikfronten, vilka kostar ett ansenligt antal dineros.
Har ägnat dagen åt att snoka runt på Pinterest – rekommenderas! – och blivit inspirerad till tusen.
Egentligen skulle jag vilja svetsa maffiga fantasiskapelser, men eftersom jag inte har nånstans att vara (än) så får det väl bli lite mer ”hemtama” hobbyer under tiden, typ pyssel i ritlampans sken.
Ser framför mig att jag ska kunna skapa läckra smycken, lampskärmar, planteringskrukor, bordsskivor, m.m. med hjälp av det nyss beställda lasset av glasmosaik, råmaterial, lim och murbruk, och så småningom kanske till och med kunna tigga till mig vänner och bekantas trasiga porslin. Sånt kan man nämligen göra massor av maffiga saker av.
Är uppspelt till tusen, men erfarenheten säger mig att jag gör bäst i att tagga ned många, många snäpp, för annars blir jag platt som en pannkaka när det inte genast blir så där underbart vackert som jag har målat upp för min inre syn.
Lugn och fin. Keep breathing. That’s the key, som Gimli sa.
Satt potatis, sökt nytt jobb, blivit hundbiten. Som vilken vardag som helst.
Senaste och sista avteckningsbara hästen i inspirationsboken är en australisk boskapshäst, en mycket ung ras med bara 60 år på nacken. Trots det verkar den redan ha blivit obsolet som arbetshäst eftersom man nu för tiden använder motorfordon för att driva boskap. Men den förekommer i rodeo- och ”campdrafting”-sammanhang.
Hann med att rita ytterligare en häst idag och lärde mig på kuppen att marwarihästen är en indisk ökenhäst, med extremt god hörsel och känd för att kunna hitta hem på egen hand, även på långa avstånd. Är numera sällsynt.
Ännu en liten respit i det som kallas livet: en ny hästteckning, den här gången en halflinger som enligt inspirationsboken har så starkt hjärta och så kraftiga lungor att den klarar den tunna luften på hög höjd och därför används i bergstrakter dit man inte kan ta sig med fordon. Är tydligen alltid gyllebrun med ljus svans och man. Good to know.
På grund av giriga och småfegt fördolda krafter i vårt hyreshus har det inte varit särskilt roligt med någonting alls på några veckor. Men nu kan jag inte göra mer för stunden annat än att försöka kasta ut girigbukarna ur huvudet och göra mitt absolut bästa för att hitta tillbaka till glädjen. Dessa människor förtjänar inte den plats som de redan tagit i mitt liv. Ut, ut, ut!
Alltså: en häst. En ”Tennesse walking horse” enligt bokens förlaga (Den otroliga boken om hästar).
Vad gjorde jag i söndags? Körde truck för första gången i mitt liv. Emmett gav mig en snabbkurs i både ståtruck och gaffeltruck och det lever jag på än! Funderar allvarligt på att ta ett truckkort. Kan vara bra att ha. Och kul!
En jättebra serie! Än så länge har det visserligen bara visats 2 avsnitt men jag säger ändå yessss! Jag snackar – såklart- om Moon Knight.
Serien är spännande, skojig, snyggt gjord och har Oscar Isaacs skådespelarprestationer på toppnivå. (Jättesnålt att den bara fått 7,7 i betyg på imdb.)
Förresten trodde jag inte att man kunde mjölka det forntida Egypten på mer mysterier och action än vad man redan har gjort i filmvärlden, men johodå, det kunde man. Med den äran! Som Steven själv säger: It’s lovely.
Enligt förlagan är det en orlovtravare som jag tecknat idag.
Den fick inte riktigt plats på pappret och jag skyller skamlöst på gårdsfolkets förplånkade ”valp”, numera lika stor som den sju år gamla tiken. ”Valpen” hälsade mig nämligen välkommen genom att skalla mig så att jag fick en blåtira – svullnaden har garanterat påverkat mitt synfält så att jag inte längre vet hur mycket plats en häst tar på ett papper. (Ja, säkert.) En stund senare högg hon mig i handen när hon försökte rycka ifrån mig arbetshandskarna. Har fortfarande ont, men som tur var missade den sabla jycken ”rithanden”. Slutligen gjorde hon sitt absolut allra bästa och ettrigaste för att välta omkull stegen som jag stod på när jag beskar äppelträden.
Enormt konstigt att jag undkom med livet i behåll. Och inte undra på att de två andra hundarna verkar lite less ibland.
Enligt förlagan, ett arabiskt fullblod.
Enligt boken har jag härmed ritat en frieserhäst. Flitigt förekommande i fantasyfilmer som sagohästar.
Man blir märkligt trött av att vara kreativ, så ny tänker jag bara ”dumtitta” på ett avsnitt av ”Vera” som går på SVT Play i en av sina många repriser.
Igår cyklade jag i hagel och snöväder och idag skickade jag in min deklaration för 2021. Två saker som gör mig enormt glad. Dessutom har jag hunnit bränna 500 kalorier på motionscykeln idag. En frukost ungefär.
Därför kommer här en sång i bästa och självgodaste Karlsson på taket-stil:
Jag är så duktig, jag är så duktig, jag är så duktig, hurra!
Bäst i rummet, bäst i rummet, bäst i rummet, ha-haa!
Sjung som så, hej och hå, kämpa på tills i nyllet jag blir blå!
Silverstjärna ska jag få, men guld det får väl till nöds gå
För jag är duktigast av alla uti denna skrivbordsstol
Lika duktig som jag var vid denna tid nån gång i fjol!
Tack så mycket.
Borde kanske ha passat på att använda det lilla jobbuppehållet till 2021 års deklaration, eller att åtminstone hjälpa gårdsfolket kapa ved med motorsågen, men konstigt nog var det mycket roligare att rita. Visst ja, kollade ju på Sverige mot Polen först. Rolig match men totalstopp för svenskt deltagande i VM-slutspelet i november. Ack ja.
Hur som helst. Hästar. Det är vad jag tränar på just nu, med hjälp av ”Den otroliga boken om hästar” (The Magnificent Book of Horses). Och enligt bild och text har jag än så länge tecknat av en knabstrupper (minus den prickiga gumpen), en achalteker samt en holsteinare. Tycker mig i alla fall börja få kläm på hur en häst är konstruerad. Fröjd och gamman.
Spanking spaghetti, varför måste alla nya filmer och serier vara så skräpiga? Jag längtar mig fördärvad efter en bra ny film eller serie!
Vi testade Annika som går på SVT med superskickliga skådespelaren Nicola Walker, men jisses vicken gäspning. Varför tror man att det är en bra idé att låta huvudpersonen prata med tittaren samtidigt som hon agerar i ”sin egen värld”? Det bryter illusionen och är värsta våta filten över all tänkbar spänning.
Sedan testade vi Taboo med en Tom Hardy som går omkring och ser mucho macho och mystisk ut men inte gör så mycket annat i en visserligen mycket estetiskt tilltalande miljö i något slags 1700/1800-tal. Så vad kan jag säga? Bored now.
Sedan testade vi Project Power med en galet charmig Dominique Fishback plus några kändisar, men inte ens hon kunde rädda denna gapiga och ologiska rulle.
Slutligen försökte vi med The Rundown med Dwayne Johnson men tröttnade efter 60 sekunder på grund av alla hysteriska och skrikiga, skräniga klipp som säkert upplevs som jättetuffa om man är fjorton. Vilket vi inte är.
Och just det, ja, vi tittade ju på Mother också, med Jennifer Lawrence. Personligen blev jag urbota less på ”first shooter”-perspektivet samt hopkoket av diverse bibliska historier som utmynnade i att världen vi lever i – och dess skapare (om man nu vill tro på en sådan) – är idiotisk och ondskefull. Jo men tack, det visste vi redan.
Tillägg: Trodde att Svart krabba med Noomi Rapace kanske, kanske skulle kunna vara något. Men alla pratar om ingenting och låter som om de sitter på en spik medan de blaha-pratar och lyckas samtidigt sluddra så mycket att man måste ha undertexterna igång för att begripa vad de (inte) pratar om. Gav upp efter 30 minuter.
Jesus wept, it’s all so depressing!
Det enda andningshålet just nu, för mig åtminstone, är Derry Girls på Netflix, som jag kan se precis hur många gånger som helst. Tror jag. Så när kommer tredje och sista säsongen? Snälla, snart! Säg att den kommer snart!
Det är dystert nu. På alla fronter.
Men … ”Surrender is not an option”, som Ralph Nader sa på Bokmässan för många år sedan.
I försöken att rycka upp mig lånar jag biblioteksböcker som heter ”101 söta djur & sagofigurer” illustrerade av Dan Green och låter mig luras av devisen ”Det är lättare än du tror” och sätter igång med att teckna Powerpuff-pinglorna-liknande koalor och prinsessor, tigrar och papegojor, katter och kaniner vars förlagor ser ut att vara gjorda med vektorgrafik – inte en suck i helvetemjölet att det går att göra tillstymmelsen till perfekta ovaler och cirklar på fri hand. Men det räcker att försöka för att det ska bli lugnare i tankarna en liten stund.
Har unnat mig själv lite ledigt för att sitta och teckna – är rena meditationen – och eftersom jag är galet såld på gårdsfolkets tre bordercollies så blev det de som fick stå motiv.
Lilla valpen växer så fort att hon inte alls ser ut som på bilden längre, men hon är precis lika ljuvligt kramgo, glad och tuff som förut. Hon har som specialitet att kasta sig i famnen på en, och jag har frågat henne om jag får ta med henne hem. Men hon kan inte tänka sig att vara utan sin stora idol, han på trädstammen.
Allt som han gör ska även hon göra – dricka, leka, doppa sig i vattenpölar, kissa, spana på får och bära runt på en pinne. Men det måste förstås vara den pinne som han bär runt på. Så hon väntar. Och väntar. Ända tills han råkar släppa pinnen. Då stjäl hon den på en hundradels sekund och gnager på den tills den blivit till flis, helst i gårdsfolkets säng, där hon sedan även passar på att tuppa av i ren utmattning.
Den tredje hunden är mycket, mycket, mycket näpnare än vad jag har lyckats återge. Dessutom är hon den absolut smartaste hund jag någonsin mött, eller ens hört talas om. Hon är så klyftig och finurlig att man nästan blir rädd. Hon har bland annat förmågan att planera en ansenlig mängd steg i förväg när hon är ute efter att knycka andras tuggben och godsaker. Det kvittar hur vaksamma de är, hon lyckas ändå alltid överlista dem i olika flerstegsraketer. En strategi är att locka bort dem från skatten genom att spela på deras svartsjuka och springa fram och gulla med den matte eller husse som är måltavlans älskling. När jycken kommer farande som ett jehu låtsas hon bli rädd och springa undan, bara för att i förbifarten knycka den kalasbit som tillfälligt lämnats obevakad. Lång näsa. Nos.
…för att jag tränar på landskapstecknande för stunden, med hjälpsam vägledning av boken ”The Complete Book of Drawing Nature” av Barrington Barber.
Här ett exempel som jag tillåter mig själv att vara nöjd med:
Kära Emmett, nu när du snurrat ännu ett helt varv runt solen så måste det firas med en nykomponerad fanfar, bara för dig!
Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!
Besiktigat bilen – utan anmärkning, hurra!
Bakat världens godaste vörtbröd (trots att jag missade att köpa pomeransskal)
Lagat världens godaste omelett (med bara grönt i)
Tränat på att teckna trovärdiga landskap (bildbevis följer inom kort)
Stuvat undan (det mesta av) julpyntet
Tagit påfyllnadsdosen mot covid-19 (inga biverkningar än, ser inte ens var sköterskan stack mig)
Så nu tänker jag belöna min hjältemodiga storhelgsinsats med att fortsätta ha ledigt från jobbet och spela lite violin och gitarr (om man nu får lov att kalla det för att spela)
Lärde mig av Ekot i P1 att nyårsdagen av många kallas pizzadagen. Själv vill jag kalla den ritplattedagen.
”I don’t know what to wear to the living room on New Year’s Eve. I might not even go.”
Hittade citatet på Arga bibliotekstantens FB-sida, but I think the original source is this.
Måtte 2022 bli ett godare och nyare år!
T’was a quiet, peaceful Christmas eve with 3 Harry Potters en français in a beautifully wrapped X-mas pressie from dearest Emmett. I seem to have been an exceptionally well behaved person this year, because I received a total of 8 presents, including one of my favourite movies of late: Dunkirk, by Christopher Nolan.
Speaking of movies … Filled with happy anticipation we watched Matrix Resurrections yesterday. ”Regurgitations” would have been a more adequate title. I was (and still am) a huge fan of the first Matrix flick, but two thirds into the latest movie I fell asleep. I didn’t wake up again until the credits started rolling. I asked Emmett to please explain what had transpired during the grand finale. But he wasn’t sure. The meta of it all had taken a turn for the worse, so his guess was as good as mine, he said.
No matter. I will go now and sit by my drawing desk and test out all the nice pencils that Santa Emmett brought me for Christmas. And as a bedtime story, I will start reading ’Arri Potter et le prisonnier d’Azkaban.
Je suis très hereuse maintenant!
Medan jag väntade och väntade och väntade på en hemleverans av en sista-minuten-julklapp till Emmett satte jag mig i rithörnan och tecknade gårdsfolkets tre förtjusande hundar, modell bordercollie.
Jag tar mig friheten att önska god jul från dem också.
God jul och därefter tack och adjö till det här året. Gott Nytt.
Har jobbat så mycket att jag blivit tidsvill. Trodde att det var tredje advent imorgon, men nänä, fjärde är det. Och redan nästa vecka är det julafton.
Det verkar bli en stillsam historia även i år på grund av coronaläget. Är mycket bekymrad för svärmor, men jag hoppas att allt ska lösa sig så att hon inte behöver vara ensam över jul.
Har till och med tänkt en del på en annan person i släkten som länge har legat i min radioskugga men som jag i dessa tider känner mig manad att kontakta för att höra om allt är bra, eller om jag kan hjälpa till med något. Om jag nu lyckas ta mod till mig och öppna den lådan av trubbeltrassel…
Det är i alla fall mycket trivsamt att ha unnat sig en hel lördag ledigt för att teckna, spela violin, sjunga julsånger, baka pepparkakor och bara sitta i gungstolen och lyssna på nya superfavoriten Dick Harrisons böcker via bibliotekets Libby-app. Miljoner tack för detta tips till ljusängeln Emmett!
Är galet förtjust i den danska animerade miniserien ”Nataben og Møgdyret… og en meget stor bjørn” (”Nattapan och Svinpälsen… och en mycket stor björn” – om titeln blir godkänd).
Det är en underfundig, charmig och lite vemodig serie som handlar om tre udda djur som färdas tillsammans genom en svinkall skog i sökandet efter (mycket, mycket, mycket) varmare breddgrader.
Under den huttrande resans gång uppstår det små dispyter kring tändare, jackor, trummor och en del annat. Då passar Nattapan alltid på att berätta sedelärande (?) historier om hur andra djur i skogen har löst liknande problem.
Det är inte alls säkert att det som Nattapan säger är sant – i synnerhet Møgdyret reagerar med skojigt surmulen skepsis – men alla glömmer åtminstone kölden en liten stund. Och i bakgrunden blommar deras vänskap så vackert, så vackert.
Borde antagligen inte falla till föga för förstämningen, men jag väljer ändå att skriva en liten minnesanteckning åt mitt framtida jag – om det nu finns ett sådant:
När man på SVT:s Västsida läser att en personalfest med 400 deltagare för två veckor sedan ledde till att 30 personer några dagar senare började insjukna i covid-19 så är det illa nog. Värre blir det när man läser att det handlade om personal från Sahlgrenska universitetssjukhuset. Och allra värst blir det när man läser att festen hölls i samband med föreläsningar om … trumvirvel … covid-19.
Vem ska egentligen kunna avkrävas en förståelse för allvaret i pandemin när inte ens de som har stått upp till öronen i allvaret förstår allvaret?
Källa: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/manga-covidsmittade-efter-personalfest-pa-sahgrenska
…hade det tippat över till vinter.
Sedan kom den nya veckan med is, snöfall och hejdlösa nysningar. Tänkte först att det måste vara al och hassel som blivit årstidsvilla, men Emmett föreslog köldallergi. Och rent temperaturmässigt kan det banne mig stämma. Om man lämnar gymmet i tunna kläder som fladdrar i blåsten och kyler ned (totalvägrar att bära löjliga fantomentrikåer) och man sedan direkt ger sig iväg ut på långpromenad i åtta minus så får man väl skylla sig själv, antar jag. Prosit, din toker.
Vaknade denna lördag före första advent upp till årets första snö, ett glest täcke över gräs och biltak, i samarbete med blötfärgad asfalt och gråstarrig himmel.
Vet inte riktigt om det fortfarande är höst, eller om vintern har börjat. Men ett som är säkert är att jag igår lekte vuxen och bytte till vinterdäck på bilen.
Och i tisdags var det i alla fall tveklöst fortfarande höst (i Göteborg), för då var det regnigt och färgglatt.
Man kan snöa in totalt på alla underbara bilder som Hubble har hunnit ta av ”universet – en uendelighet av stjerner og planeter” för att tala med Bröderna Dal.
Dyk in, sväva iväg, uppslukas.
… heter Greta. Lyssna och lär!
När jag vaknade upp efter en dröm om att jag på något sätt (har glömt hur) vann 267 miljoner kronor tog det en stund innan jag begrep att det bara varit just en dröm.
Det stora och kära besväret i drömmen var att, efter återbetalning av studielån och inköp av ett hus med örtagård och konst- och musikateljé, organisera ett vettigt hjälpprojekt att lägga alla miljonerna på.
Men när jag vaknade var jag som sagt varken miljonär eller ens halvmiljonär. Det enda jag hade var mer oxelträdsspill och fågelskit på bilen. Hurra…?
Jag blir glad när jag ser 105-åriga Julia ”Hurricane” Hawkins sätta världsrekord på 100 meter.
Hon började sporta när hon fyllt 100, så vad är det man brukar säga? Det är aldrig för sent.
Igår lärde jag mig att grannens katt kan hålla sig i minst sju timmar – det var så länge hon låg i mitt knä (medan matte var på halloweenmaskerad) innan hon markerade att hon ville upp till sin sandlåda
Idag lärde jag mig att det finns ett makalöst, smått magiskt verktyg som heter överhandsfräs – och jag fick en första lektion i hur den funkar och har dessutom blivit utlovad ett eget jobbprojekt så småningom
Inför morgondagens utannonserade vattenreglerarbesök – i hemska gryningen – har jag lärt mig att man blir enormt trött av att skura kök och badrum klockan tio på kvällen, när man redan har ägnat halva dagen och hela kvällen åt att kånka runt på blytunga saker i knähög gyttja – hösten och dess skvimpiga gegga har kommit för att stanna i skog och hagar
Bonuslärdom: I veckans Vetenskapsradion Historia talades det om freden i Nystad 1721 (eftersom Sverige inte omedelbart slutade kriga efter Karl XII:s död), och i programmet berättade bland annat författaren Magnus Västerbro om sin bok ”Tyrannens tid: Om Sverige under Karl XII” – den tänker jag absolut läsa
Fem av tio gånger ”lyckas” jag ta på mig kläderna antingen ut-och-in eller bak-och-fram trots att jag alltid kollar först så att det verkligen ska bli rätt.
Eventuellt är det denna märklighet som även påverkar min (o)förmåga att komma underfund med kryoptovalutahandel.
Inledde mina självstudier i ämnet genom att göra en duckduckgo-sökning på ”köpa och sälja bitcoin”. Hamnade så småningom hos bland annat CryptoRunner.com och Kryptovalutor.se som är generösa med information.
När jag efter några timmar tyckte att jag fått ett hum om grunderna i blockkedjor, grävare, hard wallets och annat cyberrymdigt så började jag leta efter pålitliga och prisvänliga handelsplatser.
CryptoRunner hjälpte till. De rankade eToro som nummer 1: ”Bästa Krypto Handelsplats i Sverige – Säker, Snabb och Enkel.”
Taget, tänkte jag i min enfald. Och min dumhet, nativitet eller vad man ska kalla det, satte sig bakom ratten direkt. När jag, på eToros begäran, skrivit in ett användarnamn, min mailadress och ett lösenord så bara tystnade allt.
Ingenting hände, hur många gånger jag än försökte med nytt användarnamn, nytt lösenord, ny inloggningsväg, omstart, och så vidare. Frustrerad läste jag på lite mer, gjorde nya försök, misslyckades, svor, startade om datorn, försökte igen, och så vidare tusen gånger som det kändes.
Så jag har ingen aning om varför jag till sist äntligen släpptes vidare och ombads försäkra att jag inte var en robot. Jag sa att det är jag inte. Tyvärr.
Därefter skulle jag verifiera min identitet via mail – klicka här, skriva där, klicka igen, bläddra tillbaka – och kom så småningom fram till en slags startsida. Vimsade runt lite bland flikarna och fokuserade sedan på menyn till vänster. ”Sätt in pengar” lät vettigt, tyckte jag och klickade.
Hamnade omedelbart i en ”skapa din profil”-korridor där allt om kön, ålder, adress, inkomst, ekonomiska kunskaper och erfarenhet, beloppsgränser, yrke och syftet med kontot skulle redovisas, bland annat med hjälp av fotodokumentation av id-handlingar och räkningar.
När alla uppgifter blivit inknappade och jag fått besvara en lång rad frågor om derivathandel, hävstångseffekt, kopieringstjänst och liknande, skulle jag läsa igenom 2 långa dokument om alla de risker som är förknippade med CFD:er och annat. Ungefär då märkte jag hur bekymrad jag hunnit bli. Undrade var jag egentligen hamnat någonstans. Jag ville ju bara testa att köpa kryptovaluta, inte gambla om kurser med en halv förmögenhet som insats.
Men jag tog mig i kragen och knåpade vidare. Vid det laget hade cirka fem timmar passerat. ”Snabbt och enkelt” framstod nu som ett tvättäkta skämt, men fråga mig inte i vilket universum det skulle kunna anses roligt.
Sedan skulle (förstås) ett kontokort kopplas till min profil. Inloggning här, knapptryckningar där, klicka, leta, nya knapptryckningar, blablabla.
Insättningsminimum på eToro är 500 SEK, men när jag skulle genomföra transaktionen framkom det att man inte kan betala i svenska kronor. Okej. Det hade jag gärna velat få reda på lite tidigare. Vips drog Mastercard en tämligen hutlös växlingsavgift på 1,7 procent.
Sedan var det ”bara” att börja handla. Men eftersom eToros webbplats inte är särskilt intuitiv (nybörjarvänlig) hade jag ganska stora problem med att hitta det som jag ville testköpa, alltså någon form av kryptovaluta.
När jag till sist hittade en förteckning med de olika valutorna som kan köpas och säljas möttes jag av ”positioner” och andra nya termer som spädde på min oro att köpet kanske skulle medföra en läskig skuld-/gamblingsituation.
Efter några extra funderingsrundor klickade jag trots allt på ”Handla”, först bitcoin och sedan solana. Enligt mina (amatörmässiga) efterforskningar bygger de på olika principer och har sina respektive för- och nackdelar, och när jag nu ändå bara testar själva grejen så är det lika bra att doppa tårna i de två olika sjöarna…
Hittills verkar allt vara som det ska. Förutom…
Det rekommenderas att ha beloppet i en extern wallet. Därmed nästa svårighet: Det var ingen lätt sak att få info om hur man går till väga för att flytta valutan från eToros e-wallet till en extern dito. FAQ och Hjälp och Kundtjänst och Fan och hans filsingar!
Till slut hittade jag fram till eToros engelskspråkiga sida och klickade mig fram på känn till en beskrivning om hur man gör. Har inte testat proceduren än och vet därför inte om den kommer att fungera i verkligheten. Men om jag får gissa blir svaret: ”Såklart inte. ”
Som en parentes: Allt ovanstående krångel fick mig att i ett svordomsosande ögonblick prova med Coinbase istället – ”Bra handelsplats för nybörjare, lätt att komma igång” enligt CryptoRunner.
Efter samma typ av lite läskigt ingående frågor och krav på fotodokumentation som hos eToro blev jag visserligen godkänd av Coinbase som kontoinnehavare. Men sedan ville de inte ha pengarna som jag erbjöd med mitt kort.
Min slutsats blir att jag ännu inte har hittat fram till vare sig rätt handelsplats eller rätt förvaringsplats (wallet). Men det är kanske löjligt att begära att man ska få kläm på allt inom ett dygn? Vem tror jag att jag är egentligen? Stephen Hawking?
Numera knappar jag in mig på Guldhedsbiblioteket efter stängningsdags med mitt ”egenöppetkonto”.
Gradvis blir det allt fler som hittar fram till denna tysta oas, men än så länge anstränger vi oss, vi som driver omkring bland hyllorna i höstmörkret, för att vara mycket tysta och undvika varandra.
Det är trots allt ett bibliotek, inte ett babbliotek.
Anledningen till dagens besök var att jag ville hitta en sammanställning av J.A.G. Ackes målningar, teckningar, illustrationer, stuckaturer, husritningar och möbeldesign i läsfåtöljvänlig bokform.
Men häh, de’ gäck ente, som Emmetts farmor brukade säga på hävdvunnen västgötska.
Det var för övrigt tack vare Emmett som jag blev medveten om att en briljant konstnär vid namn Johan Axel Gustaf Axelsson ens hade trampat runt här på vår jord mellan 1859 och 1924.
Den första tavla av J.A.G. Acke som jag fastnade för var ”Midsommarfest i metallstaden”, signerad 1898.
En annan av tavla som verkligen fascinerar mig är ”Slädfärd på isen”. Man kan nästan höra ekipagens vilda framfart i vinterkylan.
Ett urval av Ackes verk finns på Wikipedia, men för djupdykningar rekommenderas Nationalmuseums webbplats.
…med att nyllebokens nya namn blir ”Meta” är att man snart inte längre kommer att höra nasala röster prata om ”fääijjsbuck”. De får helt enkelt ett ord mindre att använda sina iijjj-ande bebisröster på. Poor souls.
…att jag i söndags erhöll min första köra-traktor-lektion nånsin – lika roligt som jag alltid misstänkt
…att jag för första gången i mitt liv nu har brytt mig om att lära mig algoritmerna för att lösa en Rubiks kub – fråga mig inte varför
…att den nya p-platsen under ett oxelträd med tillhörande fåglar i olika storlekar innebär 20-30 minuter förarbete innan man kan köra iväg – f****ing boring!!
I översättningsarbetet behöver man titt som tätt dubbelkolla fakta, och alla dubbelkollar resulterar nästan hver gang i sprillans nya och trevliga kunskaper. Det är endast i sådana stunder jag längtar tillbaka till mitt skolungdoms-jag eftersom jag på den tiden hade ett suveränt bra minne (”halvfotografiskt”). Nu för tiden har jag svårt att komma ihåg ens hur gammal jag är. ”Du är för rolig”, som grannen sa utan att dra på munnen.
Hur som helst. Till dagens nya kunskaper hör bland annat…
att Sargassohavet, som ligger nordost om Kuba, har fått sitt namn efter den sargassotång (en blåalg) på havsytan, som i tjocka sjok har hindrat sjöfarten ända sedan 500-talet f Kr (om man ska tro Himilkos); i våra dagar råder det i alla fall ofta total stiltje i detta hav och det, tillsammans med de stora tångskogarna och Bermuda i den västra delen (med de spårlöst försvunna fartygens triangel), har gjort att Sargassohavet fått dåligt rykte bland sjö- och annat folk
att Katedralskolan i Lund grundades 1085 och därmed är Nordens äldsta lärosäte; det var Knut IV av Danmark, sedermera helgonförklarad och kallad Knut den helige, som donerade pengar till skolans grundande; Knut dödades förresten ett år senare av upprorsmän anförda av Blakke (även känd som Piper och Eivind Bifra); Knut efterträddes av kung Olof Hunger som möjligen kan ha offrats för att råda bot på missväxten och svälten under hans regeringstid (man tycks i alla fall inte ha funnit hans grav)
att man kan äta kaveldun: https://www.utsidan.se/cldoc/kaveldun-traskmarkernas-snabbkop_7427.htm
Haver från biblioteket idag kånkat hem 3 gedigna böcker som alla handlar om en konstnär vars verk jag alltid beundrat men som jag först nu beslutat fördjupa mig i. Titlarna äro som följer:
”Carl Fredrik Hill” av Karin Sidén, 1999
”Carl Fredrik Hill” av Carl Fredrik Hill och Marika Wachtmeister, 2000
”Carl Fredrik Hill: maximus pictor” av Sten Åke Nilsson, 2011
Av Hills alla underbara tavlor är mina tre favoriter (för stunden) Kyrkogården (1877), Vintersolnedgång med en ryttare och en stegrande häst och Syster Anna (1877).
Today was the day I operated an excavator for the first time in my life. What is it they say? Better late than never? How true!
And on that note: Truth be told, it was a small one, but nevertheless! I’m an excavator! Yeah!
Via den konstkurs som Emmett läser på distans just nu har jag fått upp ögonen för sådana storartade konstnärer som Marie-Suzanne Giroust, Amalia Lindegren och inte minst Jenny Nyström – och jag som gått omkring och trott att hon ”bara” målade tomtar. Tur att det finns en bot för obildning. Böcker, böcker, böcker.
Och upptäcktsresan i konstnärslandskapet fortsätter lätt vidare till Göteborgs konstmuseum och dess galleri online. Sedan vidare till Stockholm, London, Paris, New York, Köpenhamn, tills man kanske hamnar framför en 20 000 år gammal grottmålning i Australien. Det är fascinerande att få en liten glimt av hur allting hänger ihop.
Och jag uppskattar att kunna resa runt i hela världen – och tiden – utan att behöva passera säkerhetskontroller stup i kvarten.
Guldhedsbiblioteket har infört det förtjusande systemet att man som lånekortsinnehavare kan få förtroendet att knappa in sig i lokalerna utanför ordinarie öppettider.
Gick dit efter träningen idag, satte mig i en stillsam fåtölj och läste de första kapitlen i Eva Ibbotsons ”En hund och hans pojke”.
Allt var lugnt och fridfullt eftersom vi endast var ett fåtal skuggor som flöt omkring bland hyllorna. Det enda störningsmomentet i friden var när jag själv i min åh-den-boken-vill-jag-låna-iver välte ned hyllskylten med ”Astronomi” på golvet.
Boken ifråga var ”Astronomisk uppslagsbok” av Per Ahlin, Björn Stenholm och Anita Sundman. Så nu har jag bytt ut biblioteksfåtöljen mot hemmets egen gungstol, i akt och mening att grotta ned mig i saker som Evershedeffekten, Lexells komet och Olbers paradox. Hade aldrig hört talas om något av dessa ting förut, så hurra för individöppet bibliotek!
Man ser grandet i sin grannes öga men inte kamelen i sitt eget.
Knasdag med stort K. Först säger appen att det är ”Regn i annalkande”. I annalkande? Vill du ha stryk eller? It’s been raining for days and hours on end, and I’m on the verge of developing webbed hands and feet. I’m getting ever so slightly bored with it all.
Next thing, WordPress invited me to an event in my vicinity. In Nicaragua. I have to say, I don’t see eye to eye with people who claim that a country some nine thousand kilometres away (as the crows fly) may count as ”in the vicinity”. Really, I’m curious, what in ”Gothenburg” makes it sound like something that’s located in Central America?
And the next, next thing was that my back suddenly went on strike. Out of the blue, it decided that it now belongs to a person who is at least 107 years old and has no business riding a bike. In the rain. Did I mention the rain? Yes, it’s raining. There’s no ”annalkande” about it!
Today, I’ve spent the whole day in a great big, soggy field, in pouring rain, putting up fences for a bunch of sheep waiting to stuff their faces with the lush grass. Got drenched to the bone. And I’m going back tomorrow.
It’s been raining for the last few days now, and the weather forecast promises yet more rain during the next ten days.
On days like these, I’m reminded of the gloomy gorilla in Creature Comforts, by Nick Park:
”I don’t like getting rained on, and I don’t like being cold. And I find that here, I often get rained on, and I’m often cold.”
What the gorilla said!
…if I’m silly to be fascinated by The Rythm Section. We watched it yesterday on Netflix, and I think we were both sort of mesmerised by Blake Lively’s acting skills.
It’s a flick richly seasoned with clichées, but it is also refreshingly ”realistic”. When being thrown into a wall, it actually hurts. And when facing a contract kill, it’s dead scary. Panicked car chases and exhausting wrestling matches make it quite easy to root for Stephanie. You go, girl!
You are sat there, in a pit
You are sitting in a pit
Its walls are damp
and they are damned bloody boring walls
The pit you are sat in
it is not as deep as it used to be
And these days there are the outlines of a ladder leading out of it
But can you be bothered`?
It is, after all, a damned bloody boring pit
It draws blood
It turns your energy to soil
Was it always there, outside of your own personal chemical composition?
I ask you, was it dug by eternally empty eyes?
Or is it your own creation?
Yours only?
Did it spring from laziness?
Yours only?
You are, after all, a damned bloody boring pit
Det är mycket sällan jag hittar musikprogram i P2 som inte behöver snabbspolas då och då (för skrikiga operaröster, för jazziga klanger, för mycket tolvton, för mycket romantik, för mycket programledarprat, och så vidare och så vidare), men Klassisk förmiddag 9 september med titeln ”Musikterapi” är en äkta pärla. Hade till exempel aldrig tidigare hört något av Zelenka (samtida med J.S. Bach), och Emilie Mayer hade jag hört alldeles för lite av, tills nu. Och Michajl Pletnjovs pianovirtuositet i Tjajkovskijs opus 40 gör mig snudd på svimfärdig av beundran.
Hoppas att programmet får ligga kvar på SR:s sida länge, länge.
Kan man tejpa fast sitt finger på en elkabel utan att ens försöka, och sedan knappt ta sig loss igen? Absolut.
Kan man ha en gps-röst i öronen som (med märkliga betoningar) säger exakt hur man ska åka och ända köra fel? Utan tvekan.
Kan man känna djupt obehag inför en sådan enkel sak som att lämna in bilen på service? Been there, done that.
Kan man ena dagen sitta och titta på en favoritserie och nästa dag ha fått den i inkorgen? Ja hurra! Johnny T, du förgyller mitt liv.
Har snöat in på Johnny Test på Netflix. Det var väldigt roligt att dubbningsöversätta säsongen, och det är likaledes väldigt roligt att höra skådespelarna i aktion. Många skratt blir det.
…av ”Kikuchiyo to mohshimasu” med Pink Martini, Timothy Nishimoto och China Forbes. Lyssnar på den om och om och om igen. (Hade gärna skaffat den som cd men kan inte hitta den någonstans.)
Sedan byter jag till ”Glitter and Gold” med Barns Courtney – som jag också kan höra till tidernas ände. Texten, hans röst, hela rasket är formidabelt. Som tur är har jag båda hans cd (404 och The Attractions of Youth).
Och sedan börjar jag om igen. Igen och igen och igen. Tröttnar aldrig!
Besatt? Ja jag sa ju det.
Idag har jag varit vansinnigt vuxen:
…mindes att flytta bilen från den gamla p-platsen till den nya – annars hade det blivit p-böter
…har (snart) gjort två äppelpajer på ruskigt goda och lika ruskigt små äpplen (lätthanterade? nej!)
…har kontaktat diverse verkstäder för prisjämförelser när det gäller kommande service (lutar åt att det blir CMS Group i Biskopsgården)
…har läst kultursidorna i en upphittad söndags-GP (och blivit lite impad av skribenten som vågade sig på att ge tre av landets manliga storstjärnor på komikerhimlen humoristiska kängor i storlek 58)
…har diskat. Tre gånger!
…har sprungit 7 kilometer på min ”falska ischias” (gjorde det ont? ja! grät jag? nej!)
Hur vuxet som helst!
…direkt ur livs levande livet:
”Denna bomullsplåt skyddar den övre delen av huvudet och tröstar dig med hjälm.”
Hittade den när jag letade efter svetshjälmar och -mössor på amazon.se. Förutom att det är en skojig mening så blev jag faktiskt tröstad även utan hjälm: maskinöversättning kan vara till stor hjälp i många stunder, men än så länge behövs kanske min yrkesgrupp (ett tag till)?
jag måste välja mellan att köra fyrhjuling och att svetsa så väljer jag svetsen. Varenda gång. Alla kurser som jag har kikat på under hösten har varit fullsatta (eller på tok för dyra), men svågern lät mig ha lekstuga hemma på hans och syrrans gård idag. Än så länge har jag bara provat MMA/pinne (bågsvetsning med pinne), men svågern gissade att för sakerna som jag drömmer om att göra när jag blivit varm i kläderna (no pun intended) så blir det mer relevant med TIG (tungsten inert gas), framgent. Med betoning på framgent. Än så länge svetsar jag som en kratta, men herregud vad roligt det är! Jag ville inte åka hem. Det enda som kunde slita mig från vinkelslipen, ESAB-svetsen, och de rostiga metallbitarna var klockan och vetskapen om att måndagens deadline ryckte allt närmare.
Om jag hade trott på reinkarnation hade jag beställt mig själv som konsthantverksvetsare i nästa liv.*
Nästa gång jag svetsar hoppas jag att det blir så bra att jag vågar ta ett foto eller två som bildbevis. Innan dess behöver jag köpa en svetshjälm som låter mig se vad sjutton det är jag håller på med.
*Att jag inte tror på reinkarnation beror på att det förutsätter en ganska så hemsk människosyn, typ: ”Skyll dig själv om du har det svårt här och nu, för då har du varit elak i ett tidigare liv. Än sen att du inte minns dina synder i ett tidigare liv och vet vad det är du straffas för.”
Känner mig extremt nedstämd just nu på grund av allt som pågår runtom i världen. Naturkatastrofer, flyktingströmmar, högerextremister, religiösa förtryckarstater, kommunistiska förtryckarstater, slaveri, pandemi, djurplågeri, människohandel, skövling av livsnödvändiga biotoper och sist men inte minst, konspirationsteoretiker som slänger bensin på lågorna.
Har denna dag suttit med grannens maximalt gosiga katt i knäet i ett fjärdedels dygn. Det är så underligt att hon vill vara precis där man är … hela tiden.
Hon gör sitt bästa för att ”valla” även Emmett till soffan för maximal uppmärksamhet, men ibland blir det för varmt i ett människoknä, och då hoppar hon ned under bordet. Skulle man då passa på att resa sig för att göra något annat tar det max en minut innan hon börjar jama och undra vart man tog vägen.
Av den anledningen kan jag inte ha henne här så ofta, hur hopplöst förälskad jag än är i den lilla pälsbollen. Tiden räcker helt enkelt inte till.
Men ett är säkert. En spinnande grannkatt i knäet gör en extremt sömnig, något som en kronisk ”sömnproblemare” verkligen uppskattar. Det enda lilla problemet är att jag inte får sova mer än några mikrosekunder eftersom jag blir väckt så fort jag glider bort och slutar klia henne i nacken.
Så… tänk om man kunde uppfinna ett insomningsmedel som fungerade enligt samma principer som grannens katt, men utan det där ”men hallå, vad hände med kliandet?”-jamandet när man väl har tuppat av? Det skulle vara himmelskt.
Vilken skillnad det gör att ha en app som på några sekunder hjälper en att identifiera okända växter, jämfört med att sitta och bläddra i 8-12 böcker – ibland i timmar – för varje ny växtfrämling som man har fotograferat och nu vill få namnet på.
Har till och med varit så ovanlig sällskaplig att jag sällat mig till Plantnets ”community”, bara för att kunna bidra med egna referensbilder. Plötsligt ingår jag i ett sammanhang. Märklig känsla.
Blommor som jag har hittat och som Plantnet hjälpt mig sätta namn på: kungsmynta, Sanguisorba hakusanensis (av släktet storpimpinell), kanadensiskt gullris, åkerklätt, färgkulla och höstanemon. För att nämna några.
Suverän app. Och det verkar som om det är ett ”renhårigt” projekt (dvs inte framtagen av en totalitär statsmakt som vill kartlägga aktiviteter och rörelsemönster hos jordens befolkning): https://www.mobil.se/appar/apptips-plantnet-identifiera-vaxter-med-mobilen
…nappar jag på syrrans tips om att testa att nåltova ett sittunderlägg, en matta eller en tavla i Bollebygd i oktober för den smått svidande summan av 900 riksdaler.
Om jag bestämmer mig för att göra en utflykt österut så tänker jag bannemej ha som mitt konstprojekt att tova Döden som ett offer för den nya trenden att gå med lie istället för med trimmer.
Not because he’s worth it. Because he can.
I samband med en ommöblering hittade jag en gammal Lär dig teckna hundar-kurs, i vilken författaren Walter T. Foster skriver i slutet:
”If you merely buy the book, look it over and put in on a shelf, I will feel like we have both missed the boat and maybe I haven’t done my part. Go back and try again, won’t you?”
Det där kunde ha varit riktat direkt till mig, men troligen hade inte Foster tänkt sig att det skulle dröja många, många år innan jag ”gick tillbaka och försökte igen”. Boken är så gammal att författaren utan betänkligheter kan använda WTF som sin signatur.
Men vad är det de säger? ”Bättre sent än för jämnan” (pardon the tongue in cheek)? Så i början av sommaren lovade jag mig själv att teckna en hund om dagen ur boken. Det lyckades, så när som på de dagar då deadlines behövde gå före. Och med tanke på att jag numera alltid tecknar och skriver med ”fel” hand, så är jag mycket nöjd med resultatet.
Här ett axplock.
Har nu tillverkat min åttonde av tio fladdermusholkar (för den här gången), och konstaterar att det är mycket trivsamt att i humlesurret bland blommor och blader på balkongen skruva ihop dessa tänkta bostäder åt mygg- och knottätande fladdermöss = nyttodjur.
Sågade till de olika delarna i svågerns snickarbod eftersom det var onödigt jobbigt att försöka såga till dem för hand här på balkongen. Men själva byggandet låter sig skötas (nästan) utmärkt på hemmaplan.
När jag blir stor ska jag ha en egen snickarbod. Har redan börjat investera i nyttiga verktyg. Härnäst på önskelistan står en eldriven cirkelsåg. Och om jag nu hade en snickarbod skulle jag också skaffa en plats för att svetsa ihop användbara konstverk som grindar, stolar, bord, lampor, klädhängare med mera. Har huvudet fullt av idéer, och min förhoppningsfulla plan är att mina investeringar på börsen ska hinna generera pengar till ett husköp innan liemannen hunnit komma för att hämta mig … Ja just det, jag skulle kunna svetsa ihop en konstfärdig lie också! Inte bara till L-mannen. Hörde på Studio Ett i P1 att svenska folket plötsligt har fått smak för att gå med lie.
Emmett, som mycket länge varit aktiv nyllebokmotståndare, tvingades via sin distansundervisning ändå gå med och hittade då ganska snabbt, via en av sina före detta lärare på musikutbildningen i Umeå, fram till Rainbow Slow Music. Idén kommer från Slow TV med älgar, men här är det den roliga trombonisten, dirigenten och kompositiören Christian Lindberg och Östgötamusiken istället för skogens stora surpuppor. (Jorå, jag har blivit jagad av en grinig älg en gång, men just då råkade jag vara cykelburen och kunde därmed trampa så fort att älgskrället blev avhängt. Bah!)
Tack vare Emmetts nyfunna nyllebokskonto har sålunda ävenledes jag kunnat stifta bekantskap med det hemliga livet bakom portarna till en konsertsal. Under den första dagen repeterar de kompositören Per Egelands arrangemang av Nötknäpparsviten. Det är minst lika fascinerade som älgar, kanske till och med ännu mer. Materialet är skojigt på så många olika plan. Har aldrig tidigare sett någon dirigera aå som Lindberg gör. Förutom att man skrattar när han sprattlar runt i sin dirigentstol så är han gruvligt skicklig. Har järnkoll på allt! Fattar inte hur man klarar av att minnas ett helt partitur med alla instrument, och dessutom till exempel kunna höra i flygande fläng att någon spelar ett ess istället för ett e. Det är enastående.
Ovanstående ledde mig sedan till Christian Lindbergs dag-för-dag-inövande av Bachs violinpartita i E-dur, BWV 1006. Även om man inte spelar trombon är det intressant och lärorikt att följa med i hur Lindberg strukturerar sina repetitioner. Och inspirerad att gå motsvarande kurs, fast med violinen, laddade jag raskt ned noterna från imslp.org. Om man bläddrar ned till Sheet music kan man hämta de vackra Bach-bladen i pdf, antingen gratis eller som betalande kund.
Övrigt idag: Ihållande åska, ösregn, tillverkning av fladdermusholkar (det går bättre för varje gång), en enorm mental trötthet av att vara hackkyckling åt en bekant (allt-allt-allt-allt-allt-allt-allt jag gör ska kommenteras och korrigeras – det är omöjligt att göra rätt; fattar inte hur hen orkar leta fel varenda sekund och hitta på att det är fel i den händelse att inga kan hittas), Tomb Raider i min kära Xbox (i väntan på en ny spelversion jobbar jag mig åter en gång igenom Lara Crofts äventyr i Sydamerika, där hon tampas mot mordiska varelser i olika skepnader, löser gåtor och hittar skatter – en fin blandning av allt, och framför allt: nästan inga idiotiska time runs).
Mina observationer har lett mig till slutsatsen att lila blommor är humlemagneter, och därför har vi nu en tämligen lila balkong bestående av kantnepeta, lavendel, anisisop, chili, aster samt några ängsblommor (klöver, stinknäva och rosenskära).
Och jomenvisst, de tufsiga små gullrumporna kommer på besök med jämna mellanrum. Här en sötchock, tillhörande arten åkerhumla, upptagen av en anisisop.
Har varit löjligt förtjust i humlor i alla tider (men tycker det är mycket klurigt att se skillnad på de många olika arterna, inte minst därför att de skiljer sig åt beroende på om det är en drottning, arbetare eller drönare) och kan bara glädjas åt att det börjar råda konsensus på gräsrotsnivå kring dessa och många andra insekters livsavgörande roll i vår överlevnad. Utan pollinerande insekter, ingen mat på bordet.
Det är inte så enkelt för en stativlös amatör att fotografera humlor i denna stad där det blåser jämt och de dessutom med sin tyngd får blomstren att gunga på sina stjälkar. Men stockrosor tycks locka dem att dröja sig kvar. Får nästan för mig att de blir lite drogade – i alla fall mer stationära – mitt i allt pollenöverflöd.
De svenska fotbollsdamerna kommer att spela OS-final på torsdag. Har sett varenda match de spelat och ibland tuggat lite för mycket på naglarna, bland annat i matchen mot Japan som bjöd trixigt motstånd. Men nu har Seger, Blackstenius, Jacobsson, Rolfö och alla de andra kämpat sig fram till ett slutmöte med Kanada. Har jag några naglar kvar att bita på?
…att flytta till Kramfors? Hmm.
Har jobbat i ett helt dygn, mer eller mindre utan uppehåll, och jag har varit vaken i två dygn – om man räknar bort stunden då jag slumrade till i gymmets massagefåtölj trots val av ”Extreme Recovery” (med allt som det innebar av kavlande och knådande). Nu vågar jag inte göra något i stil med att cykla, köra bil eller ens prata med grannar av rädsla att lyset plötsligt ska slockna mitt i något betydelsebärande för framtida väl och ve.
Är skrapig i vänsterögat men i övrigt bekymmersamt pigg. Försökte studera aktiekurserna i hopp om att de skulle vyssa mig till ro, men jag blev bara så urbota korkat hoppfull inför de senaste dagarnas vackra siffror att jag började drömma i rosenrött om det där huset med örtagård och luftiga rum för kreativt skapande samt stall och hagar för en charmigt tjurig åsna eller två …
I’m an eejit. What goes up has to come down. Fact.
Så här sitter jag nu istället och skriver brev till mig själv. Inte ens det tråkar ut mig tillräckligt för att John Blund ska tycka att det är mödan värt. Men jag slår vad om att det är tvättstugans absolut nödvändiga plikter som kommer att fälla mig till slut. Eller råkar det vara så bra att vi har rena handdukar så att det klarar sig till nästa vecka? Och måste vi förresten verkligen laga middag idag? Vem orkar tugga i den här sömnbristen kryddad med ett alldeles för högt varvtal efter en stressrelaterad adrenalinkick? Och är det absolut nödvändigt att jag besvarar det där mejlet som undrar när jag tänker bege mig ut på landet igen och lyfta saker så att jag inom fem minuter ser ut som om det har ösregnat på mig ända sedan 2017?
Måtte jag aldrig försätta mig i en situation liknande denna någonsin igen. It’s a resolution based on two keywords only. Priorites and Planning. Learn them by heart Priorities and planning. Planning and priorities. It’s quite simple really. Even an eejit can do it. Fact.
Jag tycks kunna feluppfatta även saker som sägs, inte bara sådana som skrivs. Dagens ”felhörning” var nyhetsflödets rapportering om det minskade antalet sommarjobb, enligt Sadistiska Centralbyrån.
Blir så fnissig över att se att jag, trots att jag är ”gift” sedan före 00-talet, har civilståndet ”Snigel”.
Att bygga fladdermusholkar. Det är ett nybörjarprojekt, så de är inte riktigt lika snygga som dessa … än: http://www.ungafakta.se/pyssel/skapa/fladdermusholk/
Mina fladdermusholkars tillkortakommanden har delvis att göra med att snickeboas ägare åkt norröver och inför resan stuvat undan viktiga saker såsom de rätta skruvarna (för monteringen) och de funktionella stämjärnen (för klätterytan).
Men jag trivdes ändå en stund i sågspånslukten och i tjutet från både ”storsågen” och cirkelsågen – det bor en oförlöst timmerman i mig, känner jag.
Förresten. Utmanade mig själv igår och hängde med några vänner ned till stan och pubhäng. Charmigt och omalligt ställe vid namn Notting Hill i närheten av Järntorget med bland annat ett schackspelande stammisgäng, fulla av roliga och snälla infall. Är mycket glad att jag följde med, folkflyktande fantast som jag annars sedvanligen är.
Kan inte sluta titta på dessa tre makalöst skickliga och atletiska dansare.
Idag sa yr.no att det var 34 grader Celsius som kändes som 39 grader Celsius. Det skulle förklara varför jag idag har befunnit mig i mer flytande än fast form, trots vinden.
Flämtade i värmen gjorde även de underbart fina Highland Cattle-individerna som går i naturreservatet vid Välen. Kom i samspråk med folket som tittar till dem och fick veta att de godmodiga djuren, som heter sådana passande saker som Iris och Oliver, lever en hotad tillvaro på grund av besparingspåhitt från personer vid stadens parkförvaltning.
Tänker personligen göra mitt bästa för att hjälpa boskapen och deras människor med kommande uppropet på Facebook i syfte att försöka få maktens kyliga korridorer att förstå vilket misstag det vore att avliva djuren … enbart för kortsiktig vinnings skull. Nu när området ändå har deklarerats vara ett naturreservat borde det ligga i allas intresse att hålla marken öppen – vilket boskapen gör. Dessutom är det en strid ström av människor till området som alla verkar tjusas av de fascinerande lurviga varelserna.
Mitt på dagen sa yr.no att det rådde 29 grader Celius på vår adress. Det tvivlar jag inte ett ögonblick på. Gick barfota tvärs över på konstgräset vid Mossen och trodde att fotsulorna skulle brinna upp.
Sedan gick jag (med skorna på) till biblioteket och hämtade en Agatha Christie-bok (Dead Man’s Folly) och la mig raklång i ”vanliga” gräset (på ett liggunderlag som skydd mot alla som kissar sina hundar i grönområdet). Kom bara till kapitel 4 innan jag gav upp, gick in och tuppade av i skrivbordsstolen.
Alla tecken tyder på att sommaren har anlänt.
…som det heter på finsvenska, men när jag vid sällsamma tillfällen ändå tittar in där och ser att någon av mina ”vänner” har delat främlingsfientliga lögner blir jag genast en ”vän” mindre. Det gör inte ett dugg ont.
Hade tänkt vara flitig och köra ett Farmer’s Crossfit-pass med grästrimmer i fårhage, men tekniken strulade och alldenstund jag inte var på humör för eventuella elakheter från herrn i huset dunstade jag snabbt som ögat och fann mig några ögonblick senare vara på vandring längs Bohusleden. Där hittade jag en sjö som enligt mobilens karta heter Norra Bamsjön [sic]. Hittade en enslig bergsknalle i den kyliga blåsten och trodde att jag var ensam … ända tills jag fick syn på en rörelse i vitögat. Varför, ack varför, hade jag ingen matsäck på ryggen att dela med mig av?
Var så skönt att ligga där på bergsknallen och lyssna till vågskvalpet att jag somnade och icke vaknade förrän en kvinna med son skulle bada sin gråa pudel under tjo och tjim ända tills jag reste på mig och gick.
Då skulle de också gå.
Så klart. Något som jag alltid har misstänkt, och var och varannan dag får bekräftat är: jag är en tokmagnet. Det kanske hänger samman med att jag – utan att förstå hur det gick till – plötsligt upptäckt mig vara genetiskt besläktad med en tvättäkta foliehatt, vilket är förbluffande, skrämmande, tröttsamt och intressant på en och samma gång.
It’s wonderful to have had a weekend totally at my own leisure for the first time in ages. No deadlines, duties, chores; only free time to enjoy the sun, the blustering winds (close to storms) and my newly-found interest: illuminated meditation. Gilding my own drawings with gold, silver and bronze imitation leaves could very well turn out to be my ”thing”. Handling (and messing things up with) the crazy thin leaves makes for a person completely oblivious to the surroundings, which is a very liberating experience indeed.
So, here’s my first gilded drawing ever, an imaginary insect. I quite like it.
…hittar man allehanda märkliga saker. Bland annat en albinoorm. Eller om det nu var en ny art av orm som tagit sig till Sverige. Den var hur som helst blågråblek, nästan likfärgad, och mycket större än en kopparödla men kanske mindre än en snok eller huggorm. Inga mönster, vad jag kunde se. Hann heller inte studera formen på huvudet men jag såg tillräckligt för att kunna konstatera att den inte var särskilt söt.
Är mycket glad att den lilla närkontakt jag fick med den dödens bleka ormen dämpades av trädgårdshandskarna.
Det var molnigt och lite för kallt för den att försöka hugga, om det nu råkade vara en orm av den sorten, men jag gick ändå långa omvägar runt den lilla gren- och gräshög dit den slött ringlade sig.
Jag bara VET att jag kommer att ha mardrömmar inatt.
En svets, hanterlig för nybörjare. Har fullt upp med att skissa på funktionella figurer som skulle göra sig enastående bra i metall, rostig eller ej. Lampor, klädhängare, brevlådor, fasaddekorationer, stolar, bord, fågelskrämmor, trädgårdspynt, det finns hur mycket som helst som jag skulle vilja svetsa ihop!
Sålde min själ och loggade in på Pinterest – man måste ange hur man definierar sig och vilka intressen man har, men lik förbenat får man en sabla massa virk-, mat- och klädförslag bara för att man har snurrat ett visst antal varv runt solen och av Skatteverket definieras som ett visst kön. Hur som helst, om man är ettrig så hittar man (trots alla spindelförsök att valla in en i en fålla) en massa roliga uppslag i metallarbeten. Och jag vill sätta igång asap!
Har fått ett halvt löfte om ett tillhåll för min svets och verksamhet så fort plånboken tillåter. Livet leker, hurra!
Är nästan rädd för att låta tangentbordet byta plats med ritplattan, för när jag väl börjat teckna vill jag inte sluta.
Hade en tämligen klar idé när jag väl tecknat den första figuren, han i rött höftskynke, och efter lite bråk med själva ritplattan och dess tokhoppande fram och tillbaka så blev bilden ungefär så som jag hade tänkt mig, med samtidighet i tid och djup och mystik. Om man nu ser det samma som jag gör…
…att se på SVT Play. Senast sedda program var extremt välgjort och handlade om Alfred Hitchcook, och det inspirerade till en ivrig jakt på tidiga klassiker som ”The Lodger”, ”De 39 stegen”, ”Notorious”, ”Sabotage” ”Rebecca” och ”En dam försvinner” samt ”North by Northwest” och… naturligtvis även ”Psycho”. Många pengar blev det i slutänden…
Vet att jag som ung tösabit tyckte att ”De 39 stegen” och ”En dam försvinner” var enastående spännande. Mitt nutida, mer luttrade, jag lär lägga större fokus på det rent filmtekniska. Ska bli jättekul när filmpaketet trillar ner i brevlådan!
…som jag har lärt mig idag så är de hämtade ur ”Faktakalendern 2021” och påfläskade med lite kött på benen med hjälp av bland annat Wikipedia och Nationalencyklopedin, och de lyder som följer:
*fotoelektriska effekten – en lag som visar att ljus är kvantiserat; den förarbetades av bland annat Max Planck men fick sitt slutgiltiga utförande av Albert Einstein, vilket gav honom Nobelpriset i fysik 1921; Max Planck fick Nobelpriset i fysik 1918, i egenskap av kvantteorins huvudsakliga upphovsman
*brownsk rörelse – små partiklars slumpmässiga rörelser som beskrevs av både Jan Ingenhousz 1765 och Robert Brown 1827 men som förklarades först av Albert Einstein 1905 och ledde till att existensen av atomer och molekyler slutligen accepterades
*heelingsystem – omfördelar ett fartygs ballastvatten så att det inte får slagsida; på en isbrytare hjälper systemet fartyget att rulla fram och tillbaka så att isen lättare bryts
*punktskriftens bokstäver, siffror och skiljetecken (gick ganska fort att lära sig i teorin, men jag kommer att behöva repetera!) – Louis Braille var en organist, blind efter en barndomsolycka, som utvecklade punktskriften redan som ung, men den blev inte officiellt vedertagen förrän efter hans död (han dog i TBC 1852); i Sverige fanns Amy Segerstedt som 1892 grundade ett punktskriftsbibliotek i Stockholm.
*Oden – en av de fem isbrytare som för närvarande är i bruk i Sverige och som också är det längsta av dem med sina 107,75 m och som dessutom är det enda av dem som är byggt vid Götaverken i Göteborg (lite nostalgi där eftersom salig svärfar ingenjörade där en gång i tiden); de övriga är Ale, Atle, Frej och Ymer – samtliga byggda vid varvet OY Värsilä i Helsingfors och enbart isbrytare emedan Oden är både isbrytare och forsknings- och expeditionsfartyg
*Captain Molly Kool – namnet på en privatägd isbrytare som såldes till Kanadas kustbevakning 2018 och döptes om till just Captain Molly Kool, efter en av Nordamerikas första registrerade kvinnliga sjökaptener, Myrtle Kool, och tillika Kanadas första sjöbefäl; hon föddes 1916, dog 2009 och hann däremellan vara den hittills enda (om jag förstått saken rätt) kvinna som gått den handelsmarina utbildning som erbjuds i Saint John, New Brunswick
*Jesus hade så många som 2 Judas bland sina 12 apostlar – den apostel-Judas som inte har en penningpung som symbol går även under namnet Taddeus, Lebbeus eller ”Jakobs son” och han har en knölpåk eller hillebard som symbol
*Hjalmar Branting – fick tillsammans med norrmannen Christian Lous Lange Nobels fredspris år 1921 för sitt arbete för Nationernas förbund, bildat 1920, som en förebådare av FN
*Albert Einstein – erbjöds att bli Israels president 1952 men tackade (som bekant?) nej
*Atle – eller Atli – är ett fornnordiskt namn besläktat med Attila som betyder ”lillefar”. Hade ingen aaaning; i den fornnordiska Völsungasagan blir Atle tagen av daga av sin äkta maka Gudrun, men i den tyska versionen av samma berättelse (Nibelungenlied) klarar han livhanken
*Gram – betyder inte bara en tusendel av ett kilo utan även ”bister”, åtminstone när det gäller Odens svärd, som inspirerade J.R.R Tolkien när han skrev Sagan om ringen; det är inte svårt att tänka sig att Tolkien även inspirerades av Odens spjut Gungner som smitts av dvärgar, samt av hans magiska armring Draupner som också smitts av dvärgar och som droppar av sig åtta nya ringar var nionde natt, lika tunga som originalet
*Dusjanbe – huvudstad i Tadzjikistan, ett land i Asien som har ungefär lika många invånare som Sverige, en medellivslängd på 72 år och en valuta som kallas somoni
Syrran sa att hon hade märkligt ont på ovansidan av sin underarm. Jag tittade på stället hon pekat på och sa: ”Ja det ser ganska svullet ut.” Sedan tittade jag igen och tillade: ”Vänta lite, det är ju dina muskler…!”
Varpå syrran skrattade så att hon nästan ramlade ned från bilflaket hon satt på.
Men varken hon eller svågern skrattade sedan åt mitt – i mitt tycke – otroligt lyckade skämt om en Lantmännen-keps som svågern rotat fram ur gömmorna och som han mindes att han fått i gåva år 2005. Som värsta ståuppkomikern slängde jag då genast ur mig: ”Ja men då har den några (h)år på nacken.”
Men de båda stirrade bara på mig, och jag kan berätta att skämtet inte mådde bra av att bli förtydligat.
Flackande blickar och några slurkar till ur drickaflaskorna fick mig att förstå att slaget var förlorat. Fanns bara en sak att göra. Harkla sig och försöka omlokalisera en mygga, en gråsugga, en gigantisk spindel samt en daggmask som alla tycktes ha trivts med livet ända tills jag dök upp och började röja i deras vedtrave.
Känner mig både mör och belåten efter helgens gårdsarbete, och pricken över i var att få köra fyrhjuling över stock och sten (för att tippa av lasten jag samlat på mig). Att få bullra omkring på ett starkt terrängfordon är så infernaliskt roligt att jag inte fattar att gårdsfolket inte är ute och kör varenda ledig sekund.
Men en sak som jag ändå fattar är hur lätt det är att en kurva eller lutning blir för tvär och att man sålunda välter. Nu hände aldrig detta, eftersom någon där ovan måste ha älskat fyrhjulingen och inte velat se den komma till skada. Det är jag tacksam för, eftersom jag på det viset åkte med liksom på ett bananskal. I dubbel bemärkelse.
Började av en händelse se på det norska naturprogrammet ”Ut i naturen” som visas på SVTPlay, och blev genast inspirerad att försöka lära mig teckna lodjur. Och med tanke på att jag använder ”fel” hand så är jag mäkta stolt över mina framsteg.
Funderade ett tag på att skicka ett egentillverkat Svärmorsdag-kort imorgon, söndag, men det skulle icke falla i god jord alldenstund svärmor är förskräckligt räddhågsen för Mus musculus och med stor sannolikhet skulle utbrista i falsettliknande läten, som mycket skulle plåga de människor som äro inkvarterade i anslutning till hennes bostad.
Och ja, jag är för stunden texteligen inspirerad av Kommendörkapten Carl Johan Hiertas dagboksanteckningar, med start 1827. De bjuder på upplyftande läsning! Det tror man kanske inte, men det är spännande att ta del av hur denna vänliga själ redan som 15-åring gav sig ut till sjöss och därefter målmedvetet förkovrade sig alltmedan han seglade jord och rike runt och antecknade sina intryck av de platser han besökte.
…i ”Dwelling mode” av Emmett som vet hur slipstenen på en systemkamera ska dras. Var ska fokus- och skärpedjupsskåpet stå? Filmpristagaren vet.
Ovan nämnda humör vände tvärt uppåt i eftermiddags, när grannens katt ringde på och tyckte att det var dags för lite TLC.
Och vem kan neka den mopsiga lilla bossen, den roligaste huskatten söder om nordpolen?
…upp till Sisjön för att försöka förstå mig på fullframekameran. Upptäckte då att det inte bara var bollglada hundar…
och opportunistiska gräsänder…
som doppade sig i sjön, utan att även himlen gjorde det.
När jag lyssnade på dagens P1 Kultur blev jag varse en pågående diskussion om litteraturkritikerns roll. Detta mot bakgrund av en recension i Expressen av ”En ensam plats”.
Har tyvärr inte läst boken (än), men när jag besökte Expressen och röjde igenom recensionen upptäckte jag att det inte var så mycket recensentens ordval – som tycks ha varit det som främst väckt upprörda känslor – som skavde utan mer det faktum att recensenten får texten att handla om henne själv och allt som hon personligen retar sig på, snarare än om författarens bok.
Litteraturkritik verkar vara ett svårt ämne.
Det är otroligt fascinerande och lärorikt att lyssna på denna episod av Vetenskapsradion På djupet, som hjälper lyssnarna att förstå drivkrafterna bakom alla galopperande konspirationsteorier vilka på sikt riskerar att skjuta hela mänskligheten i sank.
Det börjar med en diktatur – eller varför inte en maktgalen politiker? – som vill avleda uppmärksamheten från sina ljusskygga aktiviteter genom att spela på människors rädsla för olika ting. En metod är att låta troll i olika medier pumpa ut fabricerade påståenden, till exempel att befolkningen i Sverige tvingas göra något som den inte alls måste göra. Påståendena väcker en sådan stark upprördhet att ingen tar sig tid att undersöka sanningshalten i dem, varifrån de kommer, vilka intressen som ligger bakom. Allt man tar fasta på är orden som väcker skräck, och så är känslokarusellen igång. Man börjar argumentera mot något som från början är en ren lögn, och inga logiska argument tränger in genom den agiterade bubblans hölje.
Och någonstans i bakgrunden finns det destruktiva krafter som skrattar ihjäl sig.
Så förflöt en söndag. Under ett solparasoll i ösregn. Hade jag hetat Dan Andersson – ”Kolvaktarens visor” kan läsas direkt på Litteraturbankens sida – hade jag eventuellt skrivit en dikt eller två. Nu får det duga med en bild eller två.
Vid min sida i det falnande ljuset fanns Molly, som varken tyckte det var kul med blötan eller tufft att söka skydd under parasollet. Hon är en komplicerad varelse.
När jag denna dag hjälpte till med stängsel i en hästhage fann jag mig mer intresserad av att gulla med denna häst än av att skruva ur gamla isolatorer. Den godmodiga f.d. travaren hängde efter mig runt hela hagen för att jag skulle klia honom på halsen medan han satte hakan mot min skult och lutade huvudet på mig.
Det var obeskrivligt underbart att bara få stå där och lyssna och uppleva. Hamnade i en annan dimension. Får rätt mycket samma känsla när vi ”lånar” grannens katt, som enkelt kan parkera i ens knä i 5-6 timmar bara för att få bli kliad och placerad i universums mitt. Det vill säga, jag förstår att dessa djur inte bryr sig om en annat än som en pälskliare – men det gör mig inget. Tvärtom. Det är skönt att veta att man inget betyder för dem när man väl har rundat hörnet.
Arbetar just nu med en australisk serie som ger mig Kullamannen-vibbar (även om handlingen förstås är helt annorlunda). Och vilken tur då att jag, i väntan på att den australiska serien ska börja visas på Netflix, hittade just ”Kullamannen” i SVTs arkiv:
https://www.svtplay.se/kullamannen
Vad kan man säga? Hurra!!!
Dessutom fanns Folke Mellvigs originalbok från 1967 att reservera på biblioteket. Hurra igen! Var så länge sedan jag läste den att jag nog kommer att få rysningar av den tid som flytt.
Första dosen av covid-vaccinet är nu tagen och trots en tendens till lite frossa är jag oerhört glad att bollen mot immunitet nu har satts i rullning. Har varit svårartat nojig inför risken att bli smittad och inlagd med syrgas, eller ännu värre – hamna i respirator – så nu känns det som om livet äntligen börjar gry.
Alla dofter och färger och ljud får plötsligt en helt ny dimension. Underbart är ett vackert ord, men det räcker inte till för att beskriva livet just nu.
Fast man får förstås inte sänka garden än på ett tag… Avstånd, avstånd, avstånd.
När man bor i en stad där det blåser 30 sekundmeter motvind oavsett i vilket väderstreck man springer så känner man sig rätt väck innanför pannbenet efter sisådär en och en halv mil i löparskorna. Och då tycker man plötsligt att skyltarna i industriområdet längs vägen ropar saker som ”Näsets Båtkapell och Spetssömnad”, ”Mumins byggmaterial”, ”Köksmackorna i Sisjön”, ”Sisjöns Maräng och Fordon” och ”Näsets Tandätargrupp” … när ovanstående företag i själva verket heter helt andra, och betydligt mindre fåniga, saker.
Men nu har jag fått vila lite och är redo för resten av dagens arbetsinsats. Hoppas jag.
…över att det blir en första covid-spruta redan på torsdag. Trodde aldrig att det skulle kunna gå så här fort, vare sig med smittspridningen och mutationerna eller med framtagningen av verksamma vaccin. Inte heller trodde jag att man i min åldersgrupp skulle kunna komma ifråga för en första skyddande spruta förrän till hösten/vintern.
När mänskligheten lyckas med den här typen av teknologiska och biomedicinska underverk borde den väl lätt som en stekpanneplätt kunna fixa att mäkla fred på jorden också? Det borde vara lättare att släcka alla oroshärdar världen runt med hjälp av rättvisa för alla än att i hypertempo forska fram, framställa och distribuera miljardtals doser vaccin mot en pandemi på endast ett år.
Come on, humanity! You can do this!
Det går över.
Från ena dagen, när deppigheten gav mig svårartad bakvärk (var tvungen att ge mig ut på cykeln och cykla vilse flera mil i regn och åska innan jag äntligen glömde bort hur meningslöst allt kändes) till denna dagen, då jag plötsligt har fått en bil. Fått. En mycket fin bil. En som bara rullat drygt 14000, saknar rost, har 125 hk, inte har en enda tejpad slang under motorhuven, har medföljande fina vinterdäck, har en tyst motorgång, hela säten och bromsar som tar, är nyservad och inte behöver besiktigas förrän i januari nästa år.
En bil som jag kan använda för att ta mig till landet och får och hagar och hundar och hästar och trädgårdsarbete och förhoppningsvis även en kurs i svetsning så småningom. Jag bara fick den. Befinner mig fortfarande i (positivt) chocktillstånd.
Och plötsligt blev allt roligt igen.
Så nu sitter jag här och läser i V50-manualen om hur man jobbar med elhissarna, hur man öppnar tanklocket och hur man justerar värmen. Och vad den tredje nyckeln är till för. Hmmm.
Rubriken ”Hamburgare skickas med drönarbud” på SVTs nyhetssida idag fick mig genast att förstå att det handlade om invånare i staden Hamburg. Hamburgare. Hur klart och tydligt som helst. Men i kölvattnet av denna revolutionerande nyhet följde en lång rad frågor:
Hur mycket väger en genomsnittlig Hamburg-bo? Hur stor måste drönaren vara för att orka lyfta en sådan genomsnittsperson?
Varför skulle man behöva skicka en Hamburg-bo någonstans över huvud taget?
Och varför skicka med en drönare? Varför inte med tåg eller buss? Eller bara i baksätet på en vanlig bil?
Hur långt kan man skicka Hamburg-bor innan drönarna hamnar utanför fjärrstyrningens räckvidd?
Behöver de skickade Hamburg-borna kvitteras vid ankomst? Hur landar man dem förresten på ett personsäkert sätt?
Har nu sett säsong 1 av fantasyserien Shadow and Bone (på Netflix), och längtar redan stort efter nästa säsong. För det kommer väl en sådan, hoppas jag…?
Vill så gärna veta hur det ska gå för den friska fläkten Alina Starkov och hennes barndomsvän Mal Oretsev, för trion Kaz, Inej och den roliga Jesper, och inte minst hur det ska gå för general Kirigan och grishorna.
Alla i serien har sin egen intresseväckande historia, och jag är inte förvånad över att det hela bygger på en bästsäljande trilogi av Leigh Bardugo. Blir tvungen att köpa/bibliotekslåna titlarna.
I den kyliga vårsolen ligger fibblorna på en bädd av nedsinglade körsbärsblomblad i påbörjad förruttnelse.
Det finns även andra som sjunger på sista versen, eller kanske nästsista.
Vitsippor och scilla till exempel. Solens ljus sig i skuggor sänka.
…eller kanske bara rymdvarelser i största allmänhet?
Stannar man upp och bara låter blicken vandra så kan man få syn på de mest underbara saker. Var till exempel på väg rakt förbi de vissnade nyponen, men när de började svaja med sina ”ben” i vinden upptäckte jag dem, mina nya favoriter bläckfiskarna.
Redan innan jag tittade på My Octopus Teacher så var jag medveten om att bläckfiskar är förunderliga varelser, men efter den något udda dokumentären kan man nog påstå att jag är hopplöst betagen.
Vilken lättnad och lycka att ha hunnit deklarera före midnatt den 3 maj 2021.
På ett år hinner jag förtränga hur bottenlöst tråkigt jag tycker det är att sitta och jämföra bokföringsprogrammets förtryckta NE-bilaga med Skatteverkets automatifyllda dito när man har nyttjat deras ”Förenklat årsbokslut”-tjänst och förhoppningsfullt tryckt på ”Hämta” till deklarationen.
Och sedan ägna återstoden av dagen åt att försöka begripa varför o varför siffrorna blir så annorlunda?
Många timmar senare visar sig svaret vara att kontot för till exempel kundfordringar medverkar i olika uträkningar beroende på om man är ett bokföringsprogram eller en Skatteverketalgoritm.
Det borde kännas ganska tillfredsställande när man äntligen lyckats spåra alla siffror, belopp och summor som hoppar runt och ger en migrän. Men migränen till trots är känslan snarast rena rama euforin.
Bland de läckraste blombilder jag tagit på sistone:
Önskar att jag visste vad det är för en växt som stod i en utomhusurna och såg lite oansenlig ut ända tills den fastnade på bild.
Tillägg: Efter ännu ej avslutade efterforskningar lutar det åt att blomman jag fotograferat tillhör arten gyllenlack. I så fall har jag nu lärt mig ett nytt blomnamn.
…och säkraste vårtecknet av alla: nya lamm på en gård nära dej.
Notera det avslappnade halmstrået i ena mungipan.
…och ekorrar och myror är redan i farten.
Man kan ha åsikter om skärpan, men man kan ju alltid låtsas att det är ett uttryck för fotografens konstnärlighet. Varken humor, ekorrar eller blommor i blåst är särskilt samarbetsvilliga motiv.
Nu tror jag förresten att jag äntligen förstår varför jag är så besatt av blommors färger och former – i sina ljuvaste stunder påminner de mig om de vackra bokmärken jag samlade på som barn, och som jag inte längre hittar. Änglar och blommor med glitter på, i förtroendeingivande silvernyans. Jag skulle bli mycket lycklig om de plötsligt dök upp igen. Till dess får jag nöja mig med mina egna ”bokmärken”.
…med det här jobbet är att man med jämna mellanrum blir tipsad eller påmind om fantastiska författare och illustratörer. Tove Jansson, till exempel.
Hämtade en stor trave Mumintrollet-böcker på biblioteket idag, tog plats i gungstolen, läste de tre första volymerna av hennes samlade serier (de tycks ha publicerats i en brittisk tidning allra först), och hade extra stor behållning av ”Föreningsliv” där Muminmamman och Mumintrollet råkar bli medlemmar i Stinkis gangsterförening.
Det kan vara trevligt med lite oväntad ledighet mellan varven. Passade på att i det soliga, blåsiga vädret ta cykeln till Ikea för att köpa ett sängbord, inte för att kunna spilla morgonkaffe på kudden utan för att kunna sitta och teckna närhelst andan faller på. För säkerhets skull köpte jag 2 sängbord (”sängbrickor” noga räknat).
Vid hemkomsten gjorde jag en Joakim von Anka, det vill säga, jag klev in i mitt kassavalv (loggade in på ISK-kontot) och räknade alla mina guldmynt (kollade hur marknaden lattjat med siffrorna), och såg att det gått upp mer än vad som egentligen är rimligt.
Emmett ville påminna mig om att det som går upp snart går ner igen men jag överröstade honom med en klassiker. Inget är som förnekelse.
…jag skildes från vår kära V40 idag. Den fräste på så fint och mopsigt hela vägen till skroten, där jag fick några tusenlappar för den. Tänk att jag – med svågerns utryckningar i extra svettiga lägen – faktiskt lyckades plocka isär den, montera nya delar och sedan skruva ihop den igen … och dessutom få den att rulla. Mitt första bilmekarprojekt någonsin, och den bil som jag tyckt absolut bäst om att köra. Någonsin!
Hade teoretiskt kunnat köra med den ytterligare en månad, men sedan skulle den ändå ha fått slira till de sälla racermarkerna eftersom ingen besiktningsman med två ögon i huvudet skulle ha släppt igenom den på grund av all rost och en evigt tindrande krockkuddelampa.
Farväl vackra Volvo, farväl.
…efter en riktigt bra film, full av trovärdig action och innovativ dialog, typ Star Trek-filmen som kom 2009 och regisserades av J.J. Abrams. Jag kan även acceptera en riktigt bra underdog-film, typ Sjöfartsnytt, regisserad av Lasse Hallström, där en kantstött människa hittar sin ”superkraft” och sprider magiskt gott omkring sig. En annan höjdare av Hallström är förresten Gilbert Grape.
När, ack när, kommer det en ruskigt bra film som man ännu inte har sett?
Har varit på vernissage (obs digital) och förstått att jag också skulle kunna ha en.
Tyket? Nä. Har ju inte sagt vems vernissage det var. Och med min stora vänkrets är det helt omöjligt att lista ut namnet. Mwahahaha.
And to make sure it’s extra artsy, I’ve been using my ”wrong” hand throughout.
I takt med att Emmett och jag håller på att beta igenom alla Marvel-filmatiseringar i kronologisk ordning tycker jag nog att Thor Ragnarok varit roligast att se hittills (minus Cate Blanchetts löjliga ”sexy walk and talk” så fort hon kommer åt), tätt följd Black Panther och Ant-Man. Jag vill minnas att jag tyckte likadant när vi såg filmerna första gången. Ikväll hoppas jag att äventyret fortsätter med Infitiny War.
Fast egentligen har jag haft det äventyrligt så det räcker för idag: Kände mig som det tilltänkta mordoffret i en Agatha Christie-deckare eller nåt när jag var ute och körde en bekants gamla Skoda på motorvägen och plötsligt upptäckte att bromsarna inte tog när jag skulle svänga in på en avfart. Var nära att välta i kurvan – hade i så fall varit min första trafikolycka sen ett fyllo rammade min fina röda bubbla Karlsson i en korsning för många år sen – men de högre makterna måste ha haft ett gott öga till Skodan och inte önskat se den repad i lacken, så jag slirade endast runt lite och körde sedan resten av vägen hem med hjälp av motorbromsen.
Trots att jag nyss har inköpt trevliga bilmekarverktyg så har jag inte brytt mig om att kolla under huven på lånebilen. Det är ju påsktider = godistider, och sockerchocken gör att jag känner mig helt knockad. Och less på krångel. Faktiskt.
Igår lyste solen. Ändå var jag på uruselt humör. Tog en promenad i Änggården och fick mest ta mig fram off-track bland stubbar och snår för att slippa möten med alla påskfirande storsläkter som drev omkring i horder överallt. I en verklighet som gått dem heeeelt förbi. Blev på ännu sämre humör bara för det.
Vreden lättade lite när jag trampade ner i mjuk mossa som stod i direktkontakt med en kall och blöt mosse, som jag ett kort ögonblick funderade på att fälla mig själv raklång i med ansiktet före. Bara för att se vad jag skulle få se. Sen tog vuxenjaget över och jag stapplade omkring en stund på jakt efter en torr utpost, ända tills jag hamnade öga mot öga med en alligator. Då först blev jag på riktigt ordentligt gott humör igen.
Och idag ser jag krokodildjur överallt. Tyckte nyss till och med att min dator bjöd in mig till Krokodilpanelen snarare än till Kontrollpanelen.
Man ser det man vill se. Eller för att tala med Sherlock: man hittar det man letar efter.
Har med svågerns benägna bistånd äntligen monterat ihop bilen igen, och till och med fått den att starta. Nu ska jag bara fylla på med glykol, motorolja och lite annat essentiellt och kanske, kanske få den att rulla hem till Göteborg.
Blotta tanken på att detta skulle lyckas – efter mycket slit och många nyttiga lärdomar – gör mig gråtfärdig av lycka.
Och om det sedan går att avyttra den på vikoperdinbil – dubbel lycka i så fall. Den är om inte annat numera utrustad med en helt ny vevhusventilation och ett likaledes helt nytt bränslefilter. Bara det måste ju vara trevligt för vilken Volvo V40-mekarintresserad person som helst (som gillar årgången 2002).
En alldeles egen sorts lycka har det i alla fall varit att få se sprillans nyfödda lamm försiktigt buffas upp på benen av tackan så att de vinglar iväg till mjölken helt för egen maskin efter bara några minuter.
Den suddiga bilden till trots får man nog en känsla för hur sabla söta de är.
…den nya säsongen av Johnny Test på Netflix. Skrattar många gånger högt under arbetet med att dubböversätta episoderna.
Det är en bit kvar innan jag lyckas sätta mig över den vrede som uppstår när timtals arbete under motorhuven omintetgörs när hylsan till en extremt svåråtkomlig bult släpper från hylsnyckeln och ramlar ner mellan generatorn och spjällhuset, i en obegriplig fördjupning som inte går att nå annat än genom att avlägsna alla de nyss så slitsamt monterade delarna på det infernaliska grenröret. Tre timmar rakt ner i sjön.
Det är inget fordon jag äger. Det är en svordom.
Idag har jag varit i Nya Zealand och sprungit längs Sydöns västkust. Så kändes det i alla fall när jag råkade hitta Janet Frames hemland bland löpbandets olika ”Courses” och strax därpå fick strömma förbi bland annat Franz Josef-glaciären och den vackra Blå floden. Det hela var smått svindlande.
Om jag någon gång hamnar i den situationen att jag inte har något att förlora så kommer jag att göra allt för att få se Nya Zeelands natur innan jag dör.
Efter att vi förra veckan fått lust att återuppliva de roliga minnena av Polanskis ungdomsverk ”Vampyrernas natt” gjorde vi igår en omtittning även av hans ”Pirater”. Den är sällsynt skickligt gjord och måste ha kostat massor av både tid och pengar med tanke på all hypertrovärdig scenografi och patinering. Dessutom är Walther Matthau en strålande Captain Red (en blandning av kapten Haddock och Jack Sparrow). Som den smutsiga och gruvligt elaka pirat han är löser han alla sina problem på ett blott halvlistigt sätt – och hamnar hela tiden i nya knipor. Ganska ledsamt. Och absurt.
Absurt är bra. Ska kolla med Emmett om han även har mästerverket ”Hyresgästen” bland sina skattgömmor. Och ”Chinatown” vill jag mycket gärna också se på nytt.
1 apelsin, i klyftor
1 päron, i skurna bitar
3 inlagda sillbitar
ymnigt med gräddfil ovanpå
toppat med örtsalt
Blir en salig blandning av sött, surt och salt och jag loooove it. Dessutom går det hypersnabbt att göra. Ett måste i många nutidssituationer.
…fylld av förhoppningar om att äntligen få gjort allt det där som samlats på hög, i travar, i ofrivilliga hinderbanor. Och visst har man jobbat och slitit, men inte med en enda av de där hemska dåligt samvete-sakerna som snart ger en krupp.
Och imorgon börjar allt om igen.
Men jag har i alla fall hunnit blivit betittad av olika skockar av nyfikna Fåret Shaun-kusiner…
… samt har även hunnit måla mina kläder vitare än rummet jag fick i uppdrag att piffa upp.
Bra jobbat!
…att jag sträcktittade på Fåret Shaun på Netflix igår?
Knappast.
Måste nog rota fram Wallace & Gromit också ur dvd-gömmorna. ”The Wrong Trousers” och ”A Close Shave” är nog mina favoriter.
Våren tycks ha kommit. Fåglarna kvittrar, snön är borta och minusgraderna likaså. Därmed kändes det som läge att åka iväg till Lindometrakten och försöka få ordning på bilen. När jag kom fram pågick fårklippning i hagen utanför, så jag passade på att klippa ett halvt får – längre kom jag inte innan nedanstående kompis dök upp och började äta på mina kläder och buffa på mig så att expertisen fick ta över resten av klippningen. Husfolket vittnar om att hon vill vara med överallt. Nyfiken som en katt och väldigt påhittig när det gäller att utforska området UTANFÖR hagen.
Denna min nya kompis (och hennes vänner) var under hela fårklippningen hängivet påpassad av en av gårdens charmtroll:
Efter vissa framsteg i bilmekandet fick jag chans att beundra får och bordercollies även i tovad form, och med i konstsamlingen fanns dessutom tovade katter, ugglor, tomtar, vantar, grytvantar, sittdynor, julgranskulor, krypin för små husdjur … och till och med fågelholkar.
Det var så konstfärdigt och fantasifullt att jag genast letade upp info om hur man tekniskt går till väga. Det finns idel info om nåltovning (needle felting) på YouTube men jag inser att det inte är något för mig, trots allt. Det beror inte enbart på att jag får krupp av alla reklamavbrott var tionde sekund. Det beror på att jag saknar det berömda Tålamodet, samtidigt som jag äger det lika berömda Ifrågasättandet. Den dag de hittar ett botemedel, särskilt mot det sistnämnda, kommer jag att stå först i kön.
Medan jag försökte återbekanta mig med Sibelius och NotePerformer – går fasaväckande fort att bli ringrostig – krånglade jag (som vanligt) till det genom att ge mig i kast med rytmsektionen det första jag gjorde.
Skvalpade runt ganska länge på djupt vatten, men med tanke på att jag inte hade nån badanka att klamra mig fast vid så blev resultatet heeeelt okej.
Blev på gymmet påmind om 90-talets Technotronic. De var bra då och de är bra nu. ”Pump Up the Jam” var väl den som spelades mest i radio på den tiden, men nu blir jag till och med ännu gladare av ”Get Up”.
Ett Yamaha Clavinova digitalpiano gör att man kan spela timvis mitt i natten utan att störa någon. Talar av egen erfarenhet. Sweet!
”The Dig” som finns på SVT Play. En stillsam och hjärtevärmande skildring av människorna bakom upptäckten och utgrävningen av Sutton Hoo.
…såg jag Martin Ponsiluoma ta VM-guld i skidskyttesprinten i Pokljuka och lärde mig av Björn Ferry uttrycket ”att tapetsera pallen” – mycket roligt
…har jag lyssnat på SR:s USA-podden med information om, och analyser av, demokraternas respektive republikanernas argument i den andra riksrättsprocessen mot Trump – mycket intressant
…har jag lyssnat på Vetenskapsradion På djupet och dess inslag om den dolda FB-grupp som bedriver kampanj i internationella medier mot företrädare för den svenska covidhanteringen; har även läst i Expressen och Aftonbladet där bland annat grundaren av gruppen och en av dess medlemmar bemöter uppgifterna i programmet – mycket krypigt
…har jag lyssnat på P2:s musikdokumentär om Dan Andersson och för första gången på allvar stannat upp vid orden i hans visor och dikter – mycket vackert
…har jag lyssnat på Emmetts senaste komposition med full orkester, och starkt önskat få bege mig till den äventyrsfyllda värld som hans musik frammanar – mycket mäktigt
…konstaterar jag att hela dagen gått i lyssnandets tecken och nu tänker jag lyssna på mig själv när jag spelar piano; har fått Debussys Golliwogg’s Cakewalk på hjärnan (synd bara att jag inte har fått den i fingrarna (än)) – mycket kämpigt
…har jag ont i baken efter att ha varit fåtölj åt grannens katt i drygt 6 timmar (det är synd om henne eftersom hon haft en traumatisk upplevelse i händerna på folk som kallar sig veterinärer)
…har jag avundats syrran som just nu befinner sig i Fjätervålens snö och 27 minusgrader
…har jag haft en identitetskris och bestämt mig för att plugga antingen hyresrätt eller fastighetsjuridik till hösten (i akt och mening att hitta ett jobb som äntligen ger mig betalt efter förtjänst; möjligheten att gå en universitetskurs i Svampkunskap lockade som allra hastigast)
…har jag pratat i telefon med en person som åt viltgryta under samtalet
…har jag fått en strålande idé som inbegriper den söta (?) pandamyran och den roliga (?) pelikanspindeln
…har jag återigen läst och tjusats av Tove Janssons ”Kometen kommer” (teckningarna och ordvändningarna är förunderliga)
…har jag läst Marcus du Sautoys ”Lär dig räkna till oändligheten”, och precis som väntat fått lite svindel
…har jag haft en bra dag på börsen
…har jag sett ”And then we danced” på SVT Play (om den georgiske dansaren Merab som gjorde mig tårögd med sin dans och sin livssituation)
Eller nattens insats, om man ska vara petnoga.
Blir mer och mer besatt av min ritplatta. Satt uppe till morgontimmarna och lekte ihop olika saker, bland annat det här.
…klev jag upp trots att jag ville fortsätta sova
…åkte jag skidor i 5,7 kilometer men brände bara 302 kalorier
…tittade jag på dokumentären om Gunnel Lindblom på SVT Play
…fick jag ett uppdrag trots coronaläget
…följde jag med Emmett och storhandlade många fler matkassar än någonsin förut (ingen av oss har haft tid förrän idag)
…sa bilen 5 minus men mina tår och fingrar sa 10 minus, minst
…skalade Emmett en apelsin åt mig (den var mycket god)
…spelade jag Pachelbel i harpsichordläge på vårt nya digitalpiano (Yamahas Clavinovaserie)
…blev jag lovad besök av min favoritkatt till helgen
…ritade jag en ny katt, med mera, på min kära ritplatta
…lovade jag att stängsla in en fårhage imorgon
…lärde jag mig att paddan Blomberg, eller Bufo blombergi, med sina ca 25 cm är den troligen största paddan i världen
…lärde jag mig att det fanns en svensk upptäcktsresande som hette Rolf Blomberg och som letade efter Eldorado men som hittade en padda (se ovan)
…hörde jag för första gången ordet ”aktieaktivister”, i betydelsen aktieamatörers bestraffning av aktiehajar (med anledning av de senaste dagarnas stökigheter kring GameStop på Wall Street)
…har jag inte vågat se hur det gått för mina aktieinnehav
…har jag känt fantomstanken av gårdagens hund som hade rullat sig i grävlings-nummer-två innan den varmt välkomnade mig till sitt hemman, en gård med skogstomt och allt som där ingår
…har jag återigen missat att hämta ut låtsasstjärnkikaren som medföljde i nyabonnemanget på Illustrerad Vetenskap
…har jag ännu inte gått och lagt mig trots att jag vill sova
Förr eller senare får jag kläm på’t.
Hade tänkt rita och måla katter, men det blev något helt annat.
Råkade på SVT Play hitta en av Harry Dean Stantons allra sista rollprestationer. Filmen heter ”Lucky” och är regisserad av John Carroll Lynch. (Om man undrar över den andre regissören Lynch så är han med som skådis i just den här filmen.)
”Lucky” handlar om en 90-årig man som oväntat (för honom själv) drabbas av insikten att döden förr eller senare kommer att bli ett faktum för honom. I sina försök att hantera tankarna och känslorna som följer i vågskvalpet av denna talgdank får han hjälp av bland annat en landsköldpadda, ett mariachiband och en sjuårig buddist.
Trots att huvudpersonen Lucky verkar ha väldigt mycket gemensamt med Harry Dean Stanton själv så är handlingen ganska tunn, med personer som på given signal dyker upp och serverar kaffe, drinkar och passande repliker. Men Lucky som person är en hjärtevärmande bekantskap, mycket på grund av hans godmodigt släpiga och lite hesa röst som är ack så vacker i sång.
På tal om Stanton, må han vila i frid, har jag under ett par veckors tid nu letat mig fördärvad efter hushållets exemplar av ”Alien”. När hela min själ trängtar efter en mäktig filmupplevelse vet jag att ”Alien” levererar. Om jag bara kan hitta den. Innan den hittar mig…?
Ser och hör allt oftare i intervjuer och rapporter att personer i ansvarsställning, så fort de ställs mot väggen för politiska och/eller ekonomiska oegentligheter, har en autopilot som är inställd på att genast skrika ”häxjakt”. Såg det senast i SVT:s bevakning av assistansfusket. Gissar att tänket går något i stil med ”funkar det för Trump så funkar det för mig”. Hoppas innerligt att de har fel i det.
har jag unnat mig lyxen att ha roligt igen, på bästa arbetstid.
Wacom Intous Pro, I love you!
Bara för att ha som referens för framtida sommardiskussioner med Emmett om hur fjolårets vinter var. Sålunda: Först minus och hårda vindar från nordost under förra veckan. Sedan kom ganska mycket snö och strax därpå tö. Därefter mer snö, uppblandad med regn. Som naturligtvis genast frös på.
Alltså har det idag, söndagen den 10 januari 2021, varit helt underbart ensamt ute i skogen som hann mörkna på under mina tre timmar bland stenar, stigar och blåbärssnår under det knarriga snötäcket. Under den vådligt kuperade promenaden mötte jag blott en person (som pratade i mobilen medan han joggade i mössa och fantomentrikåer). Det enda som hördes i övrigt var lite förvirrat (?) fågelkvitter samt en och annan knäckt gren orsakad av dolt djurliv längre in bland stammarnas skuggor.
Ljuvligt.
Om jag inte haft deadlines till i morgon hade jag gärna stannat kvar därute i tre timmar till.
Vet med säkerhet att jag inte är den enda som känt sig alltmer tyngd under de senaste 11-12 månaderna.
Demoraliserande är det då att diverse politiker, ministrar, generaldirektörer och sjukhuschefer undantar sig själva från alla allvarstyngda rekommendationer att avstå från onödiga butiksbesök (typ mellandagsrea), mötesplatser av olika slag (till och med bibliotekens viktiga informationskällor och fristäder har passat på att bomma igen), motion på gym och andra anläggningar, sociala aktiviteter, resor, och så vidare.
När man förväntar sig att andra ska göra sådant som man själv inte behöver – eller vill – göra är det nästan som om man tycker att man står över andra, att man är mycket mer värd än vad andra är. Och då har man väl per automatik bevisat motsatsen?
Så har årets sista dag inletts. Några minuter efter midnatt och inget regn faller. Känns konstigt, efter att ha blivit vattnad nonstop varje gång man varit ute de senaste veckorna. Som tur är har de lovat regn under dagen sedan. Bara så att man känner igen sig. Skönt.
Ska ägna stunden före sänggång åt att träna på att teckna katter (de är notoriskt svåra), öva på ackordbyten på gitarren samt läsa ett kapitel i Bachboken jag fick i julklapp. Därefter borde jag vara redo för ”morgondagens” nyårsfirande. Jag ska fira ut det här sabla året så resolut att mitt skoavtryck i dess bak sent ska blekna.
Kände igen mig i en bekants beskrivning nyligen av sitt allmäntillstånd: trött.
Men just när det känns som tristast och gråast och regnigast hjälper det att plocka fram den kära gamla ritplattan och unna sig att vara barnslig.
Jag gillar färgerna. Jag behöver dem. Framför allt behöver jag min Wacom Intuos Pro. It’s so perty!
Skulle egentligen ha skrivit musik till decemberrimmet här i min Captain’s Log för några veckor sedan, men i takt med att tonerna växte fram i Sibelius – med hjälp av ypperliga NotePerformer – insåg jag att texten inte passade. Så jag skrev en ny.
Sålunda blir detta mitt officiella God Jul för i år.
Och den nya texten jag skrev för att passa musiken lyder som följer:
Wish you all a merry Christmas
Light the candles and sing a Christmas joyful rhyme
now to celebrate time after time,
how the year passes mild into a glowing light,
blessed with colour and shimmers bright
Glist’ning stars in the snow give warmth to the night
Tell the morning it’s free of all dark plight
Jubilare….
Jubilare….
Hear with hope now the chorus bells in steeples
all filling Christmas night
O gladly, gladly join the Christmas choir
O praise now the Yuletide fire
Wish you all merry Christmas white
What a glorious, glorious sight
Agatha Raisin. I’ve seen her on the telly without realising she’s the main character in a book series by M.C. Beaton. The TV series is a bit silly, and strangely amusing. That’s why I grabbed the novel off the library shelf some weeks ago, i.e. in the hopes of the written original being equally amusing as the TV version, and perhaps slightly less silly.
But I have to confess… I prefer the televised Agatha, mainly because she’s not obsessed with her looks and her age and men. That sort of thing tends to bore your pants off in the end.
Right. The Wizard of Evesham. Who is he? A hairdresser. A really good one. And a really bad man.
By the way, I’m amazed that Agatha keeps her hair on as long as she does, what with her frequent visits to the salon an’ all. All those people constantly shampooing, rinsing, combing, blow-drying, dyeing and spraying her hair? Think of the wear and tear!
Jähäpp, så har man slutligen fått upp delar av julpyntet och dessutom bakat saffransbullar. De hade nog blivit ännu godare om jag följt rådet som oväntat gavs i P2:s Spanarna om att låta saffransdosen ligga och dra i konjak först, men ociviliserat nog hade jag ingen konjak hemma. Bullarna slank ned ändå, kan jag berätta helt utan extra kostnad.
Dessförinnan under dagen hade jag mekat med bilen. Egentligen synd att kalla det för det. För att komma åt vevhusventilationssatsen måste jag plocka bort fler och fler saker, och jag börjar tvivla på att jag trots nojig fotodokumentering ska lyckas sätta ihop motorn igen på rätt sätt.
Får dessutom en heeelt oväntad typ av nackont och migrän av att stå framåtlutad över motorhuven med armarna utsträckta framför mig, timme ut och timme in. För så lång tid tar det. Att hitta rätt verktyg, bara det kan ta en halv evighet, särskilt om skruvarna och bultarna sitter löjligt dumt till. Vilket de gör.
Emmett verkar tycka att jag har hybris när jag kommer hem och är arg på mig själv för att jag ännu inte har lyckats komma åt att lyfta ut det sabla grenröret. Han har en poäng, faktiskt. Jag har aldrig riktigt tittat under en bils motorhuv förut, och det är först nu som jag börjar – med betoning på ”börjar” – förstå hur en bilmotor fungerar.
Glad tredje advent. Deck the halls with boughs of holly, falalalala lalalala…
P.S. Så kom och gick även följande dag i bilreparationens tecken, den dag då vi stavar till söndagen den 13 december. Det betyder att det bör ha varit en massa luciafirande idag. Insikten drabbade mig i höjd med klockan 20.30, lagom till hemkomsten från ”verkstaden” där jag stått och hängt hela dagen med huvudet i en Volvomotor. Den stora behållningen av dagens insats är insikten, tack vare svågern, att jag måste ägna måndagen åt att i någon välsorterad butik försöka hitta en ”treåtting” (med kardanknutfunktion) så att jag kommer åt att skruva loss bulten från helvetet längst ned till vänster på grenröret bland slangar och rör och annat eländes elände.
P.P.S Efter lite detektivarbete som skulle fått Sherlock att avundsjukt utropa ”sheer luck” fann jag att ”treåttingen” heter ”universalknut” på återförsäljarespråk. Plus, att den inte nödvändigtvis ingår i en hylsnyckelsats för 2199 kronor, utan kan köpas styckvis för en femtiolapp. Japp.
…som jag hann få vittring på i november sprang till skogs igen. Nu är det den 9 december, och jag har inte haft tid att fixa med mer decemberpynt än stearinljus vid matbordet och en elektrisk snöglob som jag var fascinerat förtjust i ända tills jag tog ett foto på den och i närbild såg att en teddybjörn bland julklapparna stirrade på mig som hämtad ur en B-skräckis. Sen dess har jag inte brytt mig om att ens tända globen. Sorry, Teddy.
Möjligen, kanske, eventuellt, hinner jag fixa med lussebullebak och annat decemberstök under den stundande helgen, under förutsättning att jag först får en obetvinglig lust att lägga en heldag på att göra den nödvändiga grundstädningen.
Frid och fröjd…
Och…
…bye bye, Teddy.
Hurra!
Idag just denna dag
vid middagstid nån gång
så föll det några flingor lätt
på våran grå balkong
Den stund de föll var mycket kort
ja den var inte lång
men vackert frö de nu har sått
Nu blir det julesång
Jag sjunga ska
varenda da’
till vinterns ljuva lov
med buller och med bång
Nu blir det julesång!
Så lyder min spontant rimmade reaktion på dagens stora händelse: vinterns officiella intåg.
Tonsättning följer inom kort.
Idag lånade jag noterna till 6 sonater för violin (och piano) av Telemann. Jag tänkte att nu jäklar! Men Emmett lånade också en bok med noter för violin, som han överlämnade till mig. Och det första stycket var …
”Har du sett min lilla katt?”
…vad det beror på att hösten upplevs som underbar samtidigt som horisonten flyr undan. Frågeställningarna om vikten av saker och ting multiplicerar gravitationen med hundra, drar benen efter sig, tynger ögonlocken och grumlar tankarna. En tinnituston skär gränsen mellan mikroglädje och makrotristess. Allt och inget spelar någon roll.
I ena stunden sitter man på en intensivt grönmossig bergsknalle i skymningen, beundrar kråkfåglarna när de tumlar runt ovanför huvudet i kastvindarna, lyssnar på träden när de ruskar av sig sina sista färger, försöker få ögonkontakt med en långbent jägarspindel när den trevar sig fram över ens fingrar. I nästa stund sitter man på hallgolvet och undrar varför det mol så hemskt i magen, varför huvudet bara vill sjunka ner mellan axlarna, varför all ork plötsligt har försvunnit.
Beror det på världsläget? Med viss sannolikhet.
Emmett har skaffat notskrivningsprogrammet Sibelius samt det svenska samplingsbiblioteket NotePerformer 3. Konstaterar att det är mycket roligt och inspirerande att arbeta med NotePerformers realistiska orkesterljud.
Och bara för att Emmett hade fått i musikskoleuppgift att göra ett arrangemang på ”När juldagsmorgon glimmar” med F-horn, Bess-trumpet, tenortrombon, tuba och valfritt slagverk så kunde jag inte låta bli att göra ett försök, jag också. (Valde ”tubular bells” som slagverksinsats.)
Är en (glad) amatör, javisst, men jag hamnar ändå i decemberfeststämning redan nu tack vare de trevliga instrumenten.
Tack Sibelius, NotePerformer och Emmett!
…är jag lite mallig över att jag nu på egen hand … nästan (det skedde under svågerns överinseende) lyckats meka med en bil för första gången i mitt liv och byta bränslefilter på vår Volvo ”jag rullar” inte.
Det jag absolut måste lägga på minnet är svaret på frågan om var bästa stödjepunkten är när bakvagnen ska lyftas. Många timmar gick åt till att försöka hitta instruktioner om var lyftpunkterna är med en vanlig garagedomkraft – och att sedan förstå dessa instruktioner med alla sina termer som fjäderben, spindelleder och annan marsianska. När jag till slut trodde mig ha kommit fram till något vettigt och slutligen anlände till bilen hade (förstås) mekargenisvågern redan löst problemet genom att placera domkraften under dragkrokens fäste. Dessutom hade han hittat balk med förstärkning längre in under karossen som liksom vinkade till sig en stöttande pallbock.
Grumlet i bägaren är att det inte tycks ha varit bränslefiltret som var problemet. Nästa steg blir att byta vevhusventilation (med allt vad det innebär av skruvar och bultar och slangar och grenrör och annat som måste lyftas bort först.) Hur ska det gå, hur ska det gå…?
…vad jag älskar ”Derry Girls”! Jag är snudd på besatt av dem och jag hade önskat att de 2 säsonger som än så länge visas på Netflix även fanns på blu-ray (hade till och med nöjt mig med dvd).
Jag är livrädd för att serien ska försvinna från utbudet; därför ser jag om de (alltför få) episoder som finns så ofta jag bara kan.
Alla i persongalleriet är så charmigt oskuldsfulla och knäppa på samma gång. Och deras sjungande engelska är helt underbar!
…då ska jag unna mig själv det här: https://godream.se/Europas_langsta_Zipline.html
Efter mitt höstarbete i fårhagar med instängslande och grästrimmande har jag lärt mig att det finns något som heter hjortflugor (Lipoptena cervi). De påminner till utseendet om tjockbenta spindlar, men de har vingar och är ganska platta. Deras uppgift i livet är att vara blodsugande parasiter vars larver på hösten utvecklas till vuxna individer som genast börjar flyga runt i jakt på ett nytt värddjur.
När en hjortfluga hittat ett offer, helst en hjort, ett rådjur eller en älg för att kunna fullborda sin reproduktionscykel, bryter den av sina vingar och slår sig till ro tills den ätit sig mätt och kan släppa en ny laddning larver på marken så att dessa kan utvecklas till nya blodsugare, som behöver hitta nya värddjur. Och så vidare.
Förutom hjortdjur kan även hästar råka ut för dessa parasiter. Och människor. Insekten kallas ibland älgfluga eller älglus, men jag kallar den rätt och slätt för äckelmardrömsvämjelighet.
Jag kan inte finna något som helst tilltalande med denna snabbkravlande, svårupptäckta, envetna insekt som sprider bakterier vilka i sin tur kan ge hudinfektioner. Lusflugan är tämligen liten, har klor på fötterna som gör att den svårligen släpper taget när den väl har landat på en, och den är mycket snabb som sagt.
När man känner att en insekt kryper på en gör man bäst i att hoppas att det inte är en hjortfluga, för är det det så hjälper det inte att svepa bort den och tro att saken är klar. Med stor sannolikhet har den bara hoppat upp på fingrarna och kilat in under tröjärmen och rusat iväg upp mot nacken och håret. Sedan kan man duscha, schamponera och kamma sig till förbannelse, men under flera timmar därefter hittar man ändå nya äckelmardrömsvämjeligheter på kroppen och på kläderna ända tills man bara vill skrika och aldrig mer vågar somna.
Innan jag förstod vad dessa djur var för något släppte jag ut dem i det fria. Nu dräper jag dem med ett snabbt slag med en rund sten. Hemskt att behöva säga om (oskyldiga) djur men hjortflugor ger mig uppkastningsimpulser.
(Källor: https://www.mdedge.com/dermatology/article/171732/infectious-diseases/deer-ked-lyme-carrying-ectoparasite-move; https://sv.wikipedia.org/wiki/Hjortfluga
Med jämna mellanrum gör jag tappra försök att få ett rudimentärt grepp om vad kvantmekanik egentligen är, och varför vi inte kan vara utan den i våra teknologiska framsteg, och varje gång får jag lite lätt migrän.
Idag hade jag dessutom redan migrän, så jag får väl skylla mig själv.
Bland dagens fynd fanns dock en animerad förklaring med Schrödingers katt, förmodar jag, som guide.
Den som är svag för blommors färgprakt får sitt lystmäte även under hösten när träd och snår klär upp sig som inför en sista fest. Men vem äter flugsvamp?
Gjorde ett nytt MuseScore-stycke igår, som jag döpte till March of the Misfits efter Emmetts associationer när han lyssnade. Han fick bilder av udda figurer som defilerade förbi utanför ett fönster, kanske över fjärran kullar. Tyckte associationen var så kul att jag fick lust att teckna också. Fortsättning följer.
Har i alla år trott att jag enbart var besvärad av snäckor och sniglar, men plötsligt en dag började jag titta på dem med hjälp av kameran. Och då började jag också upptäcka att de kan vara förtrollande såväl som knäppa och knasiga. Och hotfulla (skulle man kanske kunna läsa in när man ser en mördarsnigel som höjer på huvudet och spänner sina tentakelögon i en).
* Det finns ekorrar i Arktis men inte i Australien. Den i Arktis är det enda däggdjur som klarar minusgrader under vinterdvala.
(Källa: https://www.thefactsite.com/fun-squirrel-facts)
* Flygekorrar lyser i mörkret, i en färg som beskrivs som ”nästan neonrosa”. Detta har man kunnat se i ultraviolett ljus, men man vet inte varför de lyser.
(Källa: https://wildlifeinformer.com/facts-about-flying-squirrels/)
* Av ca 265 olika arter av ekorrar är afrikansk dvärgekorre (Myosciurus pumilio så liten att den bara har en kroppslängd på ca 6 cm (har hittat uppgifter om 10 cm, men då är eventuellt svanslängden inräknad) och en svanslängd på ca 7 cm. Den indiska jätteekorren (Ratufa indica), kan ha en kroppslängd på upp till 45 cm och en svanslängd på upp till 40 cm.
(Källa: https://onekindplanet.org/animal/squirrel/; https://sv.wikipedia.org/wiki/Indisk_j%C3%A4tteekorre; https://sv.wikipedia.org/wiki/Afrikansk_dv%C3%A4rgekorre)
I morse hittade jag en tvestjärt bakom kaffebryggaren. Den satt där på kakelväggen – fascinerande små hullingfötter – och såg lite fundersam ut. Den måste ha följt med hem i går när jag var ute och plockade björnbär, aronia och fläderbär. Måhända tänkte den: Typiskt. Här går man omkring och sköter sig själv bland blommor och blader när plötsligt en vettvilling kommer och stoppar ner en i en papperspåse och cyklar iväg med en drygt en mil bort från där man nyss haft det så bra. Och sen är man bara där, i ett kök med ett eluttag som närmaste granne. Vilken öken!
Jag hade inte sinnesnärvaro att fotografera vår ofrivilliga besökare, men jag hoppas att syrenbuskarna på Guldheden kan ge nöjaktig trivsel även om de ligger fjärran från de hästdoftande ängar där jag (troligen) hittade krabaten.
”Måste gitt” är en supercharmig och rolig serie, i alla fall om avsnitt 1 är ett riktmärke för hur resten kommer att utveckla sig.
Blev mycket glad av att halka in på SVT Play och hitta denna samling godhjärtade människor som kretsar kring ett tänkt filmprojekt. Fullt av uppiggande infall och godmodiga vändningar. Con Demirtas i huvudrollen är jättekul.
Me like very much.
I samband med att jag rastade bilen till Järnbrott för att köpa en ny skrivare – den gamla är bara drygt ett år gammal och dess plötsliga och synnerligen irrationella kreperande tycks bevisa granskningar angående tillverkarnas inbyggda fel i hushållsteknik i giriga syften att öka vår konsumtion – tänkte jag att jag skulle åka vidare till Fridhems kyrkogård där lillebror vilar.
Hade aldrig tidigare kört bil till Hisingen via Gnistängstunneln och Älvborgsbron, men jag tänkte ”hur svårt kan det vara?”. Oövervinneligt svårt, skulle det visa sig. Passerade avfarten till Eriksberg, för dit skulle jag ju inte. Passerade avfarten till Biskopsgården, för dit skulle jag ju inte heller. När avfarterna till Torslanda, Arendal, Volvo dök upp i tämligen rask följd började jag ana oråd men tänkte ändå, mycket riktigt, att nänä dit ska jag definitivt inte. Och fortsatte framåt.
Och plötsligt satt jag fast i en konstig bilkö till Öckeröfärjan.
Dagsens sanning!
På sätt och vis är jag lite stolt över hur mycket jag ibland lyckas knasa till saker och ting.
Lillebror skulle ha skrattat.
Nu när jag inte längre ska hjälpa syrran och svågern med husrenovering så får jag desto mer tid över för mina kära blommor och insekter igen. Blir nog tvungen att spara ihop till ett makroobektiv till våren. Det halvt osynliga livet bredvid obegripliga människor fascinerar mig bortom all sans. Och balans, som det verkar, eftersom jag nu har lyckats ramla ner både från en byggnadsställning och från en stege. Bra jobbat liksom.
Just nu ser det så ljust ut för mig på börsen att alla de pengar jag förlorade i mars nu är upphämtade med massvis av god råge. Framför allt är det Sinch som hittills har burit upp min framgångssaga. Och även Bravida har varit en trogen pålle. (Men jag är inte tillnärmelsevis så rik – än – att det är någon idé att försöka telefonbedra mig eller dylikt.)
Det är ingen idé att önska att man varit med på tåget när Oasmia gjorde en tjurrusning uppåt och att man då även förstått att hoppa av långt innan den sjönk som en sten igen. Den sortens aktier, sådana med stora minus-P/E-tal, är inget för nervösa typer som jag själv. I mitt fall får det räcka med branscher och företag som jag gissar har en framtid även utan en massa urvattnande nyemissioner.
Tidsaspekten är viktig, både när det gäller det ekonomiska tålamodet och studiet av vettiga företag. Och tyvärr är det väl inte direkt min favoritsysselsättning att ägna lediga stunder åt att studera årsrapporter och kassaflöden. I alla fall inte när man nyss har kånkat hem en trave Tove Jansson-böcker från biblioteket…
På alla lediga stunder assisterar jag för närvarande syrran och svågern i trädgårds- och fasadarbete i akt och mening att de ska kunna sälja sitt hus och i oktober flytta till sin nyligen inköpta och riktiga gård, de gottegrisarna.
I uppdragen ingår att montera och beklättra byggställningar, och i ett svagt ögonblick av övermod hoppade jag ner på utsidan från en alltför hög höjd, landade i obalans, halkade på algbeklädda stenplattor och föll baklänges på en stentrappa. Det gjorde ont att ta emot fallet med armbåge och fingerleder. Länge trodde jag att jag hade brutit både det ena och det andra, så där satt jag och bara silade luft mellan tänderna i hopp om att jag snart skulle vakna upp ur en löjligt levande mardröm.
Det rörande var att syrrans ena hund, en stor och busig lufs, förstod att något var fel där jag satt och därför kom fram och ”tröstade” mig. Buffade med huvudet, gav mig ett vänligt slick på örat och lät mig borra ner ansiktet i mjuk svartvit päls. Det hjälpte. En snäll och lite bekymrad bordercollieblick räckte för att jag snart skulle vara uppe och svinga mig i ställningen igen. Jobbet blev klart till slut och syrran bjöd på en god rosé i skymningsljuset. Allt kändes så trevligt och bra att det var med förvåning jag vaknade i morse med ring- och lillfinger så svullna att jag emellanåt undrar om de kanske tänker explodera.
Det sorgligaste är inte att jag har svårt att tangentbordsskriva och därmed förtjäna mitt levebröd. Det absolut sorgligaste är att jag inte kan böja fingrarna runt gitarrens greppbräda. Ack o ve! Gråt och tandagnisslan!
…för då får man vara helt ensam i Botaniska trädgården och i sällsynt lugn och ro njuta tystnaden, dofterna och färgerna, drippandet på bladen, karparnas rörelser i dammen, trollsländornas jakt på flugor, de mörka skyarnas svep över himlavalvet. Tidlösheten.
* Drog fram en bok på måfå ur bokhyllan – Emmetts ex av Ivar Lo-Johanssons ”Tröskeln” – och lärde mig redan på sidan 6 att skäkta betyder vägglus. (Jag har alltid trott att det bara hade med armborstpilar att göra.)
(Källa: Tröskeln av Ivar Lo-Johansson, 1982:6)
* Eva de la Gardie var Vetenskapsakademiens första kvinnliga medlem. Hon var bara 24 år gammal när hon valdes in, och medlemskapet berodde på att hon förstått att potatis kunde användas för att baka bröd, men framför allt hade hon uppfunnit ett sätt att göra brännvin av potatisskal. Poängen var att man nu slapp använda råg, vete och korn för att göra brännvin och istället kunde använda dessa sädesslag till brödbak. Dessförinnan hade hon bland annat klurat ut att potatis kunde användas som puder istället för den dåtida variant som innehöll arsenik. Hon uppfann även en tvål som kunde användas för att bleka bomullstyg.
(Källor: Nationalencyklopedin; https://www.tekniskamuseet.se/lar-dig-mer/svenska-uppfinnare-och-innovatorer/eva-de-la-gardie-brannvin-pa-potatis/)
* Nanna Svartz, född 1890, var Sveriges första kvinnliga professor i medicin. Hon forskade på reumatiska sjukdomar och uppfann en inflammationshämmande medicin som är verksam både mot reumatism och tarmsjukdomar och som är i bruk än i denna dag. Hon gav ut sina memoarer ”Steg för steg” 1968 (som jag härmed har reserverat på Stadsbiblioteket).
(Källor: Nationalencyklopedin; https://www.tekniskamuseet.se/lar-dig-mer/svenska-uppfinnare-och-innovatorer/nanna-svartz-salazopyrin/)
”Mystery Road”. Säger bara det. Filmen, som serien bygger vidare på, var sevärd på sitt sätt men extremt deppig med all sin förbrända jord och tristess så långt ögat nådde. I serien, åtminstone säsong 1 som vi är på gång att avverka, har inspektör Jay Swan tillfälligt flyttat norrut till lite mer händelserika australiska marker för att lösa mysteriet med två försvunna unga män. Det hela vävs sakta ihop med Jay Swans egna problem, inte minst det att han är aborigin i vilda västernhatt och därför ständigt måste förhålla sig till straffångeättlingarnas bonnlurkiga fördomar. Man blir så himla glad varje gång han sätter käppar i hjulen för dem. Yiihaa!
Tillägg: Skippa säsong 2. Nya författare och nya regissörer ger ett hopkok av lösryckta scener, totalt förändrade personligheter och en rent allmän avsaknad av logisk handling.
Det är fascinerande att få vara med i realtid när ord och uttryck börjar användas med andra, ibland helt motsatta, betydelser än de haft i decennier, kanske till och med i århundraden.
Några ganska roliga exempel är när journalister, politiker, sakkunniga, företagsledare, kulturpersonligheter och andra som troligen tvingats läsa och lära sig en hel del i sina liv…
* anar oråd inför något och säger att de blir ”misstänkta” istället för ”misstänksamma”. ”När bedragaren ringde upp blev jag rätt misstänkt.” Sålunda, när en person blir haffad för ett brott antar jag att vederbörande från och med nu är ”misstänksam”, det vill säga, ”hyser misstankar gällande omgivningens avsikter” (NEO). Sherlock Holmes, vad glad du ska vara att du aldrig levt, och framför allt inte i dessa tidevarv. Till och med du hade blivit förvirrad…
* i bevakningen av EU-förhandlingarna om det ekonomiska hjälppaketet meddelar att Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike av de andra unionsländerna kallas snåla eller i bästa fall ”ansvariga”. Därmed förmodar jag att jag även i detta fall måste lära mig att vända på uttrycken och hädanefter säga om personer som bär skulden för olika typer av samhällshaverier att de är ”ansvarsfulla”, alltså tar eller känner ansvar (NEO).
* beskriver goda gärningar som ”björntjänster”. Alltså måste jag, som gärna brister ut i någon av Djungelbokens gamla sångtexter, nu på allvar lära mig att det ska vara ”en björntjänst gör ju ALLA glad”. För åt helvete med grammatiken nu när man ändå håller på.
Det gäller att hänga med i utvecklingen om man vill vara en del av det sociala nätverket. Annars finns risken att man vaknar upp en dag och inte kan kommunicera med en enda mänska eftersom den breda massan har bestämt sig för en helt ny uppsättning regler medan man låg och sov.
…till mig själv: Nästa gång du är trött ända in i själen och undrar över meningen med allt, lyssna då på Brahms fjärde symfoni dirigerad av Celibidache. Det torde finnas få problem som genialiskt komponerad och likaledes genialiskt framförd musik icke kunna lösa.
Montera de brusreducerande hörlurarna på skulten, släck ljuset, lägg/sätt dig till ro och bara absorbera. Revitalisera.
Tipstack till Emmett. Och på omvägar till Stefan S.
Det är så rätt att humlornas tjocka släkt heter Bombus (i alla fall när det gäller de sociala humlorna; snylthumlorna är en annan historia). De slår ner som en bomb av gullighet när de korsar ens väg, ibland bokstavligen så att man måste lyfta upp de däckade små liven från asfalten och släppa av dem på en blomma, helst en som är lila.
Tror att det var en åkerhumla som jag lyckades få någorlunda skärpa på medan den undersökte en daggsalvia (om nu mina botaniska efterforskningar råkar stämma).
Fyra humlefakta som tidigare var okända för mig: 1) De har både fasettögon och punktögon; 2) De är specialister på att vibrera loss pollen med hjälp av kroppen och av vingarna som slår 130 gånger per sekund eller mer. De är därför norra halvklotets viktigaste pollinerare; 3) Marken under lindar blir lätt humlekyrkogårdar på sensommaren på grund av att blommorna fortsätter att dofta gott även när de är tömda på nektar, vilket gör att humlorna ändå dröjer sig kvar och slutligen svälter ihjäl; 4) Världens största humla är sydamerikansk, heter Bombus dahlbomii och kan bli 4 centimeter lång – om den är en drottning, vill säga.
(Källor: https://blogs.scientificamerican.com/extinction-countdown/biggest-bumblebee-threatened/; https://www.livescience.com/57509-bumblebee-facts.html; NE; Wikipedia)
Den längtan efter skönhet man ständigt bär omkring på får överraskande ofta sitt lystmäte när man stannar upp och tittar lite extra på det man först kanske uppfattar som oansenligt. Till exempel. I en spretig liten klöverblomma på en gräsmatta, full av andra lika spretiga klöverblommor, kan det finnas en högst avancerad och märkligt förbisedd (ursäkta) livsform.
Var ute och fotograferade blommor igår, så gott det gick i blåsten, och hittade då en trädgårdshumla (tror jag) som somnat in på en vägtistel (tror jag). För att tala med farbror Melker: Denna dag ett liv.
”Sharp objects” är en HBO-serie i 8 delar med Amy Adams, Sophia Lillis, Patricia Clarkson, Eliza Scanlen och en massa andra helt otroliga skådisar.
Första avsnittet är djärvt långsamt berättat, och samtidigt så krypande i alla sina effektivt antydda hot och skuggor att man är rädd att titta vidare bara av den anledningen.
Det handlar om en tidningsjournalist som motvilligt skickas tillbaka till sina hemtrakter för att bevaka polisutredningen kring morden på två unga flickor. I takt med att hon försöker få klarhet i vad som hänt flickorna träffar hon alla de människor och grupperingar som hon en gång i tiden lyckades lämna, och i mötet med deras olika subkulturer växer bilden av hennes egna traumatiska minnen fram.
Det är så snyggt berättat att man tappar andan. Bryggorna mellan nutid och dåtid är smarta och vackra och skrämmande – utan att nånsin göra mer än bara antyda, vilket är det absolut bästa sättet att krypa in under skinnet på en. Ondskan kryper omkring bland doftande rosenbuskar, dockskåp och sydstatshögtider. Obehagligt vackert hela tiden. Total koll på psykologin (i avsnitt 1-6) hos människor som ägnat hela sitt liv åt att träna upp sin manipulationsförmåga av andra … och hos dem som vet vad som pågår och kanske, kanske inte försöker sprattla sig fria.
Serien bygger på en roman av Gillian Flynn, som också skrivit manus, och den är skapad av Marti Noxon som även var inblandad i den underbara ”Buffy vampyrdödaren”-serien.
Full poäng till ”Sharp objects” … om man bortser från de två sista avsnitten, där det plötsligt blir väldigt bråttom att knyta ihop påsen och det är mycket svårt att gå med på rollernas tvära personlighetskast.
Jomen, jag gillade Terminator 1 (och 2) så mycket att jag använder denna Sarah Connors beslutsamma order på mig själv närhelst det behövs. Som idag, när solen lyser, blåsten viner och planteringarna behöver tillsyn, gitarrfingrarna behöver motioneras, sångrösten harklas, ritplattan aktiveras, Tintin läsas, bokföringen bokföras, pianot stämmas, violinen gnisslas och aktieböcker återlämnas, ja då måste jag ta mig extra mycket i kragen denna min sista arbetsdag före semestern.
Som jag tänker ägna åt ovanstående ting plus en utvärdering av tillvaron i största allmänhet.
Lycka till liksom.
Till dagens inhämtade nykunskaper hör…
* Maria Antonia, sedermera Marie-Antoinette, och Louis-Auguste, sedermera Ludvig XVI, gifte sig via ombud innan de unga tu ens hade mötts. Vid den ställföreträdande vigseln agerade Maria Antonias ett år äldre bror brudgum, och den franske ambassadören i Wien agerade brud. Detta skedde flera veckor innan den storslagna bröllopsfesten slutligen hölls i Versailles. Vigsel via ombud, så kallad prokuration, var vanlig både i furstliga och militära sammanhang. Maria Antonia var vid tillfället fjorton år gammal och Louis-Auguste femton. (Källa: Vetenskapsradion Historia från 28 april 2020)
* Kejsare Gaius (Caligula) ägde en kapplöpningshäst som han uppskattade så mycket att historien lär oss att han bjöd den på fina middagar och utsåg den till konsul. Troligen är det inte sant. Troligen hotade han bara med att utse lille Incitatus till konsul, för att förolämpa ämbetet eller för att han helt enkelt var galen. Hästens namn var som sagt Incitatus som enligt mitt latinlexikon betyder ”sporrad”, ”försatt i snabb rörelse”. Vad det blev av hästen till slut verkar ingen veta. (Källa: ”antika rekord boken”[sic] av Allan Klynne & Cecilia Klynne; Wikipedia.se; Norstedts Latinsk-svenska ordbok)
* ”Homo mercator vix aut numquam potest Deo placere.” En köpman kan sällan eller aldrig behaga Gud. Det är i stort sett allt jag minns av mina latinstudier. Och i den andan har jag idag, för en andel av månadens intäkter, utökat min aktieportfölj. Sinch, Bravida, Ericson, Fortnox och Medicover har hittills varit goda investeringar. Och nu tog jag ovan nämnda deitet i hågen och köpte även Stillfront-aktier. Det finns mycket med det köpet som var dumt: Aktien är dyr, jag är inte påläst än om företaget, och aktien rusar uppåt så mycket just nu att jag troligen bara lyckats pricka toppen och inom kort följer med ner i det oundvikliga raset. Så varför köpte jag? För att jag inte har lärt mig nåt nytt om aktier idag. That’s why!
Musikensemblen Vox Luminis. Första gången jag hörde dem var häromdagen när de vaggade mig till ro med hjälp av Johann Michael Bach i Klassisk förmiddag, och just nu lyssnar jag på deras framförande av Johann Sebastian Bachs mässa i H-moll. Saknar adjektiv för att beskriva hur bra de är. Och hur bra J.S. är förstås.
Husflugan som tycks ha flyttat in hos oss verkar hålla med. Jag har erbjudit vår lilla Musca domestica massor av chanser att försvinna samma väg som hon/han trängde sig in. Men icke. Här sitter det lilla flygfäet och kastar lystna blickar på mitt vinglas medan den svajar i takt till musiken. Eller har den lilla pesthärden redan lyckats smyga i sig några klunkar av min dyrbara tröst?
Är nämligen ofattbart less på somliga ting som har med jobbet att göra. Så less att jag tycks ha drabbats av en existentiell kris. Jo tack, välfärdsproblem i kubik, men min hjärnas kemiska kommunikationssystem skiter i logiken och bara signalerar ”deppa deppa deppa!” nonstop. Svinjobbigt. Men Bach hjälper.
Det finns så ofantligt mycket jag inte vet, men numera vet jag åtminstone att…
* tvestjärtar kan flyga men inte verkar göra det så ofta på grund av att flygvingarna är veka och i uppfällt skick är 10 ggr större än när de är hopvikta.
Hopvikningen sker med hjälp av bakkroppens saxar och utan några som helst muskler i vingarna, endast något som beskrivs som fjädrande funktioner. Själva vikningsmönstret har visat sig vara en svår utmaning för origamiexperter, ingenjörer och andra som vill vara lika bra som tvestjärtarna … och tjäna pengar på det. Hur som helst är tvestjärtar mycket vackrare än vad jag insåg som barn då mina möten med dessa underverk nästan alltid var smärtsamma. Gallskrik stod på schemat… (Källor: mina vinklade barndomsminnen; engelska och svenska Wikipedia; samt https://www.nationalgeographic.com/animals/2018/11/earwig-origami-wings-how-they-work-insect-flight/)
* hejderidare var yrkestiteln på de hästburna tjänstepersoner som förr övervakade och skötte kronans skogar. Att jag ens hittade ordet beror på att jag på en av mina motionsrundor passerade ”Hejderidaregatan” och ba’ typ liksom ”va?” ba. (Källa: SAOB)
* Härjulf Hornbrytare var en norrman på 800-talet som först flydde från kungen Halvdan Svarte i Norge och sen från kung Anund i Uppsala för att slutligen slå upp sina bopålar i det som skulle bli dagens Härjedalen och uppmuntra till landskapet första fasta bosättningar. Sägs det. (Källor: min slöa solstolssittande lässtund under några fågelkvittrande träd; STF Brott och trakt; samt Wikipedia)
Bland helgens lärdomar finns…
* upptäckten att det är väldigt roligt att gå med trimmern längs elstängslade fårhagar, och att flera timmars användning i ett sträck leder till nervstörningar i händerna – eskalerande stickningar – vilka (i bästa fall) ger med sig efter några timmars sysslande med annat. (Källa: Mina händer)
* det latinska namnet på gräsand, som i mitt tycke är väldigt sött: Anas platyrhyncos. (Källa: Slottsskogens infotavla vid minigolfbanan)
* informationen att Boris Pasternak (”Doktor Zjivago”) gick på Moskvas musikkonservatorium och hann komponera musik inspirerad av Scriabin innan han satsade på litteraturen. Om jag tolkar saken rätt var det hans mors skicklighet som konsertpianist som gav honom musikaliska prestationskramper och fick honom att styra in på annan väg. Hon hette Rosa Kaufman. (Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Boris_Pasternak)
Världens bästa klassiska gitarrist? Lyssnade på ”Musik mot midnatt” häromkvällen och hörde då Julian Bream spela Fantasi i C-dur av Fernando Sor. Nu när jag vet hur svårt det är att spela klassisk gitarr i största allmänhet så är ”förhäxad” bara förnamnet…
Torsdagens program (28 maj 2020), kl 21.33.
Och hur många gånger har jag inte försökt spela detta stycke av Bach på pianot åtminstone hälften så snabbt och jämnt som Bream? Vilket i förhållande till de snabba fingerförflyttningar som krävs på gitarren borde vara en baggis. Det är det inte.
Suck.
Idag har jag lärt mig att…
* en promenad i normal takt (i gassande sol och svalkande hård motvind) mellan Skulltorpsmotet i Partille och Södra Guldheden i Göteborg tar 2 timmar och 45 minuter. Dagens motionspass? Japp. (Källa: Genomdränkta kläder)
* rimtursare var frostjättar skapade av en kombo av Ymers svett och hans bens kopulation. (Källa: NE)
* den indonesiska vulkanen Samalas, som länge ansågs vara en ren myt, fick ett utbrott år 1257 som var så kraftigt att det skapade 43 km höga pelare av rök och pimpsten vilka spred ut pyroklastiska moln som kunde uppgå till 800 grader Celsius. Effekterna av utbrottet blev globala. Solen skymdes, temperaturen sjönk och människor dog av hungersnöd även på andra sidan jordklotet. (Källa: ”Vår våldsamma planet” i SVT Play samt Wikipedia)
Var tvungen att via chatt kontakta mobilleverantören gällande en angelägen fakturafråga, och efter många och långa turer på telefonens fjompiga lilla skärm kom vi slutligen överens om vad som ska stå på fakturan. För säkerhets skull tillade jag frågan: ”Är det några villkor kopplade till detta?”
Varpå jag fick svaret:
Ingefära.
…
Okej…
Medan jag satt där och mumlade ”ingefära? ingefära?” för mig själv likt en byfåne i högform tog Emmett en titt på skärmen och sa lugnande ”ingen fara”.
Aha…!
(Källa: By Franz Eugen Köhler, Köhler’s Medizinal-Pflanzen – The Internet
Archive List of Koehler Images, Public Domain,
https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5111564)
Hade det varit upp till mig hade vi lagt ner Netflix-serien Messiah redan efter första avsnittet, men Emmett gav ”Play Next Episode” en menande blick. Och vips är vi nu inne på slutrakan i en berättelse om en kanske-kanske-inte-Guds-son som dyker upp på den politiska arenan och väcker känslor hos alla han möter.
Mysteriet kring vem han är och varför han gör som han gör blir ganska fascinerande efter ett tag. Parallellerna till Bibelns Jesus är tydliga, och det blir en intressant metaeffekt när man börjar fundera på att människor i romartidens Jerusalem med omnejd troligen betedde sig exakt som människor gör än i våra dagar … och att det ska till en gudomlig varelse för att kunna älska mänskligheten ändå.
Valet av skådespelare i rollen som al-Masih, den mystiska Messiasfiguren, är klockrent. I varje scen lyser Mehdi Dehbis anletsdrag av godhet, visdom och renhet. Därigenom ”köper” man den inverkan hans rollfigur har på omgivningen.
Dessutom är manuset skickligt och fint gjort med tanke på att mysteriet hela tiden måste hållas vid liv, för den som vill, och vara löst redan från första stund, för den som vill. Replikerna och reaktionerna måste hela tiden vara de rätta. al Masih måste konsekvent säga de oväntade, kloka och mänsklighetsälskande sakerna. Vilket kräver en hel del tankeskärpa runt manusbordet skulle jag tro.
Ikväll blir det slutspurten för oss i tv-soffan. Borde jag träna på gitarrens omöjlig D9-ackord? Borde jag deklarera? Borde jag plantera om balkongkrukornas spirande grönska? Borde jag lära mig hela ”Agnus Dei” på violinen någon gång? Borde jag ta cykeln till Gunnebo och springa Rådasjön runt? Borde jag hämta upp tvätten innan grannarna blir förbannade?
Ja, troligen.
Istället sitter jag här och skriver text till ingen nytta. Men å andra sidan. Det är ju al-Masih vi snackar om här.
Tänk om världen varit fylld av människor som Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern. Då skulle både nutiden och framtiden vara mycket vackrare.
Om man håller ut genom det första avsnittet av Giri/Haji (Guilt/Shame), som visas på Netflix, kommer man i 8 avsnitt att få ta del av en mycket charmig, rolig, vemodig, poetisk, gripande, skickligt uppbyggd, underbart väl rollbesatt och exemplariskt filmad berättelse som med fantasifulla infall utspelar sig i Japan respektive England.
I centrum för handlingen står Kenzo Mori, en japansk polisman som hamnar i kläm mellan sin familj, yakuzan och sin yrkesetik när han måste åka till London för att leta efter – och hämta hem – sin gangsterbror som alla trott vara död. En rad förvecklingar uppstår som Mori måste hantera med sitt lugn och sin djupa förståelse för andra.
Man bryr sig om nästan samtliga figurer i serien, inklusive den brittiska ”gangster”-kungen. Och det fåtal gånger som något sådant händer i film- och tv-serievärlden kan man lugnt påstå att kreatörerna har lyckats med sitt projekt. 9 av 10 i betyg. Inget snack.
När sluttexterna rullade för ”Upgrade” sa jag: ”Jag gillade den!” Och Emmett sa: ”Det förstår jag.”
Med andra ord: Sci-fi, action, påhittiga infall och till och med humor.
Filmen utspelar sig i en framtid som har Blade Runner-, Robocop- och Terminatorvibbar på grund av musiken och fotot men i övrigt är en helt annan berättelse.
Det handlar om en till synes enkel man (märkligt lik Tom Hardy) vars vägar korsas av en galen vetenskapsman. The rest is history.
Kanske är svaret ”mitt framtida jag”. I så fall kan jag berätta att det idag har varit den 13 april och dessutom annandag påsk. Delvis soligt samt mycket blåsigt och ohyggligt kallt.
Tog bilen till Kortedala sporthall och vandrade Bohusleden söderut förbi Dvärreds hällkista och Lindome bågskytteklubb med måltavlor mellan trädstammarna en bra bit längs spåret, något som hade känts präktigt nervöst om nu inte området varit helt tomt på Robin Hood-wannabees (som jag för övrigt själv kan tänka mig att bli såvida inte käck mössa och korviga tajts är ett krav).
Eftersom klockan redan var tidig kvällning och Bohusleden är en one-way ticket var jag tvungen att vända efter cirka en timme. På språngmarschen tillbaka till bilen passerade jag en stor hage med bedårande kor vars kalvar sprallade runt och stångades med varandra, det vill säga de som inte stod och glodde på mig med uppnosig misstänksamhet, fjärran från den hjärtinnerliga förtjusning med vilken jag glodde på dem.
Var så pass mycket ute på ”landet” att jag även såg en hel del fasaner som struttade runt i hagarna. Tror inte att jag någonsin sett dessa hönsfåglar i det vilda förut.
Solen hade hunnit ställa sig i bländläge när jag körde hemåt. Det är mycket med bilen som är skruttigt, men vi gillar den ändå. Mestadels. Sanningen är att bilen sjunger på sista versen, och jag tänker på den både vackra och söta bordercollien Fredrik som nyligen fick springa in genom himlarnas grindar och på de saligas ängder jaga så många bilar han bara vill utan att någon tycker att han är knäpp som inte kan se skillnad på en bil och ett får. Vila i frid, Fred, din lilla knasboll.
Jag vill bli som Folkhälsomyndighetens Karin Tegmark Wisell och Anders Tegnell när jag blir stor. De är så lugna och sansade och kloka och uthålliga och har en beundransvärd överblick som de lyckas hålla i minne när media gör allt för nöta ner orken med hjälp av missvisande jämförelser med andra länders hantering av pandemin.
Och det är även en tröst i eländet att det är Stefan Löfven som är vår statsminister i denna kris, bevisat bland annat av hur han besvarade frågor i Studio Ett ställda av Helena Groll som enträget försökte – men misslyckades med – att överdriva sakernas tillstånd och provocera fram en följetong om en personlig syndabock. Det är annars sådant man kan önska att ”skjutjärnsjournalistiken” väntar med tills krisen är över och alla fakta (inte spekulationer och tyckanden) ligger på bordet.
I had plum forgotten about the charmingly crazy bunch in Community, when all of a sudden they came back on again, by means of Netflix. Such glorious joy!
Har gått runt hela dagen och pyrt över att ”Biblioteken i Göteborg” tills vidare har stängt 6 av stadens stadsdelsbibliotek ”i enlighet med Folkhälsomyndighetens rekommendationer”. Att jag blir arg beror på den falska informationen. Det är inte sant att Folkhälsomyndigheten rekommenderar några stängningar av bibliotek. Tvärtom.
Det som än så länge gäller är att regeringen har förbjudit folksamlingar på mer än 50 personer. (Lyssna på de dagliga presskonferenserna, eller läs innantill på de olika myndigheternas hemsidor, vettja, kära kommunala beslutsfattare!) Därmed borde det vara rimligare att stänga det stora biblioteket vid Götaplatsen, som rymmer betydligt fler än 50, och i så fall låta de mindre biblioteken hålla öppet.
Men när jag surfade in på Göteborgs stads hemsida för att undersöka saken närmare hittade jag en tipslista på saker man kan göra istället för att låna och läsa böcker nu när alternativen för andra aktiviteter stadigt krymper. Och bland tipsen fanns Cineasterna, ett filmbibliotek där man kan få låna 8 titlar i månaden gratis om man har ett lånekort på något av de bibliotek som är kopplade till tjänsten. Det finns ganska många och ganska schysta titlar att välja på, och sedan är det bara att glo tills ögona blö’r. Mycket bra.
Om man vill ha fakta om coronaviruset, dess spridning och hantering från olika myndighetshåll och även råd och info om hur man som medborgare kan och bör göra för att hjälpa till att minska spridningen finns det pålitliga källor att gå till:
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB)
1177 Vårdguiden (info på 20 olika språk)
…försöker dra sitt strå till stacken för att hålla ekonomin (och kanske en och annan humla) levande genom att köpa blommor och jord och fröer utan att bry sig om prislappen. Har ett minne av att kassapersonalen bakom sina plexiglas mumlade nåt om tusen kronor hit och tusen kronor dit. Det är bra. Köpte till och med lite kläder i hopp om soliga dagar framöver.
Och javisst. Det har varit väldigt soligt hela dagen idag, söndag, och dessutom så varmt att många var ute och gick i kortärmat. Så långt gick inte jag. Men ändock tillräckligt långt för att plötsligt finna skogsvägen blockerad av en otroligt högdragen älg.
Efter ca tjugo minuters velande fram och tillbaka (inklusive falsksång i ett patetiskt försök att skrämma bort skogens drottning) kom jag fram till att om man nu ändå ska dö så småningom så kan man lika gärna göra det just nu, när man faktiskt vet vad som väntar. Därföre tog jag ett djupt andetag och började småjogga förbi den mäktiga varelsen, som hunnit lägga sig ner några meter från stigen. Parkerad inför natten kan man tro. Där låg den så och glodde magnifikt hotfullt på mig när jag skumpade förbi. Dock utan ansatser att fara upp och jaga ikapp och stampa ihjäl.
Det kanske var rätt bra. Då fick jag ju chansen att lite senare bära bort en stressad humla från asfalten och känna dess små fötter sprattla i min handflata. Gud vad jag älskar humlor!
Älgar är fina men humlor är underbara.
Bara för någon dag sedan förklarade jag för mina vänner hur lycklig och tacksam jag är över att vi bor och lever i Sverige, ett land där olika myndigheter och institutioner är frikopplade från varandra på ett sätt som säkrar de demokratiska principerna: Folkhälsomyndigheten och dess forskare och experter analyserar läget och ger rekommendationer om åtgärder som sedan regeringen tar ställning till innan de lägger fram åtgärdsförslag som ska godkännas i riksdagen (svenska folkets representanter). Efter det långtgående privatiseringshaveriet inom sjukvården tar nu Socialstyrelsen över ansvaret för att samordna inköp och kvarlitetssäkring av skyddsutrustning som ska användas av vårdpersonal och patienter. Svenska media är fria att rapportera om läget och analysera det. Finansministern och hennes kollegor har säkrat ekonomiska resurser som de nu sätter in för att hjälpa löntagare och företag att hålla näsan över vattenytan tills stormen bedarrat. Detta i flitig kommunikation med riksbanken, representanter för näringslivet och med uppdateringar från konjunkturinstitutet. Vi har fristående forskare samt en myndighet för samhällsskydd och beredskap som analyserar aggressiva propaganda-attacker mot Sverige från totalitära stater vars syfte är att destabilisera samhällsbärande företag och institutioner genom att demoralisera befolkningen, med det bakomliggande motiv att sedan kunna expandera politiskt, ekonomisk och ideologiskt genom ”rea”-köp av svenska företag, på samma sätt som skedde i samband med finanskrisen 2008-2009. Det är bara att läsa på om vilket land som i den vevan storinvesterade i till exempel svensk bilindustri och svensk vindkraft.
Vi får hela tiden uppmaningar om att vara källkritiska till alla påståenden som florerar, inte minst i sociala medier, och fundera över vilka motiv de har som lägger fram sina ”fakta”. Vill man ha fakta är Folkhälsomyndigheten ett utmärkt ställe att börja på!
Tyvärr verkar det som om svenska media i mångt och mycket väljer att gå yttre krafters försök att jaga upp stämningen och skapa hysteri. Även den annars så pålitliga nyhetsredaktionen i P2 trummar på med sina försök att tjata fram konflikter. Istället för att jämföra Sveriges hantering av krisen på ett positivt sätt jämfört med andra länder, så envisas de med att lyfta fram tyska och franska journalister, bland annat, som sitter med på varje daglig presskonferens och tjatar om att det är märkligt att Sverige inte gör som i Spanien, Italien eller något annat land som inte är Sverige. Har det hjälpt där, att stänga ner allt? Det är väl snarare så att det finns rapporter om att det skapar fler problem än vad det ”botar”? Varför lyfter inte de svenska nyhetsredaktionerna fram det? Varför jämför man inte med Taiwan, där det finns indikationer på att öppenhet från myndigheternas sida är ett framgångsrecept mot spridningen av c-viruset?
Och vad blir då resultatet till slut, efter allt hamrande i huvudet om att de svenska myndigheterna ska följa i spåren av länder som åsidosätter demokratiska regler, och lägger kraft bakom dem med hjälp av polis och militär och saftiga böter? Jo, nu vill vår folkvalda regering införa en lag som tillåter dem att bestämma saker och ting helt på egen hand. Vad hände?
Jag blev djupt chockad när jag hörde detta i dagens Luncheko, och plötsligt tappade jag tacksamheten över hur regeringen och dess allianspartier hanterar pandemin. Plötsligt känns allt bara fult.
Tillägg 8 april: Efter protester från bland annat Vänsterpartiet och Moderaterna har nu förslaget justerats så att regeringen visserligen ges makt att ta egna och snabba beslut om stängning av flygplatser, köpcentra, gym, restauranger och liknande, men att våra folkvalda representanter i riksdagen i efterhand får möjlighet att granska och rösta om besluten. Det vill säga, att antingen godkänna dem eller upphäva dem. Hurra! Demokratin i vårt land lever vidare!
Jisses vad mycket folk det är som är ute och går i ”skogen” hela dagarna. I klungor och på bredden. På senaste springrundan var det ”ursäkta, kan jag få komma förbi?” stup i kvarten. Lugnet uteblir bland alla människor som trängs i prat, parfymer och pollen.
Lika bra att gå direkt till gymmet imorgon. Där vet man i alla fall vad som väntar.
När man blir bestulen på en timme blir hela dagen seg. Dessutom har det rått finger- och tådomnande motvind åt vilket håll man än sprungit. Ofattbart men sant. Tur att solen lyste åtminstone. Och att Folkmusiken i P2 29/3 bjöd på strupsång* – som jag var tvungen att lyssna på fyra gånger och som försatte mig i sådan trans att jag helt skamlöst tvärnitade i springskorna, blickade upp mot himlen och kramade några underbara exemplar av mitt favorittträd björken (trots att det utan en daglig tallbarsdrink får mig att nysa näsan av mig).
*Ca 1:33:00 in i programmet. I skrivande stund har ingen låtlista presenterats så jag har inte kunnat hitta artisterna på nätet. Annars hade jag köpt skiva bums.
Gillar man fantasy, spänning, knasig humor och storartat skådespel ska man absolut ge The Umbrella Academy en chans. Just som jag trodde att Robert Sheehans rollfigur Klaus var min absoluta favvis så har nu Aidan Gallaghers rollfigur Number Five närmat sig med stormsteg in på upploppet. Båda skådespelarna är helt crazy skickliga! Målsnöret korsas ikväll.
Både längtar och bävar. Vill inte lämna gänget. För vad göra sen? Kanske ge Doom Patrol en chans. En serie som också fått 8.0 på imdb.
…ville hon bara lägga sig ner och somna och aldrig mer vakna.
Första säsongen av Altered Carbon med Renée Elise Goldsberry och Joel Kinnaman var spännande (men ibland lite jobbigt köttig). Andra säsongen med Renée Elise Goldsberry och Anthony Mackie var också spännande (och i princip inte köttig alls, hurra). Tål att ses igen! Kanske dags att läsa den skönlitterära förlagan av Richard Morgan.
Dagens (20/3) avsnitt av Spanarna, med titeln ”Full rulle. Spanarpanelen muntrar upp…”: Dels blir man glad av att höra Ingvar Storm, Niklas Källner, Jessica Gedin och Göran Everdahl tala förnuft med glimten i ögat, dels blir man upplyst om Svampbob Fyrkants förtjänster.
Win-win.
Förresten tror jag att jag äntligen (efter en jäddra massa år) fick syn på min dubbelgångare. Jag säger ”tror” för jag såg henne visserligen två gånger men bara i all hast. Ungefär samma längd på kropp och hår, samma ansiktsuttryck, men hon var tjusigare klädd. Det intressanta var att jag inte reagerade som jag alltid trott att jag skulle reagera när denna nästan mytomspunna person slutligen dök upp i mitt liv. Det vill säga, jag skyndade inte fram till henne och sa… vad då? Nä för det kändes liksom inte relevant längre. Dessutom hade jag bråttom som satan till spårvagnen.
Har sagt det förut och säger det igen: 10-15 rengjorda tallbarr i en 33 cl flaska vatten som fått stå och dra några timmar är rena dundermedicinen mot pollenallergi.
Räcker med ett halvt glas endast en gång om dagen för att nysningarna ska försvinna som genom ett trollslag. Det är så fantastiskt att jag inte hade trott på det om jag inte själv hade upplevt det. År efter år.
Har nyst som en tok sen igår på grund av allt damm och pollen som virvlar in genom luftventilerna när lövblåsarna och sopmaskinerna härjar runt knutarna och yr omkring med allt som får ögonen att svullna och näsan bli täppt. De är duktiga och sopar upp allt flis som de i flera omgångar under nattens timmar spred bland oss i ”vinterns” plusgrader. Som grädde på moset gav det vassa gruset explosionspunka på cykeln. [svordom]
Hoppas-hoppas-hoppas att de lämnar oss ifred snart…
I övrigt har jag funderat på ekonomin inför ålderns höst och försökt lista ut vilket sparande som är bäst. Vågade mig på att doppa tårna i det stormande havet av digitala lösningar och tillverkning av hygienartiklar: Sinch och Essity B. Funderar fortfarande på Getinge som sysslar med tillverkning av hälsovårdsartiklar, men än så länge är det för mycket åksjukekurvor upp och ned för att jag ska palla trycket.
Tillägg: Äsch, jag bestämde mig för Getinge till slut i alla fall. Än så länge verkar det ha varit en god idé. Men det är som sagt fnattigt just nu. Tänker stå mitt kast och inte bry mig om de ryckiga rörelserna under resten av månaden.
Jag är inte ens en bråkdel så rädd för virus som jag är för ryktesspridning och oresonlig flockmentalitet.
Det räcker att besöka Folkhälsomyndighetens hemsida och följa deras rekommendationer. Inget jagande efter uppskruvade tonlägen behövs. Bara sansat lugn och sunt förnuft. Frisk luft och motion.
Jag gråter över alla gamla människor som står och ser förvirrade ut bland butikernas hyllor vilka ”smarta” människor länsat på gryn och toapapper.
Varför sitter folk i ett upplyst land och skriver hatmejl till människor på Folkhälsomyndigheten som gör allt för att informera och hjälpa allmänheten? Varför beter sig människor som gått minst nio år i skola – ofta mer – som om vanligt sunt förnuft plötsligt har kidnappats ur vårt dna? Varför besöker man gammelmormor med snorförkylda barn jul efter jul och ger henne lunginflammation samtidigt som man helt omotiverat beter sig som om digerdöden och tredje världskriget var här? Och varför skulle hamstring av toapapper vara den briljanta lösningen på alla problem? Betänk att den återstående delen av samhället då plötsligt står utan sanitära åtgärder vid varje toalettbesök och därför kommer att sprida smitta som fasiken ute bland allmänheten. Hejsan, hejsan, nu kastar vi oss alla över stupet på samma gång. Och de som vägrar rusa med i paniken hatas till döds långt innan dess.
Det hade varit komiskt om det inte varit så sorgligt. Det är egoismen i alltihop som bedrövar mest.
Och sedan ska man inte glömma att medierna låter kinesiska ”fördömanden” av de svenska, kloka och sansade myndighetsåtgärderna stå oemotsagda. Hur var det nu? Var uppstod smittan egentligen…? Svaret finns här.
Först tittade vi på teveserifieringen av Harlan Cobens The Stranger, och sen tänkte vi ja va f-n, vi tittar väl på Safe då också då’rå. Och då, satan i gatan, satt vi under 8 avsnitt som trollbundna av signaturmelodin. Detta trots att Mr Cohab vanligtvis annars är smått allergisk mot populärmusik i alla de former.
Efter en del detektivarbete uppdagade jag att det är Barns Courtney som sjunger samt att låten heter ”Glitter & Gold”. Håll med om att den är underbar!
När jag sedan provlyssnade på hans övriga musik stod det klart att jag kommer att bli sjuk om jag inte får köpt all musik som han hittills gett ut. Så jag har idag ägnat rätt mycket tid åt att försöka hitta albumtitlar och försäljningsställen.
Fick slutligen napp hos Digital Stores.
Och nu inleds den långa väntan på att ”404” och ”The Attractions of Youth” ska nå fram till mig från England.
Idag är det torsdag. I det hällande regnet singlar stora vita snöflingor omkring. Vackert. Stundtals blåser det dessutom mycket kraftigt. I Skåne är tågtrafik inställd. Öresundsbron är avstängd. Allt på grund av storm. Det innebär minst 10 Beaufort, att det blåser minst 24,5-28,4 meter per sekund. Det i sin tur innebär att mitt långspring i skogen idag går bort.
Hejsan, gymmet, här kommer jag.
I egenskap av tämligen nybliven innehavare av ett ISK-konto dels på Avanza och dels på Nordnet följer jag med stort intresse händelseförloppet på världens börser. Jag försöker lära mig något. Det är svårt. Att det går nedåt när nyheterna till största del handlar om produktionsstopp och oljepriskrig, det kan jag förstå. Men att kurvorna nästa dag pekar markant uppåt igen, trots att nyhetsflödet innehåller ännu mer dysterhet, är ett mysterium för mig.
Hela mänskligheten ter sig gåtfull.
Jag är i alla fall glad att jag hann hoppa av tåget lagom för att göra en insikt som visserligen smärtade men som ändå inte innebar jordens undergång.
Sade hon i en from förhoppning.
Senast sedda filmer – och som biter sig fast, var och en på sitt sätt – är ”The last thing he wanted”, baserad på en berättelse av Joan Didion, regisserad av Dee Rees, samt ”Hateship loveship”, baserad på en berättelse av Alice Munro och regisserad av Liza Johnson.
I den första filmen spelar Anne Hathaway en knivskarp journalist som rotar i USAs inblandning i Nicaraguas stridigheter mellan contras och sandinister på 80-talet. Det är en aning svårt att hänga med i turerna kring vapen, narkotika, pengar, lönnmördare och politik, så jag tror att jag ska läsa på lite om de faktiska händelserna under Reaganregimen innan jag ser om filmen. Anne Hathaway är fullkomligt lysande. Som alltid!
I den andra filmen spelar Kristen Wiig en extremt hämmad men egentligen mycket målmedveten kvinna som försörjer sig som hushållerska. Tror att Mr. Cohab har rätt i att man måste betrakta filmen som en liknelse, att persongalleriet utgörs av värderingar som ställs mot varandra. Huvudpersonen rör sig genom handlingen som ett stillsamt samvete, en katalysator till ett förändrat beteende som slutligen leder fram till den amerikanska drömmen om familjen med stort F. Jag konstaterar detta som ett sätt att slippa bli förbannad på vad budskapet om en kvinnas högsta dröm annars verkar vara. Och Kristen Wiig är en sådan skicklig skådespelare att det räcker som skäl för att se filmen. Tror att den fortfarande visas på SVT Play, så varför tveka?
Grubblade en stund över saker och ting, dammade sedan av tangentbordet och totade ihop ett nytt musikstycke, lite förvildat döpt till ”Baroque Tango”. Sedan glodde jag på ett program om Einstein och Hawking i SVTPlay. Och nu ska jag återknyta bekantskapen med Hawkings bok om svarta hål. Så svårt att greppa att jag räknar med att snart ha somnat.
När dagen börjar lida mot sitt slut kan man hitta hopp och skönhet i de enklaste saker. Som att en björk sprider sina grenar som ett planetsystem runt en sol, alias en lyktstolpes sken i grårugget.
Lördagen den 29 februari 2020. I Göteborg faller snöblandat regn på de snörester som ligger kvar sedan veckans förskrämda köldknäpp.
På jordklotet i övrigt är läget mer än kärvt. Obönhörliga förföljelser av uigurer, rohingyer och förmodligen även andra folkslag som för stunden råkat hamna i radioskugga. Ett till synes ökat förtryck av etniska grupper i såväl Europa som i övriga delar av världen. Öppet krig i Mellanöstern och på den arabiska halvön med miljontals människor som måste fly för sin överlevnad, men vart? Förödande bränder som strax därpå övergått i förödande översvämningar. Gräshoppssvärmar som vid ett enda nedslag äter lika mycket som befolkningen gör på ett helt år. Högerpopulism som sveper fram på bred front i länder som tidigare betraktats som fyrbåkar för demokrati och skydd av mänskliga rättigheter.
Och så nu detta: En ny typ av influensa som på sätt och vis kan ses som en naturens reaktion på människors brist på empati för annat levande, eftersom smittkällan bekräftats vara djurhanteringen som sker i samma land där tidigare globala smittkällor också varit just djurhanteringen. Det är för övrigt ett land där det anses vara ett folknöje att varje år ordna med en ”festival” där man plågar och flår hund(valp)ar levande.
I ljuset av allt detta ter sig ens egna problem som makalöst futtiga. Än sen att man inte hann sälja av sina aktier och fonder innan man gått back en halv månadslön? Än sen att man inte hunnit lämna in bilen till besiktning och att den nu därför fått körförbud? Än sen att man inte fick sin lilla drömkåk med trädgård och musikrum? Än sen?
När allting tokrasade under måndagen kändes det först som att det där jag alltid varit införstådd med – att själva min tillblivelse var en plump i protokollet – också innebär att det aldrig bereddes någon plats för mig i rumtiden och att jag därför är förutbestämd att motsatsen till lyckas med alla mina drömmar och projekt.
Men sedan erinrade jag mig att man mycket ofta, om inte till och med alltid, själv kan välja sina reaktioner och tankekedjor. Därför beslutade jag mig (efter ett eget litet tokras) för att meddelst de slantar jag har kvar köpa fler aktier – på storrea – i de företag som jag verkligen tror på.
Historiskt sett har alla nedgångar och ”krascher” på börsen lett till att kurvorna snart klättrat uppåt, mer eller mindre (ibland mycket mer) för varje gång. Den som på 40-talet, till exempel, satte in sina pengar på sparbanken har till dags dato inte tjänat många hundralappar, medan den som sparade i (rätt sorts) aktier blivit ytterst förmögen. Den berömda ränta-på-ränta-effekten.
Det är inte klokt vad stolt jag är över mig själv:
Först lyckades jag klara av alla deadlines till på måndag redan under fredagen, och sedan lyckades jag komma ikapp med de extremt krångliga reglerna och turerna kring handel med EU-länder angående moms och omvänd skattskyldighet, hur alltihop ska bokföras, redovisas och deklareras.* Tog mig hela dagen igår att begripa vilka konton i mitt bokföringsprogram som överensstämde med kontonumren som visas i exempel på nätet. Rena snurredjungeln, men jag valde att ändå känna mig glad när jag äntligen kunde sätta in det sista dokumentet i bokföringspärmen samtidigt som klockan bildligen dångade midnatt. Detta eftersom jag förstått att även personer som gått på Handelshögskolan tycker att moms är ett snårigt ämne, och vid ett av Skatteverkets möten för några år sedan erkände till och med en av föreläsarna att moms hit och dit på EU-handel är ett klurigt fält även för myndighetens experter.
Just det.
Så nu har jag skickat in en helt korrekt momsdeklaration för år 2019, och jag har plockat fram alla rapporter och NE-bilagor som behövs för att så småningom skicka in även en helt korrekt inkomstdeklaration så fort slussarna behagar öppna.
Förnöjsamheten vet inga gränser.
Och eftersom nästa vecka blir knökfull av jobb så tänker jag fortsätta ägna helgen åt att komma ikapp med sådant jag längtat efter: göra en dossier över alla företag jag numera är delägare i, långspringa i skogen samt umgås med grannkatten (om hon nu har lust att käka tonfisk och vara universums mitt i några timmar).
* Om det är någon som läser denna blogg som också lider av momssyndrom så kan jag berätta att min väg till bot gick via dessa länkar:
Småföretagarens hjälp i moms- och skattedjungeln
Bokföringstips för din bokföring
Skatteverket omvänd skattskyldighet
Skriv upp att man som (nybörjande) aktieägare behöver ha bokmärken till bland annat Börsdata, Aktiespararna och Placera.
På Börsdata kan man söka på branscher och börsmarknader, hos Aktiespararna ges löpande företagsanalyser och hjälp med jämförelser av olika nyckeltal, och hos Placera publiceras senaste nytt i telegramform. Som några exempel.
Efter att ha suttit i några timmar nu, djupt försjunken i P/E-tal, direktavkastning och nya vd:ar, är jag så yr i mössan att jag knappt längre vet skillnaden mellan Medcap och Jetpak.
I övrigt har vi denna dag avslutat tittandet på en väldigt fin Netflix-serie vid namn Locke & Key, baserad på ett seriealbum av bland annat Joe Hill. Som även var med i en scen på sluttampen – såvida det inte var hans pappa, i så fall digitalt föryngrad – som stack fram huvudet och tyckte att de skulle åka nu.
Till mitt eventuella framtida jag som eventuellt får lust att besöka sitt dåtida jag på denna Captain’s Log vill jag bara säga: Grattis till att du äntligen begrep att du aldrig kommer att kunna brödfödejobba dig ihop till din dröm (hus med musikrum, klar stjärnhimmel + teleskop, målarrum, bibliotek, orangeri och stor fruktträdgård), samt att du icke heller kommer att kunna skriva dig ihop till den, ej heller sparbanksränta dig ihop till den, och definitivt aldrig kommer att kunna Eurojackpotta dig ihop till den.
Ett gigantiskt stort grattis till insikten – inte ett ögonblick för tidigt! – att du bara kan få ihop till din dröm om du gör det som du i alltför många år trodde var girigt och fult, nämligen att investera i aktier. Att det sedan är en tidsödande process att sätta sig in i både börspsykologi och de enskilda företagens verksamhet* är inget man behöver sticka under stol med. Men jag har insett att det är värt det. Man ska bara veta vad det är man köper och tro på företaget så mycket att man kan sitta lugn även när det blåser.**
* Finns ingen anledning att bli delägare i företag vars värdegrunder man avskyr, även om de nu skulle råka vara ”kassakor”.
** Vilket är mycket lättare sagt än gjort. En grundlig analys att gå tillbaka till hjälper när det lyser rött i tabellerna.
Så har man varit i fjällen och åkt skidor, både på längden och utför. För andra gången i sitt liv. Och man är mycket förvånad över att man inte ramlat mer än vad man gjort. Bara en gång i knappliften och x antal gånger när vi i dimman och dålig skyltning hamnade i svart pist.
Den gång jag slog mig värst (och som fortfarande känns) var i längdspåret på ”platten” – det är mycket smärtsamt att på hårt underlag falla raklång baklänges. Just saying…
Må du få en strålande dag idag, en som sätter standarden för alla andra dagar det här året! Och alla andra år!
Om inte svaret varit ”ja” hade jag självfallet inte ställt frågan. Duh!
För glatt tårade ögon – och mycken intressant kunskap om människans eviga kretslopp runt grindstolpen – ska man absolut läsa ”Investeraren” av Jonas Bernhardsson, som för övrigt verkar ha en sällsynt pedagogisk förmåga när det gäller att informera om superkluddiga saker i hela det breda fältet mellan en akties värde och dess faktiska pris, kort sagt, varför ”man ska akta sig för att såga sig i grenen”.*
*Det är naturligtvis Fermenta-profilen Refaat El-Sayed som myntat detta kloka ordspråk. Emmetts och min självklara favorit är dock: ”Vi simmar alla i samma båt.”
Egentligen är det väldigt väldigt väldigt mycket för sent påtänkt att börja spara till pensionen – eftersom jag som egen företagare inte kommer att få ett öre mer än det jag själv har lyckats få ihop – men nu har jag på allvar börjat studera börsen och granska aktier och fonder och till och med smakat på att köpa på mig sådant som jag tror på. Det är både spännande och nervöst. Men att spara på ett vanligt bankkonto, till 0,65 procents ränta i bästa fall, är helt och hållet idiotiskt när inflationen är mycket högre än så och det varje år dras skatt på räntebeloppet och ens besparingar därmed sakta men säkert knapras upp av andra än en själv.
Därför har jag bland annat börjat månadsspara i indexfonder som Avanza Zero och Nordnet Sverige (0 kr i avgift), samt i Spiltan Investment aktiefond (0,20% i avgift). Det gäller att ha järnkoll på avgifterna!
Detsamma gäller valet mellan ett ISK-konto och ett AF-konto. I det förstnämnda sker en (just nu pga ränteläget tämligen låg) schablonbeskattning varje år utan hänsyn till vinst eller förlust. I det sistnämnda sker en 30-procentig beskattning på uttagen vinst. Rent allmänt har jag via diverse avgiftskurvor förstått det som att ISK lönar sig för ca 5 års sparande, och AF för det andra.
Dags att återgå till jobbet så att det ramlar in några kronor till nästa autogirosparande. Kämpa kämpa!
Hejsan, nya året. Hur känner du dig så här i startgroparna? Uppvärmd och taggad inför arbetet med att göra de kommande 366 dagarna till ett år värt sina sekunder, minuter och timmar i global glädje och gröna skogar?
Det är bra. Kör hårt!
Som du kanske minns skålade Emmett och jag för dig och dina förväntade insatser uppe på ett berg med utsikt över staden där hela horisontens rand glittrade av fyrverkerier. Det var vackert.*
Sedan inledde vi år 2020 med att dra igång en ny genomgång av hela Marvelserien i filmformat. I kronologisk ordning. Det krävs en lista från folk som har koll. Den inledande ”Iron Man” var mycket bättre än jag mindes den. Och jag tror inte ens att det var champagnen som talade.
Det första jag gjorde när jag vaknade imorse var att somna om.
När jag äntligen klev upp tog jag sikte på fiolen, innan jag ens borstat tänderna, för att träna på Spel-Gulles polska. Jag bara SKA lära mig förstå polskan som genre.
Och nu skymmer det redan. Jävlars. Ut på snabb springrunda och sen är det bara att skruva fast baken i jobbstolen inför morgondagens deadline.
*Intrycket förtogs av alla uppskrämda fåglar, fladdermöss och harar som vi såg.
Bland julklapparna låg biobiljetter till senaste och sista (?) Star Wars-filmen ”The Rise of Skywalker” i Filmstadens IMAX-salong. Och både Emmett och jag säger: Wow, vilken suverän upplevelse!
Knivskarpa bilder i 3D, omslutande ljud och muller i stolarna som är inställningsbara fåtöljer med massor av utrymme för armar och ben.
Själva filmen var en förstklassig uppvisning i bildberättande och cgi-lösningar. Dessutom var Daisy Ridley lika bra som vanligt – den Star Wars-skådis som jag personligen tycker gör bäst ifrån sig i hela sagan, och till och med Adam Drivers truliga minspel gick an i denna strålande filmkonsumtionskontext.
Om vi någon gång skulle vilja se om filmen på vår vanliga tv är gissningen att vi kommer att bli besvikna eftersom berättelsen i sig är mycket förutsägbar, ologisk och i det långa loppet ganska tröttande.
Tror att Emmett och jag skapat gemensamma synapser under årens lopp. På julaftons morgon väntade det en liten för-julklapp till mig på frukostplatsen.
Och hade Emmett haft en digital dagbok hade han kunnat skriva detsamma.
I mitt paket låg det choklad plus en bok av Ola Lauritzsón som hjälper en förstå hur man ska tänka kring aktier och fonder för att trygga sin ekonomi.
Och hade Emmett haft en digital dagbok hade han kunnat skriva detsamma, med den skillnaden att han fick annan sorts choklad samt att hans bok var författad av Per H Börjesson.
Vi har redan läst ut våra respektive böcker så att vi nu har bytt med varandra. Och jag kan säga att den första titeln ”Aktier – 3 steg till ekonomiskt oberoende” av Lauritzsón är lite mer ”hands on” än ”Så här blir du miljonär i hängmattan” av Per H Börjesson, som tar ett mycket större grepp om ideologi och människosyn, vilket är mycket sympatiskt och godhjärtat.
Sålunda är båda titlarna mycket läsvärda. Och efter springrundan ska jag unna mig ännu en dags vila i läsfåtöljen och bara läsa och läsa och lära och begrunda ännu mer.
Även om vi (än så länge) tillhör den ekonomiskt ”osmarta” delen av Sveriges befolkning så känner jag mig så tacksam över hur bra vi ändå har det jämfört med den gigantiska majoriteten i världen. Dela med sig om man kan? Absolut!
P.S.
Best Christmas ever! This is the first Christmas that Mr. Cohab and I have been able to enjoy, completely on our own, without any stress or obligations. To celebrate, we started our very own Christmas tradition of what to eat. No mandatory Christmas ham or Janssons frestelse. Instead stuffed turkey and roasted potatoes with trimmings and expensive red wine. Delish!
We feel very fortunate indeed to have food on our table, presents under the tree and Christmassy music on the stereo.
Plus, my long departed brother gave me a splendid idea when we spoke earlier today at the cemetary, when a candle was lit for him as a symbol of him having walked this earth only too short a while.
Thank you, dearly missed little brother. Pax tibiscum in eternam.
Vet inte varför jag envisas med uttrycket. Har aldrig doppat i grytan och kommer aldrig att göra det. Icke heller kommer jag att äta lutfisk eller julskinka. Det blir kalkon i år. Traditioner är till för att skapas.
Nåväl. Alla julklappar förpackade. Det var mycket trivsamt att sitta i nattens timmar och lyssna till Änglar sjunger medan jag ritade och målade egna juletiketter, rimmade och krånglade till ett paket genom att göra det till en julkyrka. Den vi hade, som så vackert klinkade Stilla natt, checkade ut förra året, så man gör vad man kan för att sätta plåster på såren.
När sista maskinen tvätt är upphängd och torkad, dammråttorna under soffa och sängar borttrollade, doftande hyacinter inköpts och mikrogranen pyntats, ja då kan julen komma när den vill.
Säger härmed tack och adjö för det här året.
God jul och Gott Nytt År!*
P.S. Och just det: det regnar.
*För den som är optimist.
Jag tror att detta var den sista kontorsdagen före jul. Jag hoppas i alla fall att det var det, för annars vet jag inte hur jag ska hinna baka kakor och saffransbullar, klä granen, avsluta julklappsinköpen, frisera de sista fåren och inte minst paketera julklapparna och skriva rim före självaste julafton.
Hur som helst, här sitter man nu med grusiga ögon och bultande tinningar och undrar ifall man vågar spela lite gitarr jättejättetyst innan man går och lägger sig utan att grannsämjan för den sakens skull får sig en törn.
När vi skaffat fristående hus – med trädgård! – kan man sluta grubbla på såna saker. Alltså. ”Kära tomten. I år önskar jag mig…”
Regnet höll sig (nästan) borta även denna dag. Känns lyxigt.
Nåt annat som känns är ryggen. Upptäckte idag att man, om man har sömnsvårigheter inte ska räkna får. Man ska klippa dem.
Var inte särskilt många jag var med och klippte idag, men jisses vad trött jag blev.
Saxen är tung (och respektingivande för en novis), klippställningarna är trixiga, ullen är tjock och även fåren är tunga: Till och med de mest kelsjuka av dem kräver att man baxar och lyfter dem* hela vägen från transporten till klippstället och sen baxar och lyfter dem tillbaka igen. På ditvägen ska de nämligen baxas och lyftas bara för att de vägrar lyssna på ens lockande stämma när kompisarna inte ska med; och på tillbakavägen ska de baxas och lyftas därför att de upptäckt hur angenämt det är att bli av med den tjocka och tunga ullen och vill därför ha mer tid på spa.
*De klyftigaste har som strategi att lägga sig ner. Då hjälper till slut bara pellets. Cute and clever!
Idag har jag åkt ett pyttemini-Vasalopp på gymmet och därför gjort mig förtjänt av blåbärssoppa och ostmacka. Hävdar jag bestämt.
Detta alltmedan jag försöker förkovra mig i hur man klipper får. Bra att kunna, tänker jag, inför helgens uppdrag i bräkande miljö. Det planerade bilmekandet går därmed bort. Tror ändå att det är kört med vår gamla kärra. Motorn är suverän och stadgan på vägen likaså, men när den plötsligt inte vill släppa in en genom förardörren och dessutom bråkar när man ska vrida om startnyckeln, ja då är det helt klart detsamma som ett frammuttrat ”låt mig få gå i pension för bövelen”.
Ska bli, kära skrälle. Härda bara ut i några veckor till. Snäll och fin nu, snäll och fin…
I övrigt tänker jag belöna mig själv efter arbetsdagens slut med en omtittning på Klaus, en mycket stiligt animerad och finurligt hopknåpad berättelse om jultomtens tillblivelse. Innehåller lagom nivå på konflikterna, stillsam magi och påhittiga infall. Går att se på Netflix.
Uppehåll i regnet och ett stämningsfullt besök på Liseberg. Mycket vackert och roligt med hantverksbodarna, julmusiken, belysningen och de konstgjorda vinterlandskapen – inte minst det område där en samisk mansröst hörs sjunga något som klingar uråldrigt och magiskt mellan trädstammarna.
Sen är Tomtehuset med sina påhittiga små mekaniska nissar alltid sevärt, tillika medeltidsbyn (eller vad man ska kalla det) i ena änden av parken. Anakronismen blir extra kul när byborna säljer träsvärd, draksköldar och annat fjärrantidaaktigt samtidigt som de aldrig har långt till kortbetalningsdosan eller det laminerade Swishnumret.
Trots det förhållandevis fina vädret, och den annalkande julaftonen, var det inte mer folk på plats än att vi träffade mina grannar hela fyra gånger. Inte illa jämfört med hur man under andra år på Liseberg varit tvungen att leka packad sill och träna på sin pingvingång.
Dagen, kvällen, natten har gått i jobbets tecken. Måtte jag orka gå på Liseberg med LM imorgon… Vill ju inte missa tomteverkstan. Är alltid värd ett besök. Tjoho!
Nu var jag inte det minsta rolig. Sjuttonockså-känslan dröjer sig ändå kvar. När jag kom hem efter min enträgna julklappsjakt genom stan hade jag kunnat krama ur mina kläder och fylla ett helt badkar med lagrat ihållande hällregn. Inte med julstämning.
Det hänger samman med att man så lätt blir oväntat mycket fattigare av att promenera längs stadens gator än vad man blivit om människor sluppit sitta där på marken i ösregnet med sina pappersmuggar och sina trasiga tänder. I detta upplysta land.
De som säger att tiggare borde förbjudas (och jag känner några välgödda personer som brukar lufta denna åsikt) får gärna fundera på om det inte vore enormt mycket bättre att förbjuda fattigdom. Eller varför inte giriga politiker?
Om en medmänniska måste sitta hela dagarna i kyla och förakt för att få ihop till brödfödan så är detta ett symtom på – inte en orsak till- att något är fruktansvärt fel.
Medan man själv sitter här i stugvärmen med obekymrad tillgång till allt man behöver.
Än så länge.
Biofilmen ”Joker” var en kluven upplevelse. Dels satt jag som förhäxad av Joaquin Phoenix rollfigur, dels hörde jag ibland suckar från både mig själv och andra i salongen – troligen på grund av att historien aldrig egentligen tycktes vilja dra igång. Men som biokompisen H sa på hemvägen: ”Det luktar ändå Oscar.”
Visst ja. Det regnade också. Av det ösande slaget. Så även idag, fram till tresnåret. Vädret imorgon blir … jajamänsan: regnigt (”heavy rain” utlovat).
Har nu även sett ”Once Upon a Time in Hollywood”, skriven och regisserad av Quentin Tarantino, en person som verkligen vet hur man bildberättar och håller ihop ett manus och dessutom får alla skådisar att prestera glimrande. Två av filmens rollfigurer är så renhjärtade att det inte går att förstå sig på dem annat än som två mänsklighetens hopp i mytologisk skrud. Eftersom Tarantino skildrar 1960- och 1970-talets filmindustri i lite av dess utkanter figurerar några för den tiden uppmärksammade namn – med några skruvar och vändningar som trycker på ”Det var en gång”-sagans knappar. Därmed är ”Once Upon a Time”-titeln knappast enbart en blinkning till Sergio Leone.
I ingendera av ovan nämnda filmer hittar jag någon enskilt utpekad kompositör. Måste alltså röra sig om idel blandmaterial och kollaborationer. Funkade fint. Musiken var väldigt bra, i synnerhet i ”Joker”.
Over and out.
…går i Jokerns tecken. Det räckte att jag såg ett amatörklipp från inspelningen av Jokerns dans i trappan för att jag skulle förstå att Joaquin Phoenix har ett alldeles särskilt sätt att spela rollen på som jag tror kommer att göra mig glad ikväll när vi tar plats i biosalongen.
Rapport följer. Särskilt till stackars Emmett som inte kan följa med på grund av extra inkommendering på jobbet. Juletiden är slitetider.
På tal om det. Dags att börja jobbajobbajobba med morgondagens deadline.
…strosade hon runt i affärerna på jakt efter julstämning och -klappar. Hon fann inget av det förstnämnda (hon fann inte ens några pepparkakor) men något litet av det sistnämnda.
Sen körde hon hem i regnet, drack sig otörstig på rött vin, åt sig mätt på saffransbullar och surfade sig trött på julpaketerbjudanden från diverse hotell och konferensanläggningar.
Sålunda upptäckte hon att hon vill besöka Sigtuna, en metropol för namnkunniga slott, gamla handelsvägar, sköna naturområden och trevna museer. Men jag konstaterar att hon får sno på om hon ska hinna avhandla årets julmarknad.
Enligt Lunchekot minskar intresset för luciafirande stadigt i vårt land. Jag förstår vad de menar. Själv har jag inte sett glitter i huvet på en enda människa, inte på hela dan. Inte ens på gymmet. Där var folk som vanligt klädda i sina valkiga kroppsstrumpor. Fanns inte en enda vit särk nånstans.
Har Johan Glans en förklaring till varför den allmänna lusten har avtagit inför ställandet av klockan på ringning i gryningen den 13:e december varje år?
I så fall kanske SVT:s uppgift om Lucias ursprungliga identitet återigen kan bredda intresset för firandet av ljus och saffran och tippetappsånger?
Tog en uppfriskande promenad i mörker och ösregn för att lyssna på julkonsert i Domkyrkan. Kör, trumpetare, pianist och baryton (tror jag) ingick. Det lät bra. Det hela blev dessutom en ännu bättre upplevelse i samma stund som kvinnan på platsen intill uppmuntrade mig att byta plats och därmed helt oförhappandes få både bättre utsikt och akustik.*
Sedan. Full av julens glädje lade jag en slant i kollekten, fann att regnet hade upphört, men blev ändå plaskig om tårna vid feltrampandet i en pöl på väg till NKs julskyltning. Rymdtema i år. Vet inte varför. Blev kissnödig och skyndade hem lagom till Aktuellt och fler rapporter om Brexit. Åt blåbärssoppa medan jag försökte intressera mig för stockholmarnas ökade droganvändning. Sen blev det väder.
Ding dong merrily on high…
*Trodde först att jag fått tinnitus, men det visade sig vara denna entusiastiska själ som småylade med i alla de kända julsångerna – när hon inte helt på egen hand gnolade på ”Hosianna Davids son”. Hennes man föreföll ta det hela med ro. Själv är jag lite mer kräsen i mina musikval.
Dagarna rinner iväg. Jobbar och joggar. Hostar. Torkar regnet ur ögonen. Bläddrar mellan TV-kanalerna. Spelar gitarr. Läser om Scheele. Försöker intressera mig för Brexit. Fuskar med middagen (giftig köpepizza i fryst format). Letar efter julstämning.
Nobelprisutdelning. Struntade jag i.
Nobelbankett. Struntade jag i.
Allt jag brydde mig om var sorgen över att Marie Fredriksson inte finns längre.
Det blåser ute. Ännu ingen snö. Men på onsdag lovar pricksäkra Yr ”heavy rain”. Hurra!
Idag har jag ”ledigt” och ska baka saffransbullar, tvätta fönster och hänga upp lite adventsstjärnor. Hurra, hurra!
Och förkylningen har gått in i andra ronden med knogjärnsförstärkta slåssvantar. Hurra, hurra, hurra!
…bestod av att ännu inte ha pyntat med julsaker, ännu inte ha bakat en enda pepparkaka, ännu inte ha packat in en enda julklapp men dock ha kånkat på vinter- och sommardäck fram och tillbaka mellan bil och källare – och däremellan såklart ha fixat bilens väghållning om och när nu vintern skulle råka dyka upp.
Bytte dessvärre inte själv. Tidsfaktorn – deadlines, deadlines, deadlines – spelade roll när jag hastade iväg till Sisjön och lät Däckfixarna trolla till fyra däckbyten på 3-4 minuter. För 349 kronor. Det var det värt!
Försöker slå dövörat till inför den evighetslånga kanonad av smällare nedifrån Mossen där stans chalmerister håller till. De tycks inte veta att det är tämligen många och långa dagar kvar till nyår. Och de ska väl ändå föreställa framtidens hopp? De unga och de utbildade? Tror vi är körda allihop…
Idag firar Finland sin självständighetsdag. Gratulerar!
Vårt grannlands stora dag har jag koll på tack vare en estnisk sopran i kören där jag brukade sjunga, i utbyte mot att få träna på orgeln närhelst den var ledig.
I Göteborg regnar det bara än så länge, men jag antar att snön redan ligger vit och vacker i stora delar av Finland. Grattis till det också!
Började träna för hårt och för snart efter förkylningen. Undrar hur mycket jag har ställt till med nu. Snurrigt, snurrigt. Snorigt, snorigt. Skymning, skymning.
Jag är smått besatt av Jodie Comers enastående rollprestation i serien Killing Eve. Hade jag varit en pöjk hade jag varit kär.
Tillägg: Konstaterar nu när vi sett klart att Comer är suveränt mycket bättre än själva serien. Så kan det vara ibland.
Utan att det alls var meningen så har jag nu lyckats fixa det så att jag för första gången på många, många, många år änteligen får se Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson på julafton! Hurra!
Simon’s Cat often makes me laugh, but it’s the animation technique that really gets my mittens in a twist.
Det bestämmer man själv. Vill man till exempel ha äkta humor ska man absolut se på Landet runt med Henrik Kruusval. Inte nog med att man får många goda skratt, man får dessutom ett litet hum om vad som pågår runtom i vårt kära land. På en mänsklig nivå.
Och om man inte pallar några Pernillor eller Perar i årets julkalender så kan man med fördel istället välja att följa julkalendern Tomtens minnesluckor där Tom Alandh minns människor som han mött i sina reportageserier.
Den första minnesluckan var en rejäl en. Den vill inte lämna mig.
Ytterligare en film som man nu har sett ännu en gång, och som man blir alldeles uppslukad av lång tid efter att man i 1 timme och 40 minuter följt med huvudpersonen Ree när hon tar hand om sin mamma och sina två småsyskon samtidigt som hon är tvungen att hitta sin försvunna pappa. I annat fall åker hon och familjen ut på backen, dömda till i ett ännu kargare och fattigare liv än det som de redan lever.
Problemet är att de hårdföra grannarna/släktingarna döljer något kring pappans försvinnande, och de tvekar inte att gripa till våld för att Ree ska sluta leta efter honom.
Debra Granik har gjort en enastående film, full av hjärta och med känsla av hundra procent realism, med regler som ter sig mystiska för alla utomstående. Granik har även skrivit manus tillsammans med Anne Rosellini, och det hela bygger på en roman av Daniel Woodrell.
Regin, dialogen, scenografin, skådespelet – allt är fantastiskt. Det är en enormt spännande film, mycket på grund av sin lågmälda ton i alla de hemliga koderna.
Hell or High Water. Det var omtittning på den igår. Och japp, jag tycker fortfarande att den är fantastiskt bra. Varje levnadsöde räknas. Spännande och hjärtskärande på samma gång. Allt är mästerligt, allt från manus, klippning, bildspråk och tempo till regi, skådespel och musik.
Jag kommer att se om den igen snart, inte minst för att försöka förstå mig på hur bildvalen kan vara så enormt avgörande för själva innehållet och skådespelarnas trovärdighet. Imdb:s betyg är alldeles för snålt!
På tal om mästerliga filmer: Ska försöka övertala Mr. Cohab att göra en omtittning på Spiderman – Into the Spiderverse. Har visserligen fått 8,4 på imdb, men jag hade gladeligen gett den 9,5.
En väns katt checkade in här i fredags och checkade ut idag, söndag, och jag saknar henne enormt mycket. Nyfiken och klättrig och kelig och krukväxtvältande och grönögd och fiskälskande och med de sötaste små tassar man kan tänka sig. Hon är tydligen en ”skeppskatt” med den femte tån intill de andra så att hon teoretiskt skulle stå stadigt på böljan den blå. Hon var i alla fall ganska intresserad av spolande vatten. Dessutom spelade hon piano då och då utan problem. Undrar om hon inte slog an några strängar på gitarren i natt också…
Missan, come back!
Emmett tog ett tjusigt foto på henne, men i väntan på att han ska skicka det till mig får jag nöja mig med min kom-ihåg-bild på whiteboardtavlan inför besöket. Det finns inga likheter whatsoever mellan fiktionen och verkligheten!
I want to learn to play the banjo! And I can hereby settle the argument: The styles of Abigail Washburn and Bela Fleck are both the best!
Thanks a lot, dear Shamalot, for much needed laughs!
Efter att ha varit på Galleri Majnabbe och sett en utställning av Nils-Gunnar Eek, inspirerad av far och son Hoefnagels naturhistoriska stilleben, vill jag varmt rekommendera ett besök på galleriet senast 27 oktober för att beskåda de underbara kopparsticken med insekter och blommor (och kanske liksom jag, falla för frestelsen att inköpa ett av dem).
Galleriet har öppet onsdag, torsdag, lördag och söndag kl 12-16.
Vi såg på Aquaman igår. Fantasifull scenografi, och man måste nog alltid beundra att ett filmprojekt tagits i mål. Men trots att jag vill älska allt som har med fantasy att göra så skämdes jag å skådisarnas vägnar över alla pinsamma repliker och alla pinsamma poser.
Mitt hopp står nu till a) Joker och b) Terminator Dark Fate.
Snälla! Låt dem vara suveräna.
Just nu håller jag på att sammanställa en egen liten köpa hus-guide med byggteknisk info i största allmänhet (allt från ströläkt och dagvattensystem till torpargrund och fuktisolering), viktiga saker att tänka på (snack med kommunens olika instanser, jordabalksbesiktning, köpgaranti på värmepumpar och vitvaror, överlåtelseklausul, m.m.), samt en ordlista med allt som ter sig relevant (hussvamp, löptid, asfaltsklister, etc.).
Det är så knasigt kul att jag inte vill att det ska bli klart. Men det är det snart.
Vad göra då?
Lägga in allt i InDesign och trycka ut som en bok till oss själva?
Blir nog bra.
”This is America” performed by Childish Gambino is the best music video ever! No contest!
It also happens to be a terrifyingly good song, written by Donald Glover, Ludwig Göransson and Jeffery Lamar Williams.
Last night I sort of managed to make my own means of space travel, simply by using some of the instruments in MuseScore, which ordinarily frustrate the hell out of me but now served their purposes beautifully.
I call my new piece ”Spaceship En Route”, and if a spaceship was to land outside our house tonight I would jump on board faster than you could say ”stalwart”, provided that the spaceship looked exactly the way my own musical spaceship does, i.e. set for very dark and dangerous adventures.
I close my eyes and let the mysterious ship carry me off to dimensions hitherto unknown…
Call me a rotten braggart, if you will, but I’m much pleased with the result.
I så fall hade jag refuserat den bok som jag köpte för några år sedan och som jag aldrig lyckats läsa förbi sidan 36 (där kapitel 2 börjar). Det är en text skriven i jag-form av en trettioårig man som nyss har sagt upp sig som alltiallo på en advokatbyrå för att göra något annat, vad vet han inte. För tillfället är han hemmaman och lagar middag åt hustrun som varje dag kommer hem allt senare från jobbet.
Boken inleds med att berättarjaget kokar pasta – och gör en ganska stor sak av det – när hans viktigheter plötsligt avbryts av att telefonen ringer. Det visar sig vara en främmande kvinna som inom kort ska börja prata avancerat snusk med honom. Men innan hon nått dithän hinner berättarjagets hustru ringa och be honom gå ut och leta efter deras försvunna katt och betala räkningar på samma gång. Alltså går han ut och letar, men inte särskilt ivrigt. Istället hamnar han i en solstol bredvid en Lolita-typ som börjar prata om hur hon vill skära upp människor. Sedan går han hem och lagar middag – och gör återigen en ganska stor sak av det. Dessförinnan har han gjort en ganska stor sak av hur han stryker skjortor, samt av sådant som han genom husens fönster kan se att folk har i sina vardagsrum.
Så här berättar han på sidan 36 (där jag gav upp… igen):
”När Kumiko den dagen snabbt hade avslutat sin frukost och gått hemifrån, hade jag lagt tvätten i tvättmaskinen. Medan maskinen gick bäddade, diskade och dammsög jag. Sedan satte jag mig med katten på verandan och ögnade igenom tidningarnas platsannonser. När det var dags för lunch gjorde jag i ordning en enkel måltid och åt den. Därefter gick jag till snabbköpet för att handla. När jag var klar med inköpen till middagen och hade köpt tvättmedel i reahörnan, köpte jag pappersnäsdukar och toapapper också. Sedan gick jag hem och förberedde middagen. I väntan på att min fru skulle komma hem lade jag mig på soffan och läste en bok.”
Min allvarliga invändning är att det inte är god litteratur när författaren/berättarjaget mikroredovisar sin urtrista vardag ända in i minsta detalj. Hela tiden.
Därav den refuseringsorder som jag omedelbart skulle ha utfärdat om det varit jag som suttit bakom förläggarskrivbordet. Men som tur är var det nu inte jag utan någon helt annan. Det är därför världen slipper gå miste om den 741 sidor tjocka romanen ”Fågeln som vrider upp världen” av Haruki Murakami.
…kan vara en vacker månad. Förutom kapstjärna och gladiolus i olika färger ute på balkongen har jag i diken och rabatter bland annat hittat blommande johannesört, malva, snöbär, vitplister, strandaster, höstflox, samt en del annat som jag får lägga upp en annan gång (t ex rödfibbla, stinknäva, syrenbuddleja och nyponrosor).
Every day is a fight against the suspicion that everything is fundamentally silly and not worth bothering about, but whenever I suit up and venture out on a long, long run in the autumn-smelling woodlands, then I wise up and realise that there really are things worth your while. Colour and music, and magpies and cats and guitar-playing and trees and shapes and insects and chocolate ice cream and long, long runs in the forest. And flowers.
It’s been a while since I last dabbled at music manufacturing. Gawd!
I Göteborg, torsdag till söndag. Årets huvudtema tycks vara jämställdhet. Känns angeläget.
När man slutligen får chans att knipa åt sig några dagars semester visar det sig att man har pressat så hårt att allt bara lägger av i samma stund som ledigheten officiellt börjar: huvudet snurrar och kroppen värker, och man ligger efter med så mycket praktiska göromål att man inte vet i vilken ände man ska börja. Ska man ge sig ut och köpa mat och andra livsnödvändigheter? Jobba ikapp med bokföringen? Storstäda? Tvätta? Plantera om de stackars krukväxterna? Sticka färdigt den jämrans halsduken så att påsen med alla garner slutar stå i vägen? Rostskyddsbehandla bilen? Leta hus? Ringa banken? Ta en promenad i skogen medan solen ännu lyser? Laga middag? Träna på franska genom att ”regarder France 24 en direct”? Träna på (det toksvåra) Bess-ackordet på gitarren? Öppna Android Studio-boken och dyka ner i apparnas förtrollade värld? Eller ska man bara tuppa av och sova några dagar, i hopp om att sagofen dyker upp under tiden och tralala trollar bort alla veliga fundersamheter?
Det var jag och en spindel som satt och tog igen oss på betongbänkarna utanför Fysiken igår. Jag tyckte den var både märklig och fin med sin bruna gråsuggekropp och sin långa ben som vajade i vinden. När jag kom hem såg jag att även jag själv varit studerad, å det häpnaste…
Igår bevistade jag för skojs skull en ”ta dina första stapplande släktforskningssteg”-föreläsning. Har alltid undrat över min pappa, som lämnade familjen när mina syskon och jag ännu var telningar. Men eftersom han var dansk och flyttade runt mycket i de nordiska länderna har jag alltid tänkt att det skulle vara snudd på omöjligt att finna någon information om honom. Jag gjorde inget allvarligt försök ens när jag långt i efterhand fick veta att han nästan bott granne med mig 1981 och sedan dött i Norge 2012.
Men under många år har det förbryllat mig att jag tycks ha en dubbelgångare i stan, som dessutom tycks röra sig i samma stadsdelar som jag själv. Sålunda har jag undrat: kan det vara så att jag har en okänd syster…?
Därför har jag nu bestämt mig för att greppa spaden och börja gräva i min pappas vandringar på denna jord. Jag är kluven inför detta projekt. När jag var liten var pappa (naturligtvis) bäst i världen, men numera misstänker jag att han egentligen var en ganska sorglig figur.
Hur som helst.
Dagens steg 1 har i alla fall varit att ringa Folkbokföringen och få hans fullständiga namn och födelsedatum, och därefter även få tipset att ringa den norska folkbokföringen för info om lille pappsens senast kända adress.
Det får bli måndagens äventyr. Jag är nämligen fortfarande kluven inför detta projekt. Behöver fundera lite först.
Gick upp kl 06.00 i morse – vilket är ungefär fem timmar för tidigt för mig – för att vara chaufför åt svågern som skulle på visning av en gård (syrran fick inte ledigt från jobbet).
Väl på plats skulle det skakas tass med mäklaren och delägaren; och jag antar att all min hjärnkraft hade gått åt till körningen för jag presenterade mig som systern till min svågers syster. Jag hörde själv att det blev nåt knas där längs vägen, så jag korrigerade det till att jag var syster till svågerns man.
Ingen rättade mig, men jag förstod ändå att jag borde ta mitt babbel en tredje vända och förklara att svågern är min systers man.
Sedan var jag tvungen att gå ett helt varv runt ladan innan jag kom på att det heter ”lantras” och inte ”svammelsvammel” när Orusthönor kommer på tal. Ja jisses.
Hoppas inte att jag sabbade syrrans och svågerns chanser att köpa gården, om de nu vill ha den…
Yesterday, i regi av Danny Boyle och med manus av Richard Curtis. Och med helt suveräna Himesh Patel och Lily James i huvudrollerna. Filmen ger en underbar skruv på Beatleshistorien. Den är roligt och vuxet skriven, regisserad, filmad och spelad, det sistnämnda i dubbel bemärkelse.
Jag, som är motsatsen till förtjust i romantiska komedier, tyckte att denna film var en ljuvlig pärla, dels för att huvudrollsinnehavarna båda är så galet charmiga och skickliga, och för att birollsskådisarna är så himla roliga (särskilt Joel Fry som en vandrande halvkatastrof och Kate McKinnon som en patologiskt elak amerikansk musikmanager) och dels för att historien lyckas ta oväntade vändningar rakt igenom.
Det är så snyggt gjort att man blir tårögd.
…har anlänt. Lite väl sent in på terminen, men inkorgen har varit så proppfull med arbete att jag ändå inte skulle ha haft tid och möjlighet att plöja igenom de 786 sidorna – plus en massa länkar till artiklar, historik, videor o dyl – som ingår i 7,5-poängskursen.
Känns det som ”overkill”? A little…
Dessutom verkar jag vara den enda på kursen som inte redan jobbar som programmerare, forskare eller lärare i ämnet.
Känns det som om jag redan ligger och skvalpar rejält i bakvattnet? A little…
Känns det som om jag vill ge upp? A little…
Tänker jag göra det? Not bloody likely!
Ska försöka ta semester efter nästa vecka. Och då jäklar, då kör vi, ”lilla” boken och jag!
Och det här är allt som jag kommer att lära mig, hurra! Och behärska, jajamän. Till fullo.
…fick jag lust att läsa skönlitteratur igen. Och då var det Chuck Palahniuk jag valde (att läsa på nytt): ”Fight Club”. Den börjar sålunda:
”Tyler gets me a job as a waiter, after that Tyler’s pushing a gun in my mouth and saying, the first step to eternal life is you have to die. For a long time though, Tyler and I were best friends. People are always asking, did I know about Tyler Durden.”
En egensinnig början, kan man tycka. Både en cliffhanger och inte. Palahniuk gör ofta så, åtminstone i de romaner som jag har i min ägo, däribland ”Diary”, ”Choke”, och ”Lullaby”. De börjar alla både spännande och grådystert. Vill man verkligen läsa vidare, eller vill man springa ut på gräsmattan och hjula och låtsas att livet leker?
Den här gången väljer jag att läsa vidare…
Svägerskan har spindelfobi, svärmor har husmusfobi, Emmetts svåger har nålfobi, syrran har getingfobi, grannen har trängselfobi, f d arbetskamraten har flygfobi. Själv har jag V40-fobi.
Varenda gång man är tvungen att dra sig bortåt p-platsen till för att hämta den (inte längre så) glänsande droska som ska bära en till platser dit inga cyklar, bussar eller tåg går – och sådana ställen finns det gott av, har vi märkt när vi varit ute på diverse husvisningsäventyr – så stiger både spänningen och ångesten ju närmare man kommer sin silverhäst (som börjat skena iväg längs sin inslagna rostbana på innerspår där den lagt sig flera noslängder före sina medtävlande):
Ska pållen låta en sitta upp i sadeln och kuska iväg, eller ska någon fjant under natten ha snott all havre för den så att den inte ens orkar starta? Eller ska någon annan fjant ha monterat hästskorna felaktigt så att de trampat fel i sömmarna och sagt paff sedan sist man såg dem? Ja, frågan är om denna pegasus med bromsspår i kallingarna ens står kvar i spiltan nästa gång man behöver den.
Och vad gör man då? Hjälp, ack hjälp, ack hjälp ock mej! Detta nagelbitande tar kål på mig!
Problemet är att jag inte tror det hjälper med KBT för att bli av med denna min högst seriösa fobi…
Bättre att vakna sent än aldrig: Ane Brun – ”Do You Remember”.
Tillägg: av bara farten råkade jag hitta tillbaka till en låt som jag var besatt av en gång i tiden: ”Zombie” med The Cranberries. Vila i frid, Dolores O’Riordan.
Ännu mer musik som jag tänker köpa: Molly Tuttles debutalbum When You’re Ready.
Ända sedan jag först hörde henne i Klingan har jag varit lite beroende av att få höra – och se – hennes skicklighet i olika musikerkonstellationer på YouTube.
Och det är fascinerande att höra henne – på världens vänligaste och mest självklara sätt – dela med sig av sin spelteknik till vetgiriga intervjuare, t ex här.
Höstterminen har börjat med en universitetskurs i apputveckling för Android. Har alltid tyckt att programmering i olika former verkar vara en bra sak att kunna. Och det hade varit ännu bättre om jag förstått mig på hur kursen egentligen är upplagd. Borde ju inte vara särskilt krångligt att hitta all info man behöver via portalen. Men joho då, det är det. Det hela kan jämföras med cykelvägarna i Göteborg: man trampar på ett steg i taget och tror att man sakta men säkert närmar sig sin destination, men plötsligt har man hamnat antingen ute på en motorled eller i en återvändsgränd.
Mitt arma tålamod. Det sätts på hårda prov just nu…
Del 2 i växtföljetongen. En tjusig kapstjärna har tittat fram – och till och med hunnit få besök av en humla (som dessvärre inte fastnade på bild).
Och gladiolusarna blommar i fröjdefullaste frid.
När jag lyssnade på Klingan igår, 31 aug, blev jag helt betagen när OUMs röst och musik började sväva ut genom hörlurarna. Mina neuroner jublade, och hade jag inte varit så nervig inför fästingar hade jag dansat över ängarna.
Vill man hitta musiken finns den under sektionen ”Bäst just nu – Säsongspremiär”, kl 15.28. Den finns även att hitta på YouTube.
Istället för att titta på repriser av Buffy the Vampire Slayer och Brooklyn 99 så har jag börjat titta på hemnet och booli.
Att leta efter ett hus som ska stämma in på ens inre visioner och tillika praktiska behov samt ekonomiska möjligheter är som att stå invid ett hav och se den ena vågen efter den andra slå mot strand, skumma och virvla och locka, bara för att sköljas bort igen innan man haft möjlighet att kasta sig ut och låta sig bäras bort.
Vågor som snabbt sköljs bort är ändå att föredra framför de enstaka som dröjer sig kvar och gräver i ens längtan. Vågor som kommer med gamla stationshus eller handelsbodar och lantluftsdoftande kringbyggnader som omgärdar odlingsmöjligheter. Högt i tak, knarrande golv, rena ytor och plats för massor av kreativitet. Sådana som stämmer in på allt utom på den lilla detaljen att de ligger bortom nödvändigt pendlingsavstånd till arbetsplatsen.
Knasdrömmar, idel knasdrömmar.
Såvida man inte kammar hem storvinsten i spel och dobbel. Sade hon och betraktade sina framskrapade 30 kronor att hämta ut hos ett ombud nära dig.
Efter långspringandet i skogen satte jag mig på en bergsknalle i den sjunkande solens ljus och märkte plötsligt att jag hade sällskap av en massa långbenta spindlar. Som rusade iväg så fort jag rörde mig.
Av det skälet var det ingen av dem som riktigt fastnade på bild, trots att jag aktiverade slutaren minst hundra gånger. Inte heller har jag denna dag haft någon framgång med att ta reda på vad de heter, och då menar jag inte Lina, Sixten, Bosse och Gretchen, utan vad de heter på latin.
Vet inte varför det skulle spela någon roll, men det gör det.
Inga andra småkryp verkade heller vilja bli dokumenterade av mig. Varken harkrankar, myror eller blomflugor. Och självaste tordyveln, den som jag först trodde behövde hjälp, tog sig tid att höja på huvudet och liksom räcka ut tungan åt mig. Resultatet: rörelseoskärpa. Sabla illbatting.
…är det att lyssna på en göteborgsförfattares smått underfundiga funderingar på YouTube kring sin flytt från storstaden till ett hus i Småland där konstnärsskap är tänkt att bedrivas på heltid under ett antal år.
Jag gissar att Levnadskonstnären anammat konceptet ”slow television”; intressant lyckat är det i alla fall. Stillsamt humoristiskt. Och vem vet om det inte till och med kommer att dyka upp slow-tv-älgar så småningom.
Det var väl inte jätteslugt att plantera blomlökar på balkongen sent i juli, och inte heller att plantera dessa högväxande blommor i grunda balkonglådor. Men nöden hade ingen lag, och med hjälp av snören och en hårt kämpande sol så hände plötsligt något från ena dagen – bokstavligen – till den andra. Den 27 augusti: ingenting. Den 28 augusti: violett storblommig gladiolus. Och mer är på gång. Ibland är livet inte så himla dumt. Säger bara det.
Vore underbart om jag kunde unna mig lite semester snart och ägna den åt att färdigställa min egen lilla blomsterbok. Har tagit massor av tjusiga bilder med min trogna tellifån.
Under de senaste dagarna har jag varit en mycket vuxen människa, med alla de klassiskt många bollarna i luften. Förutom att jobba mer än heltid har jag kört bil mil efter mil efter mil* i jakt på tänkbara hus att bo i; jag har ringt fram och tillbaka till mäklare, besiktningsmän och banktjänstemän och har i största allmänhet försökt förstå hur man praktiskt går till väga för att flytta till sitt drömhus – när man väl hittar det.
Spännande och utmattande på samma gång. I ena stunden pyser jag av stolthet över hur aktiv och ruschig jag är. I nästa stund känner jag mig som en figur i gallernas by, med armarna i skydd över huvudet och med en ängslans blick upp mot himlen, i full vetskap om att den snart kommer att ramla ned i huvudet på mig.
* När Emmett var tvungen att jobba och det därmed inte blev något byte vid ratten så passade jag på att sjunga hela min repertoar för fullaste gaphals – det funkade suveränt, det höll mig på alerten Allan, även om jag tror att mitt skränande nog hördes ut i trafiken när jag svischade förbi. Stackels medmensker.
L’homme armé.
Hittade bland mina gamla textdokument en reflektion jag tydligen gjorde när jag läste en bok som varit så omsusad långt före utgivningen att det gått lite väl fort i tryckningen av första upplagan. Boken i sig var en spännande kriminalroman, men för min del tycks läsningen mest ha varit en livad historia – på grund av en stressig tryckfelsnisse. Som får mig att dra på munnen även alla dessa år senare:
”Stavfel. Så lätt det är att slinta med fingrarna och i hasten till exempel skriva borr i stället för bror, bar i stället för bra och garv i stället för grav. Kan hända vem som helst, och därför borde det aldrig snålas på korrekturläsningen innan en text går i tryck. Hypnotisören är en kittlande gåtfylld historia på ett lite sjuka-och-elaka-människozombier-i-ett-parallellt-universum-sätt. Persongalleriet utgörs av så avskärmade och dystra figurer att alla de skojiga stavfelen kommer som en befrielse varje gång de dyker upp. De flesta av dem verkar bero på fingrar som tvångsmässigt halkat på f-kombinationer. Folk blir oupphörligen knufade, de finittrar, de sitter i sofor, det pratas om färilar, faggstänger, fäderblommor, fugsvampsramar, faskor med vin, faddrande ljus – och så mina absoluta favoriter: torterade fickor och fåglar som faxar och fällräddningen.
Muntert blir det också när folk utbrister i ett fly fan. Det får mig att önska att de även ville bli fy förbannade och lysa med flicklampor på fluktfläckar. Men hur jag än letade hittade jag inte dessa ord någonstans. Däremot hittade jag spänning med hyggligt driv framåt och ett klurigt nystan av trådar som satt ihop med varandra någonstans långt där inne i mitten.”
Håller på att städa bland alla mina gamla texter och hittar då en och annan lustig betraktelse från en tid jag inte längre minns. Som denna, när året var 2012, och det i media tydligen pratades om en slags ”den moderna människans undergång”:
”En solstorm väntas hit år 2012 och när den drabbar jorden förmodar jag att den ivriga debatten om bokens framtid, läsplattor och skamligt ofördelaktiga e-boksavtal får ett naturligt slut. Antagandet bygger på att solstormen förväntas slå ut all elektricitet på denna vår planet. Senast något sådant hände var 1859, men då var det i stort sett bara telegrafisterna som blev olyckliga. Medan de svor över att det slog gnistor om deras morsekoder var de flesta andra fullt upptagna av att beundra norrskenet som sträckte sig ända ner till Medelhavet.
År 2012, alltså. Det kan bli året då bensinpumpar, datormoln och tevetittande försvinner; då författare inte längre måste blogga, twittra, facebooka för att sälja sig själva och sina böcker. Året då böcker självklart skrivs och läses på papper. Bra böcker vilka kan läsas i skenet av soffmöblerna som hushållet tuttat eld på i jakten på värme och energi till kokplattan för trädrotsoppan som vankas till middag.”
I do like The Graham Norton Show. And today was the day Rowan Atkinson made me laugh. Big surprise.
Not.
Så for vi då åstad under dagen för att beskåda en gammal skola till försäljning i den anrika kulturbygden och mötte då en mäklare som var ruggigt mycket mer mossig än vad skolan var, som ändå var från 1896.
Så fort vi presenterat oss lade denna relik en andlig arm runt Emmetts axlar och kurade ihop sig med ryggen vänd mot mig så att jag svårligen skulle kunna höra vad han hade att förtälja om huset. Han släpade iväg med en halvt uppgiven Emmet runt tomten för att visa honom, och bara honom, var på kartan, respektive var i verkligheten, gränsen gick mellan stenar, träd och pinnar. Och för att understryka att detta bara angick dem båda sade han med jämna mellanrum Emmetts namn högt – ”nu ska du se här, Emmett” och ”som du säkert vet, Emmett”.
Redan innan vi hade älgat färdigt bland snåren var jag innerligt less på honom, vilket ledde till den i efterhand ganska skojiga situationen att jag suddade bort honom från näthinnan och enbart ställde mina frågor till Emmett i hopp om att han blivit förstahandsinformerad om sakernas ordning. Mäklaren, som hängde som ett plåster på Emmett, hörde egentligen mina frågor, men i de lägen där Emmett ännu inte fått ta del av mäklarens vishet blev han sålunda tvungen att upprepa min fråga till sin nya artonhundratalskompis innan denne svarade.
Nu skrattar jag åt det, och önskar att jag varit filmskapare. Det hade kunnat bli hur kul som helst på bioduken. Men att köpa ett hus av en dylik mellanhand, det skulle jag aldrig göra. Saknas det insikt om att detta är 2019 så saknas det även insikter gällande dagens affärsliv, regler och juridik. Och då är man ingen tillförlitlig mäklare.
Var och tittade på ett hus igår i Halland som fick mig att börja drömma. Det fanns gott om plats för musikstudio, målarateljé, metallhantverk och kanske till och med för keramikarbete, och tomten (alltså husets tomt, inte dess lilla pyssling) väckte tankar på grönsaksodling och örtagård.
Allt såg mycket fint och välskött ut, och under hela bilresan hem igen såg jag framför mig hur absolut rätt det skulle vara för Emmett och mig att flytta in på stört.
Sedan skickade mäklaren det efterfrågade besiktningsprotokollet, och då blev mitt huvud äntligen en aning nedsvalkat. Det är möcke bra när säljaren själv har ordnat med besiktningsprotokoll. En expertblick på sprickor och läckage och annat som kan innebära behov av omfattande reparationer sparar tid, gråt och tandagnisslan för alla, tänker jag.
Och just nu befinner sig undertecknad i ”dra åt sig öronen”-läget.
Är det bra? Eller är det ett gyllene tillfälle som går oss ur händerna? Blott hin håle vet.
Härmed har jag hittat ett nytt favoritband: Le Vent du Nord. Tipstack till lördagens Klingan, timme 2. Där fastnade jag för ”Louisborg” från albumet Territoires – som jag nu har beställt, tjoho!
…jag hört på länge, i den vackraste musiken jag hört på länge: Julia Lezjneva sjunger inledningsarian i ”In caelo stelle clare” av Nicola Porpora. Och som vanligt var det P2 På hemväg (torsdag 25 juli, kl 17.14) som stod för det underbara tipset.
I ett avseende älskar jag min Android. Med snabba kamerans 12 megapixlar kan jag fånga rara honungsbin i flykten – stora ögon och pollenpäls och allt. Fattar knappt att det är moi som tagit bilderna!
Just denna dag körde de ett arbetspass bland stockrosor och mjölkört.
Lyssnade på tisdagens På hemväg medan jag var ute och långsprang – och stannade upp mitt i steget eftersom Academia Musici dei Lumi och Bartolo Musil plötsligt stämde upp i Frostscenen ur Henry Purcells ”King Arthur”. Så vackert att jag fick dåndimpen.
Finns även på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=uIG7zvKyvGk
Önskar att jag hade sett ”Alita” i 3D. Blev väldigt imponerad av det mycket häftiga och vackra cgi-arbetet. Sånt som naturligtvis borde ha skådats i sitt tänkta format.
Själva filmen var visserligen en ganska traditionell historia, med en stundtals ologisk handling, men det var ändå mycket uppfriskande att få följa en ung kvinnlig superhjälte som sparkade rumpa utan att snyfta över sig själv en enda gång.
Dubbeljobb och sen husvisningar ovanpå på det, plus viktiga födelsedagar. Dagens villatitt i Falköpingstrakten gjorde mig väldigt längtansfull till skog, åkrar, kulturbygd, fornimmen, veteranbilar, kossor, hästar, krusbär, vinbär, musikstudio, målarateljé, örtagård, med mera med mera. Måste snacka med besiktningsmannen imorgon och höra om de noterade problemen går att lösa med vår plånbok. Troligen inte, men man måste ju få drömma…
Tack vare Klingan 13 juli kl 15.13 vet jag nu att jag måste köpa debutskivan från Ann O’aro, en artist från Réunion med ett tonspråk som visserligen bygger på hemöns Maloya-rytmer, men som ändå är helt unikt för just henne.
Jag hänger inte med på hennes kreol, men jag vet att hon sjunger om svåra saker under sin uppväxt. Kanske är det därför hennes sound är så rakt och fjärran allt insmickrande. Nu har jag lyssnat på hennes låt flera gånger om i Klingan, och den blir bara mer och mer förhäxande för varje gång.
Var väl lite trött häromkvällen när jag lät jobbfingrarna gå av sig själva över tangentbordet för att låta en animerad figur utbrista i ett ”Vi är ninjor i toppform!”, och det istället blev ett…
”Vi är ninjor i tofflor!”
Det är ingen lätt sak att i flygande fläng försöka sätta sig in i terminologin i basket när ens personliga hållning till sporten är en smula kluven. Spelade under en kort – mycket, mycket kort – tid basket på mellanstadiet innan jag fick spader på spelets regler som tycktes mig helt obegripliga. Vadå ”foul”…?!
Emmett flinar bara.
Ett program med Camilla Lundberg och Carl Tofft som varmt kan rekommenderas.
I dag fick jag lära mig om den brittiska kompositören, dirigenten, suffragetten, författaren och det allmänna yrvädret Ethel Smyth, vars musik jag nu upptäckt att jag verkligen gillar.
Smyths liv och gärning återges i en kortis här.
Igår var det brittiska tv-mord i alfabetisk ordning som gällde, och det var en helt annan Hercule Poirot än David Suchets ekorrepigga och pedantiskt fåfänga mästerdetektiv som löste det finurligt uppbyggda mysteriet.*
I stället var det John Malkovich, i skepnad av en sorgsen man, nedknuffad från sin piedestal och plågad av en händelse i det förflutna, som tog sig an fallet med den katt-och-råtta-lekande seriemördaren.
Det rådde stor enighet i tv-soffan om att denna nya version var mycket bra. Manusförfattaren Sarah Phelps har vågat ändra på rollerna och ge berättelsen nya infallsvinklar vilka stärker persongalleriet och gör människoödena i sig mycket minnesvärda. Det vill säga, imdb-betyget är på tok för lågt.
Poirot är denna gång en ganska tystlåten och hemlighetsfull man. Och när han väl säger något är det saker som verkligen betyder något. Ingen lätt sak att åstadkomma i fiktionens värld!
* Undrar om inte Christie var ett stort antal grader klurigare än till och med Arthur Conan Doyle och Minette Walters…?
…vad less jag blir på det ”sociala spelet” som går ut på att skratta och prata smörja i stället för att vara rak och renhårig.
Blir gigantiskt trött och sömnig av att försöka gissa mig till huruvida folk verkligen menar det de säger, eller om ingångna överenskommelser bara är något som jag har inbillat mig – och därför förlorar mycket tid på.
Ibland alltså… Knytnäve!
Har gått och blivit bjuden på 50-årskalas hos folk som är enormt mycket i farten, samt har alla pengar de behöver för att köpa precis vad de vill ha.
Vad ända in i sablars trollskogar ger man i present då?
En keps med inbyggda burkhållare och sugrör? En nyckelknippa? En grillvante? Två grillvantar? En läslampa? En planteringsspade? En tidningsprenumeration? Ett anteckningsblock? En tillhörande kulspetspenna? En papperskorg? En skruvmejsel? En förvaringslåda? Ett brädspel? En brevlåda? En ljusslinga? En gullranka? En cykelpump? En påse skosnören? En färgpyts?
Jag tror inte ens att födelsedagsbarnet hade velat ha något så fint som ett eget elljusspår, en uppsättning golfklubbor med egen caddie, en segelbåt eller en månads vistelse på valfri kurort. För som sagt, hade den sortens ting funnits med i önskedrömmarna så hade de garanterat redan blivit realiserade vid det här laget.
Så vad göra? Vad ge i present?
Ångest, ångest arvedel, och så vidare…
…jag känner mig lite sliten och börjar sväva iväg i semesterdrömmar hjälper det faktiskt att öppna Excel och förvandla den aktuella dagens svettiga insatser till krassa siffror.
För vem skulle inte börja prunka som en nyponros i rabatten när varje ny kik i Excel visar att 2019 års juni och juli lyser som en sol på ens pekuniära omständigheter?
Vanligtvis är jag frestad att bli en paraplysamlande ”krumelur” à la Erik Satie (för att tala med Camilla Lundberg i ”Klassiska podden” om Claude Debussy), men om det ska fortsätta så här kommer jag att kunna kosta på mig ett rejält regnställ i värsta långvägsfotvandringsledturistguideexpertstil.
Man har jobbat och jobbat, med annat än med jobbet.
Man har gjort ett nytt musikstycke, som man kallar ”Stepping Stones”. Och som man är ganska nöjd med. Men favvisen är nog fortfarande ”Marshlands”…
Det är mycket roligt att titta och lyssna på slutproduktionerna av Fancy Nancy Clancy och Vampyrina på Disney Junior!
Smakprov finnes här.
Önskar bara att man fått veta vilka de svenska rösterna tillhör. Vem som är översättaren vet jag ju redan…
… och kväker bland amfibierna. Solen speglar sig och frökapslarna svingar sig. Det var i alla fall min musikidé i senaste stycket ”Marshlands”.
Enormt roligt att göra!
Är mycket glad att jag tog mod till mig mitt i sommarstressen och stjälade* åt mig några timmar för att göra första delen i ett nytt musikstycke med arbetsnamnet Scraps. Som små smulor av minuter nedtrillade från det dubbelarbetande skrivbordet. I morgon blir det en fortsättning.
Om jag ska fortsätta ha så här mycket arbete kommer jag att få ihop en årslön som slår värsta findoktorn. Om jag överlever.
*Stjäla, stjälade, stjälat; själa, själade själat; välan, välan, välan.
Emmett lyckades övertala mig att börja titta på HBO-produktionen ”Chernobyl”. Det tog emot, ska jag säga, med tanke på det faktum att olyckan skedde i verkligheten och fortfarande är en djupt oroande verklighet – sök och finn info på nätet om den hopplösa mänskliga faktorn, lögnaktigheten och inkompetensen, de ständigt rostande betonginneslutningarna, de pågående dödsfallen, och den akut farliga strålningen i ännu många hundra år, inklusive i Sverige.
Men.
Efter den inledande, bottenlösa deppigheten över allt det diktaturbruna i det första avsnittet insåg jag också serieskaparnas mästerliga förmåga att återge allt ovanstående. Man får följa ett antal personer ur olika skikt i det sovjetiska samhället, hur de går till väga för att navigera i den tjocka smeten av stupiditet och maktlystnad. Jag förstår egentligen inte hur produktionsteamet lyckats bygga upp alla detaljer med sådan enorm trovärdighet. Och regissören måste vara ett snille som lyckas få alla att agera så absolut övertygande att man bara vill gråta. Förutom när man bara vill skratta. För mitt i sorgen och eländet kör gruvarbetarnas bas sitt helt egna race, och han gör det med bravur.
Två avsnitt återstår för oss att se. Inte svårt att veta vad denna aftons tv-skärm ska bjuda på.
…när hjärnan vill vila från allvarliga ting och samtidigt behöver flexa musklerna lite: Gissa reklamen.
Bläddrade mellan tv-kanalerna i jakt på något vettigt, men allt som stod till buds var reklam, reklam och ännu mer reklam. Ljudet var avstängt, och ganska snart fann jag mig indragen i en tävling där jag gick på pumpen varenda gång. Jag försökte lista ut vad bilderna i varje reklamklipp ville få mig att köpa (innan en bildtext dök upp och berättade det).
Vad vill till exempel en kvinna som kramar ur sitt regnblöta hår över ett barn i soffan att jag ska köpa? Svar: mejeriprodukter
Vad vill en man som i extrem slowmotion plockar upp ett grässtrå ur en gräsmatta att jag ska köpa? Svar: en pensionslösning
Vad vill en superstilig kvinna som knackar på ett timglas att jag ska köpa? Svar: förstoppningsmedel
Vad vill ett par som deltar i en japansk teceremoni att jag ska köpa? Svar: en lott
Och så där fortsätter det. Jag måste erkänna att det är ganska roligt.
Get a life.
…för då kommer det en ny Terminator. Ettan hade bäst handling, tvåan hade roligast effekter, trean var mjäh, fyran njäh, femman sisådär, så nu hoppas jag att sexan blir suverän. Linda Hamilton verkar i alla fall vara hårdkokt stentuff.
Och en viss österrikisk terminator ser ut att ha odlat skägg.
Nåväl.
När man älskar science fiction kommer man alltid att hoppas och tro att alla berättelser i genren ska vara magiskt bra.
Why did I think it a fun idea to take up knitting? Answer: I saw a ball of yarn in a colour that I really liked.
Stupid, really.
I’ve never possessed the patience required in order to knit or crochet or sew or embroider or whatever.
And still. I’ve vowed to see this project through to the end. Dammit.
And I’ll post a picture of the sorry thing once it’s finished. Perish the thought.
Under de gångna dagarna har Mr. Cohab kunnat höra glädjeyttringar inifrån mitt arbetsrum. För att. Ibland dyker det upp en och annan figur på jobbet som får en att bli så förjust att man skrattar högt. Bekymmerslösa sanningssägaren Miguel i RBUK är ett exempel på det. Och Yana i samma serie förgyller också tillvaron med sin oskuldsfulla enfald. Vem behöver fritid när jobbet är så roligt?
Viktiga saker står på spel i EU-valet, och utfallet angår alla. Så fröjdas över vår demokratiska rätt att rösta på söndag!
Jomenvisst! Sista avsnittet av Game of Thrones var som precis önskat en fin avslutning, lagom öppen för den som har svårt att ta farväl av detta fantasyuniversum och vill fortsätta drömma om de överlevandes vidare äventyr.
Och så var det där med att bli 3-2-1-vuxen nån gång: fick se min rättade astronomitenta idag, och trots att jag gick kursen enbart för mina helt egna framtidsplaners skull så kan inte min inre Pippi Präktig – som jag trodde var död och begraven för länge sen! – låta bli att reta sig på att läraren på två ställen bara kan ha läst halva svaret och därför ”rättade” texten på grundval av det. Hur barnslig får jag lov att vara egentligen?
Nu blev jag lite mallig: fick VG på astronomitentan. Tjoho! Måste firas med sista avsnittet av Game of Thrones.
Och om det skulle råka göra mig besviken så är det bara att gräva ner sig i annan dramatik. ESAs bilder på kolliderande svarta hål, till exempel.
… röstade jag på Italiens bidrag. Fem gånger. Ändå vann det inte. Obegripligt.
Bästa framförandet. Bästa musiken. Bästa texten. (Men det sistnämnda tycker jag kanske bara för att den är som hämtad ur ens eget liv – minus kobratatueringen på ryggen och plus pappalögner på danska istället för på arabiska.)
… Portugals bidrag. Fattar ingenting. Det är helt förhäxande.
På tal om musik. Det har funnits en jäkla massa bidrag under årens lopp som gärna hade fått vinna enligt min ödmjuka uppfattning. Ett pyttelitet axplock:
Rhythm Inside med Loïc Nottet (Belgien 2015)
Never Let You Go med Dima Bilan (Ryssland 2006)
C’est le dernier qui a parlé qui a raison med Amina (Frankrike 1991)
Dancing Lasha Tumbai med Verka Serduchka (Ukraina 2007)
Quién Maneja Mi Barca? med Remedios Amaya (Spanien 1983)
Echo med Anggun (Frankrike 2012)
Utan detta suveräna radioprogram hade jag fullständigt missat sopranen Simone Kermes. Det började med att ett stycke av Claudio Monteverdi spelades och sjöngs så vackert att jag helt stannade upp och sen bara var tvungen att söka vidare på den högst underbara röstens ägare. Och kompositören själv, samt medmusikanten Gabriele Palomba i det spelade stycket, går naturligtvis inte av för hackor: Musiken heter ”Sì dolce è il tormento”, och spelas ca 38 minuter in i På Hemväg-avsnittet ”Superduktig” som sändes den 16 maj.
Den 50-lapp jag f n tjänar per månad på ett omförhandlat mobilabonnemang har jag bestämt att lägga i speldjävulens händer. Vi vill flytta till ett hus med örtagård och vi vill göra det nu! Och om jag vann nåt utöver det som behövs för att vår dröm ska gå i uppfyllelse så skulle jag lägga de pengarna på diverse projekt för människor som går på knäna. Inget snack!
”Astrofysik i ljusets hastighet” av Neil deGrasse Tyson (övers. Björn Stenholm) samt ”Livet, Universum & Allting” av Johan Hansson.
Det är populärvetenskapligt och tämligen lättillgängligt. Och när det inte är lättillgängligt är det i alla fall klämkäckt.* Förhoppningsvis lär man sig ändå nåt på kuppen.
Men jag begriper faktiskt inte det där med att en foton som lämnar solens yta och når vår jord 8 minuter senare själv tycker att den kommer fram i exakt samma ögonblick som den ger sig iväg. Det har nånting att göra med ljusets hastighet. Okej…
Då har jag lättare att förstå mig på idén med tachyoner, partiklar (eller vad de ska kallas) som skulle kunna färdas snabbare än ljuset och därmed åka baklänges. Neutrinos, till exempel.
* Och vill man ha det superklämmigt kan man besöka Tysons podcast: https://www.startalkradio.net/
En anfallande pumpa från världsrymden måste ha bytt ut mig. Hur ska man annars förklara att jag s-k-e-t fullständigt i första delfinalen i Eurovision och istället valde att se på ett avsnitt ur den fina svenska dokumentären om Hockeyns historia?
Glatt överraskad två filmkvällar i rad. Först chansade man på att Galveston med Ben Foster och Elle Fanning i regi av Mélanie Laurent skulle vara en intressant film – och det var den – och sen hoppades man att Life med Rebecca Ferguson, Jake Gyllenhaal m fl i regi av Daniel Espinosa skulle mätta ens längtan efter bra sci fi – och det gjorde den.
Galveston handlar om en gangstertorped som får dåliga nyheter om sin hälsa och som under ett uppdrag räddar en ung kvinna i nöd. Hon ser en väg ut ur sitt elände i största allmänhet och slår följe med honom. Och han hjälper henne utan att ställa frågor, antagligen därför att han i grund och botten är en godhjärtad person och även därför att han kanske vill ge nån annan en chans att leva nu när hans rökning verkar ha gett honom begränsat med tid på jorden (och han dessutom plötsligt har fått ett pris på sitt huvud). Dessa två småsorgliga existenser ger sig iväg på en road trip som inte ens blir en road trip utan ganska snart landar dem på ett motell med ett brokigt klientel. Dessförinnan har de gjort ett, som det ska visa sig, problematiskt stopp i den unga kvinnans föräldrahem. Händelsen hamnar i tidningen och intrigen tätnar …
Tilläggas ska att filmen fått orättvist lågt betyg på imdb.com. Det är en gripande berättelse, och både Ben Foster och Elle Channing är helt lysande!
Life handlar om ett forskarteam på ISS som fått i uppdrag att fånga in ett markprov från Mars. Det går vägen, och allt är jubel och glädje ombord när teamets biolog hittar ett sätt att väcka en främmande cell till liv ur provet. Ännu gladare blir gänget när cellen börjar växa. Men när den allt större organismen även börjar visa tecken på intelligens förstår de församlade att de kanske behöver vidta åtgärder. Är de för sent ute…?
Filmen gav mig lite samma trevliga rysningar som när jag för länge sen såg den första Alien på storbilds-tv: känslan av att vara där var hisnande. Och det finns andra likheter också. Hur som helst är Life jättesnyggt gjord hela vägen. Hurra för svenska regissörer! Och skådespelare!
Och ja, även denna film har fått orättvist lågt betyg på imdb.com.
… När två spelmän från olika kontinenter hittar varandras musik: Solo Cissokho och Ellika Frisell:
Ledsamt bara att Solo har gått ur tiden.
Sista säsongen av Game of Thrones är fortfarande enormt mycket bättre än den förra. Vilken tur att man inte ledsnade fullständigt utan gav gänget en ny – och sista – chans. Och tjoho, inte en enda nakenscen på två hela episoder! Thankyouthankyouthankyou.
Det ser lite pyrt ut för Khaleesi just nu, men hon har ju visat förr att hon inte bryr sig om dåliga odds. Så hur månde detta sluta?
Å ena sidan undrar jag varför jag bryr mig, och å andra sidan undrar jag varför jag undrar. Det är ju bara att hänga med på äventyret. För bövelen.
Ännu en kvinnlig kompositör ur historiens gömmor, som ”P2 På hemväg” hjälpt mig att – full av beundran – bli varse.
Élisabeth-Claude Jacquet de la Guerre föddes 1665, och var ett musikaliskt underbarn som, fröjd och gamman, kunde fortsätta spela och komponera även som gift kvinna.
Hon var mycket uppskattad under sin levnad, och jag skulle mycket gärna ha velat sitta i salen när hon på sitt omtalat briljanta sätt framförde sina verk på cembalo.
https://youtu.be/V-C-iR2eUeQ
Det verkar som om hennes popularitet höll i sig, men jag undrar vart hon tog vägen de ca fjorton sista åren av sitt liv. Efter det att hon gett ut en samling sekulära franska kantater 1715 kan jag inte hitta nån info om henne mer än att hon dog 1729. Kanske fortsatte hon att komponera, spela och undervisa.
Astronomitentan är över, och den kändes tämligen lätt och smidigt avklarad, förhoppningsvis på grund av att jag har pluggat så hårt inför den. Men ju mer jag har pluggat desto mer har jag insett hur mycket det är som jag ännu inte förstår. Så det är bara att kavla upp ärmarna och fortsätta fördjupa sig. För hur det än är så gör astronomi mig lugn i själen. Somliga mediterar, andra håller på med hästdressyr. Jag håller på med astronomi. Om man nu får vara så djärv och kalla mitt frenetiska bläddrande i böcker och webbsidor för ett på-hållande med nåt.
Spelar roll.
Det intressanta är att saker och ting får en helt ny betydelse när man betänker alltings storhet och litenhet på en och samma gång. En ensam liten myras kånkande på ett stort fröhänge fram och tillbaka över en karg och extremt blåsig bergsknalle – till synes helt vilse – blir ett hjärtskärande drama, och mitt eget nojande över vilken bilreparatör jag ska kunna ringa på måndag utan att bli ännu mer blåst än ovan nämnda bergsknalle blir ett löjligt problem som är miljardtals gånger mer flyktigt och omärkligt än en neutrino som i denna stund svischar rakt igenom mig … på väg vart?
Vart?
Idag hände två saker som jag inte varit med om tidigare. 1) Mitt sifferminne svek mig när jag skulle köpa huvudvärkstabletter och behövde knappa in betalkortskoden. 2) Mitt sifferminne svek mig när jag skulle hem och behövde knappa in husportskoden.
Dessa båda händelser drog genast upp mörka orosmoln i mitt inre, men Emmett tror att de temporärt bortsprungna siffrorna beror på nåt så enkelt som att jag pluggat för mycket.
Han kan ha rätt. Inför lördagens tenta har det blivit massor av funderingar kring kosmologisk strålning, Oortmoln, precession, tidvattenkrafter, HR-diagram, Schwarzchildradier, med mera (mycket, mycket mera). Därav behovet av bollvärkstabletter. Allvar.
I det läget är det ganska trevligt att unna sig en avkopplande stund tillsammans med en precis lagom smält jordgubbsstrut och några sidor ur Ernst Spoléns minnen av Ivar Arosenius.
Spolén, som var arkitektstuderande vid Chalmers när han och Arosenius först möttes, blev tämligen snart anlitad som hemlig ”livvakt” åt den blödarsjuke konstnären. Och tillsammans åkte de bland annat till Spoléns hemtrakter i Värmland, där både den blivande arkitekten och den store konstnären lärde sig massor under ett intensivt studium av värmländsk flora och fauna.
Boken är mycket vackert skriven i all sin rena enkelhet. Som ett exempel:
”/Ivar/ lärde sig älska skogen nästan som en värmlänning. /…/ Mest älskade han de djupa vildskogarna där tystnaden bodde och lugnet vilade, dag, kväll, natt, som en levande dröm. Men där också stormarna, orkanerna regerade med brak och dunder så att djuren gömde sig under jorden och djupa, allvarliga röster spökade i rymden.”
(s 80, ”Ivar Arosenius. En minnesbild av Ernst Spolén”, 1963)
Deklarationen inlämnad och existentiell kris inledd. Stora skattebelopp som skuttar iväg. Blir det makaroner resten av året?
Glömde bort att man måste deklarera också, mitt upp i det hypersvåra astronomipluggandet. Och kludda med den sabla bilen vars nästan nya däck pyser luft.
Men alltihop är egentligen bara lyxiga i-landsproblem, ingenting annat.
… lärde jag mig att det fanns en kvinnlig tonsättare i slutet av 1500-talet/början av 1600-talet vid namn Francesca Caccini som, enligt vad som är känt, var den första kvinna att skriva en opera. Hon skrev dessutom poesi, sjöng, spelade luta och undervisade vid hovet i Florens.
Dessvärre är nästan allt hon skrev försvunnet. Praktiskt taget det enda som återstår är hennes komiska opera La liberazione di Ruggiero.
Och jag undrar också vad som egentligen hände när Francesca Caccini plötsligt en dag i maj 1641 lämnade Medicis hov och därefter försvann ur rullorna.
The crazy cramming in order to get a pass in astronomy. Jeez, the universe is big! And very beautiful. As proven in this animated illustration:
https://apod.nasa.gov/apod/ap100120.html
Thanks, Mr. Astronomy Teacher for providing the link.
Om man vill höra magiska, mystiska, häftiga, förhäxande toner ska man absolut lyssna på Jubileumskonserten för samiska veckan som sändes i P2 23 april. Medverkar gör Frode Fjellheim, Katarina Barruk, Marja Mortensson, Ulla Pirttijärvi, Norrlandsoperans symfoniorkester med flera. Det blir hela tiden bara bättre och bättre!
Är underbart glad att jag inte hann knäppa av radion efter favoritprogrammet På hemväg.
I motsats till de flesta recensenter tyckte jag att det inledande avsnittet på sista säsongen av Game of Thrones var mycket lovande. I alla fall var det mycket, mycket bättre än hela förra säsongen: Bortsett från en löjlig nakenscen så var episod 1, säsong 8 ett tämligen pampigt avsnitt med vackert foto.
I episod 2 lades allt krut på lugnet före stormen. Och en löjlig nakenscen.
I episod 3, ja, vad ska man gissa på då? Självaste stormen? Och en löjlig nakenscen.
How to explayne?
The lack of focus and payne?
The shimmer in black?
The promise to end up on a rack?
The pebbles in your shoes?
The nails in your skin?
The entry of birth as a noose?
The grinding of cogs in a deafening din?
The malarkey of deadening booze?
The flight of your thoughts all gone,
Look at your face, it’s wan
Where did it go?
The jitter in wee belly?
The speed in small legs?
The certainty of yes, never no?
The delights of an ocean smelly?
The diving for treasure and drinking to the dregs?
Harden your soles
Cradle your heart
Look at the holes
They’re off to a start
From now on
You speak to no one
From then on
You’re a shadow anon
Införskaffade nyligen en ny mobil, och tänkte inte på att autokorrigeringen – som jag för länge sedan avaktiverat på den gamla mobilen – nu återigen var i farten. Och vilken fart, dessutom:
”In a precious Epic, before I Washington mad award of THE fact Thatcher another translato Hades comeback without a differential set of Lyrica /…/”
Det jag ville skriva var: ”In a previous episode, before I was made aware of the fact that an another translator had come up with a different set of lyrics /…/ ”
Tack och lov hann jag kontrolläsa innan jag skickade iväg ett jobbsvar som gick ut på att…
”I ett dyrbart epos, innan jag Washington galen pristilldelning av te faktum Thatcher en annan översätto Hades comeback utan en differentiell uppsättning Lyrica /…/
Vad kan jag säga? WORK with me here…!
Tillägg: Påminner mig plötsligt om att syrran också har en ”smart” phone. När hon var hästvakt skrev hon ett sms till Köpenhamnssemestrande ägaren angående pållen Lisa, som raringen heter. Men i det autokorrigerade sms:et hette hästen plötsligt Liberté – och ägaren, som mottog meddelandet att Liberté nu fått liniment på en liten svullnad hade genast en fråga till min lilla syster: ”Är det du eller jag som sitter på Ströget och dricker öl???”
…Reinfeldt är i farten igen och lobbar för sina avdammade idéer från 2012 om att landets medborgare (politiker, riskkapitalister och annat finfolk undantagna, naturligtvis) ska jobba tills de blir 92 (typ), så gäller det att vara förutseende och snabbt som ögat vidareutbilda sig på något långsiktigt område.
Och jag behövde inte grunna särskilt länge innan jag insåg att programmering är framtidens melodi. Det kanske dessutom är något man orkar syssla med på sin ålders höst i rullatorns sken, vad vet jag? Därför har jag idag – i grevens minut – anmält mig till några universitetskurser i grundläggande programmeringskonst.
Kommer jag in, ja då är det väl inget som hindrar att jag så småningom kan dana mig själv till nästa Bill Gates? Just det. Och när den dagen kommer tänker jag anställa alla låglönearbetare som blivit snuvade på sin pension i ett företag som sysslar med att trivas, lata sig – om man så önskar – och i största allmänhet ha det bra efter ett livs hårt slit.
Kanske köper jag dessutom en enslig ö i radioskugga och med nedlagd båt- och flygtrafik där jag låter Mr. Former Swedish Prime Minister bosätta sig. För det är väl klart som korvspad att han också ska ha det bra, i lugn och ro där han slipper bekymra sig över att folk inte är tillräckligt utslitna när de väl dör. Poor thing.
Ser ibland på diverse bloggar att de varje vecka förenas i en bokutmaning: de ska, utan att komma med spoilers, citera ur den bok de för närvarande läser.
Så utan att avslöja hur det går kommer här ett smakprov ur en riktig deckare – det vill säga, man måste anlita en deckare för att förstå vad som står i den. Eller så måste man, tvärtemot vad som hävdas i antagningskraven, vara en diplomerad fysiker.
”Ur Plancks strålningslag kan Wiens lag härledas. Den kallas också Wiens förskjutningslag. Sambandet ger den våglängd där svartkroppsstrålningen har maximum i intensitet som en funktion av temperaturen.” (s. 132 i ”Astronomi. En bok om universum” av Claes-Ingvar Lagerkvist och Kjell Olofsson)
Spännande, eller hur?*
*Om det inte varit för lärarens föreläsningar varje vecka hade jag fattat absolut nada.
Emmett offered me a Cubase/Vienna Ensemble Pro crash course yesterday, and let me tell myself: it was gloriously fun sitting in his studio, trying out a number of the multitudinously different instruments, all sounding beautifully realistic.
Since I’ve never played in a band, it was a bit of a challenge not to write the music in e.g. MuseScore, but to record it on the fly on the keyboard, one channel at a time, trying to keep up with myself and remembering what all the other instruments would be doing in the next bar and in the next one. In the end I opted for a sort of creepy setting rather than real music.
The music part will come later. It’s a helluva lot to learn before that opportunity presents itself.
Via distanskursen i astronomi erhölls av läraren en länk till en toppensida när det gäller vårt solsystem: Nine Planets*
*Ang. namnet: Att planeterna numera är 8 stycken uppmärksammas genom att Pluto fortfarande står med i planetmenyn men i den inledande texten strax förklaras ha flyttats över till kategorin dvärgplaneter.
Se där namnen på mina senaste favoriter. Jag som annars får utslag av ”liedern” råkade knäppa igång radion – Text och musik med Eric Schüldt – just som Ian Bostridge sjöng ”Frühlingsglaube” av Franz Schubert, med Julius Drake på piano (börjar 55.30 in i programmet). Blev helsåld. Sökte upp mer musik i denna konstellation, och jomenvisst. Det är mycket lyssnansvärt. Dessutom har Bostridge en väldigt speciell stil på scen.
Och när Emmett sedan tipsade mig om en svit för 9 instrument, komponerad av walesaren Grace Williams 1932, som han hört i söndagens Musikrevyn, ja då blev jag helsåld ännu en gång. Musiken börjar 1.33.27 in i programmet och framförs av London kammarensemble i ledning av violinisten Madeleine Mitchell. Deras samling med all Williams kammarmusik uppges finnas på Naxos.
Tillhör den skara människor som ”missade” Queen när jag egentligen borde ha lyssnat på deras musik och förstått hur skicklig och speciell denna grupp var. Men i och med dokumentären Freddie Mercury: the great pretender” på SVT Play kunde jag få mitt senkomna uppvaknande genom att titta, lyssna, häpna och tjusas.
Tror dessutom det var bra att se dokumentären först och filmen Bohemian Rhapsody efteråt. På så vis blev det lättare att skilja mellan Rami Maleks enastående rollprestation** och Freddie Mercurys lika enastående original. Och det blev också lättare att påminna sig om att Queen bestod av fyra musiker, inte en enda.
Det fantastiska med filmen är att den är upplyftande. Är mycket glad att Emmett hade koll på den och kunde föreslå den!
* Kan ses till och med 17 december 2019, men 8 månader går fort så vila inte på lagrarna.
** Var det han som skulle få en Oscar för bästa manliga huvudroll? Som det heter på engelska: Duh! Eller som det heter i översättning: Dum fråga!
Så heter den senast sedda filmen, i regi av Karyn Kusama. Kusama har även gjort bland annat Aeon Flux (som jag råkade gilla när det begav sig år 2005).
Den här gången har Kusama regisserat inte Charlize Theron utan Nicole Kidman, och det i ett slags kriminaldrama kring ett ödesdigert bankrån.
Jag ska inte avslöja handlingen, men kan ändå säga att filmen är av ett sådant slag att det är lätt hänt att man sitter och metafunderar på Kidmans mask och förställningskonst snarare än på filmens innehåll. Den distraherande metakoefficienten gör att man ibland tycker sig se Kidman förvandlad till Tom Cruise – på riktigt – och fascinationen inför detta hamnar någon helt annanstans än i huvudpersonens mörbultade jakt på den slemme skurken.
…på Netflixserien ”Russian Doll”. Serien i 8 delar handlar om en mycket cool och tillika självdestruktiv programmerare med namnet Nadia Vulvokov (som inte verkar vara en slump). Av någon outgrundlig anledning börjar Nads liv haka upp sig på hennes 36-åriga födelsedag. Nad är måttligt road, eftersom firandet hela tiden avbryts av att hon oförtrutet dör. På diverse mer eller mindre absurda sätt.
Uppdraget hon ger sig själv är att lista ut vad det är som pågår, och varför. Och på vägen till svaren hinner hon visa upp hela sitt register av fascinerande ”coolhet” och knasig charm i mötena – ibland upprepade med en ny skruv, ibland helt nya – med idel udda figurer.
Om själva story håller ända in i mål är tveksamt, men det struntar jag i.
… bilden jag gjorde på beställning, som ett förslag på logga till släktingarnas nystartade kennel.
Eftersom jag misstänker att det är tio gånger lättare att dra ut tänderna på en sur muräna än att få besked på om de vill ha bilden eller inte (modifierad eller ej) så tager jag bladet från munnen och sparar den i min lilla databas här. Deras kennelnamn är godkänt sedan länge, så jag sabbar i alla fall inget på den fronten.
Häromdagen gjorde jag en nyläsning av J.D. Salingers ”Räddaren i nöden”, i översättning av Birgitta Hammar 1953.
När jag läste den första gången tror jag att den ingick i litteraturdelen av svenskan på gymnasiet, och jag var sålunda mycket yngre än vad jag är nu. Det enda jag kunde minnas av boken var att huvudpersonen hette Holden Caulfield. Inget mer. Den gick mig mer eller mindre spårlöst förbi.
Läste någonstans att den varje år trycks upp och säljs i tusentals nya upplagor ännu femtioåtta år efter att den först gavs ut. Så jag tänkte att mitt tonårsjag måste ha missat något helt avgörande, och jag ville därför ge denna kultförklarade roman ett nytt försök.
Nu när jag har läst ut den kan jag bara tänka ”kejsarens nya kläder” om och om igen.
Romanen handlar om sjuttonåriga Holden Caulfield som ser tillbaka på sitt sextonåriga jag när han under ett dygn gör ett slags odyssé genom New York efter att ha blivit utslängd från ännu en privatskola. Han beter sig som en trött medelålders man, less på allt och alla. Vilket blir enormt tröttsamt i längden.
Huvudpersonen säger hela tiden emot sig själv, vilket också blir tjatigt. Och när man förstår att han inte vill något, inte ens det som han i ett inspirerat ögonblick påstår inför sin lillasyster att han vill – stå vid ett stup dolt av högt växande råg och fånga upp alla som ovetande är på väg ut över kanten (att vara en ”cather in the rye”) – eftersom han hela tiden ändrar sig och helt enkelt därför att han inte verkar gilla andra människor, varken sin kära lillasyster eller sin drömkvinna Jean, annat än på tämligen långt avstånd, ja då blir han direkt osympatisk.
Inledningsvis trodde jag att Salinger skildrat en ung person som hamnar i kris på grund av att han genomskådar de godtyckligt fabricerade reglerna för hur man ska vara, leva och prestera som människa (à la Neo i The Matrix). Jag hoppades att boken skulle handla om hur unge herr Caulfield upptäcker att regelverket är en trång och frustrerande konstruktion, skapad för att hålla människor i schack. Men strax insåg jag att Salinger endast tar sig tid att skildra en tonårskille som inte vet hur han ska bli vuxen, som snuddar vid självmordstankar när han inte förstår hur han ska göra för att passa in. Han genomskådar ingenting. Han har bara tonårsangst på New Yorks gator bland spritångor och nikotinmoln.
Gissningsvis var det därför som romanen inte rörde mig när jag läste den första gången. Det var i alla fall definitivt därför som jag, när jag väl bestämt mig för en omläsning, blev ännu mer less på Holden Caulfield än vad han blir på sin omvärld.
Pausade under dagens springrunda med en funderingsstund på en iskallt blåsig höjd i solen, oförskämt låg i humöret, när en gul labrador med hela sin uppenbarelse bekymmerslöst svängande i blåsten plötsligt närmade sig. Den gjorde det väldigt smålistigt, som den inbillade sig, genom att låtsas nosa på saker som var så intressanta att den inte alls hörde husses rop. Nosa, nosa, snegla på mig, nosa, nosa, snegla på mig … Och så fort ögonkontakt uppnåtts lyste den upp inför den absoluta självklarheten att alla tvåbeningar genast förstår att den är sötast och charmigast i hela vida världen. Och den här tvåbeningen berömmer sig av att minsann inte vara dummare än en labrador. Efter att ha blivit buffad på och omringad av den rara lilla varelsen och fått hjälpa till att stryka bort lite fällande vårpäls så värmde plötsligt solen mycket mer än tidigare. Och resten av springrundan gick hur lätt som helst.
Och väl hemma igen har jag gjort ny musik:
Lite känning av medeltid. Lite krigiskt. Kanske en rest av sinnesstämningen som rådde innan jag fick ett peptalk av en gul labrador. Cutie doggy, your work here is done!
…har storägarna, däribland Folksam och AMF, gett Swedbanks styrelse ansvarsfrihet. Och finfolket i styrelsen har i sin tur nyss beviljat sig själva bonusar. Något som chefen för Folksam i dagens Studio 1 framställde som helt rätt och riktigt.
Finner faktiskt inga ord…
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lars-idermark-har-inte-last-rapporten
[https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1257877?programid=1637]
Ibland, som idag, när jag har Piero Melogranis Mozartbiografi i färskt minne, lyssnar på Bachs cembalokonsert nr 5 och dessutom läser Ernst Spoléns minnesbilder av Ivar Arosenius, så undrar jag varför jag själv ens existerar.
Frågan aktualiseras än mer när jag lyssnar på detta underbart rena framförande av largot ur ovan nämna Bach-verk.
Igår bänkade jag mig i Lindome kyrka – en vacker byggnad uppe på en mycket, mycket hög höjd och dagen till ära höljd i soldis och mycket, mycket friska vindar – för att lyssna när kyrkomusiker Charlotte Edin på orgel, piano och cello framförde signaturer ur filmer som Pirates of the Caribbean, Jurassic Park, Lord of the Rings, Gudfadern, Amelie från Montmartre, Indiana Jones, Schindler’s List, Änglagård, Såsom i himmelen och Harry Potter. Prästen Andreas Thalenius knöt ihop musikkavalkaden med betraktelser kring dessa filmers avtryck både hos honom själv och i ett större socialt och kulturellt sammanhang. Det var en rolig idé, och jag är glad att jag cyklade dit (även om det tog mig sammanlagt fyra timmar fram och tillbaka på delvis livsfarliga landsvägar – om man är cyklist – i bedövande kall blåst).
Det faktum att jag hade fräckheten att alls kliva in genom portarna trots att jag är agnostiker kompenserade jag med en rundlig donation i kollektbössan. Jag är mycket förtjust i kyrkorum, i allvaret och förhoppningarna som byggts in i dem. Det är något med lukten av ålderdom och damm som andas beständighet och skänker ro. Jag trängtar till locket som slår för öronen så fort man kliver in genom en kyrkoport.
Att Indiana Jones var där igår tillsammans med Jack Sparrow, och Harry Potter med flera, förringade inte alls den bedövande tystnad som ligger gömd i stenarna och murbruket.
Senast sedda filmen är ”The Mule”.
Obs! Spoilervarning. Do not proceed beyond this point unless you, as a fearless movie viewer, have seen the film already.
Filmen handlar om Earl Stone en 90-årig man vars dagliljeodling- och försäljning går i kånken på grund av digitalisering och andra nymodigheter. Samtidigt är hans familj (tre ”hemmafruar” i olika generationer) jättesura på honom därför att han ägnat hela livet åt att slippa umgås med dem. Nu när han är utblottad närmar han sig dem, men de sätter (klyschigt nog) näsorna i vädret, och det är istället en kriminell typ som ger honom ett erbjudande han inte kan tacka nej till, att blir kurir åt en knarkkartell. Uppdraget är att köra bil fram och tillbaka, svara i telefon både dag och natt, samt lära sig hur man sms:ar.
De dramaturgiska reglerna säger att detta bör leda till problem. Och jajamänsan. DEA är ute efter honom å det skickligaste; i kartellen sker ett maktskifte som innebär att Stone (slumpmässigt namn? I think not!) inte längre kan umgås och ha det trevligt tillsammans med sina knarkkartellkompisar och deras svärm av bikiniklädda pappdockeprostituerade; och sist men allra värst så blir plötsligt exfrun sängliggande i väntan på Döden som kommer hostande och sluddrande i ett rasande tempo. Och eftersom familjen alltid,alltid, alltid är det viktigaste i amerikanska filmer, så teleporterar sig Stone till hennes sjukbädd, omgiven av snyftande dotter och dotterdotter som tycker att han nu äntligen betett sig så fint att de ger honom en inbjudan till Thanksgiving. Det gillar inte knarkkartellen. Och inte DEA heller, som det ska visa sig.
Det hela slutar i en uppsjö konstiga värderingar, men jag skulle ändå inte vilja ha filmen osedd. Dess stora behållning är Clint Eastwood, född 1930, som både regisserat och spelar huvudrollen. Det är alltför mycket kult kring Eastwoods film- och skåderspelargärning för att man ska kunna göra annat än sitta som fascinerad inför anblicken av honom hela filmen igenom.
Och jag tror inte det är särskilt lätt att göra film. Alltså. Bra kämpat!
Eftersom jag vet att jag inte får spela TombRaider innan jag ska gå och lägga mig (blir så engagerad att jag absolut inte kan sova på hela natten) så tänkte jag slölyssna lite på bidragen till ESC, bara för att.
Och utan att ha hört ett enda av de andras bidrag tycker jag omedelbart att Albanien ska vinna. Originell musik, fantastisk sångröst, och sorgsen text (om jag ska tolka den engelska översättningen).*
Tillägg:
Nu har jag lyssnat (mer eller mindre) på hela startfältet, och nu vet jag inte vilket lands bidrag jag tycker allra bäst om. De flesta artisterna har sångrösterna allan – till exempel Katerine Duska som sjunger för Grekland. Ooch många av låtarna är avancerade, berättande, vemodiga och galet underliga. Tänker framför allt på Australiens och Portugals bidrag. Det sistnämnda är nästan hypnotiskt. I övrigt vete sjutton vilket bidrag gillar bäst. Kanske föredrar jag fortfarande Albaniens låt. Eller så är det Italiens låt som borde vinna. Eller Nederländernas. Eller Rumäniens. Eller Belgiens. Eller Ungerns.
*Att videon är lite knepo behöver man ju inte bry sig om.
…ska man sjukskriva sig: När jag vaknade i morse, feberyr och snorig, hade jag 29 nya jobbmail i inboxen…
Om en vecka eller så hoppas jag kunna skratta åt det. Men just nu känns det mycket roligare att skratta åt alla hyss som James Veitch ställer till med. Några av mina favoriter:
https://youtu.be/C4Uc-cztsJo
https://youtu.be/beb8zCGMsbI
Ska man erkänna att man missade en deadline? Att man gjorde det så aningslöst att man inte ens kunde känna sig som Douglas Adams där ett tag: ”I love deadlines! I like the whooshing sound they make as they fly by.”
Ska man erkänna att missen beror på bristande ork framkallad av ihärdig förkylning i kombination med förvirrande röriga uppdrag?
Ska man erkänna att man inte kan låta bli att gråta när man hör Angelique Kidjo sjunga Aisha, hennes egen version av Largo ur Bachs cembalokonsert nr 5 i F-moll?*
*Om jag uttolkat informationen rätt ingår den i specialutgåvan av hennes album Oyo. Som jag nu har beställt från Amazon i den intensiva förhoppningen att de ska klara av att leverera den till mig. Tills det händer lyssnar jag på Klingans uppspelning av detta stycke lördagen 9 mars, 2:35:38 in i programmet.
En tämligen produktiv lördag, med 2 nya musikstycken som jag till sist blev ganska nöjd med. Möjligen, möjligen är ”Morgana” min favorit.
Obs: SoundCloud har en förvirrande ”falskskyltande” funktion som innebär att en annan persons musik omedelbart börjar spelas upp så snart ens eget ljudspår klingat ut. Detta lurar en att tro att även deras musik är ens egen. Som min komvuxutbildande, supersmarta mattelärare brukade säga: ”Och vet ni vad det är? Inte bra.”
och
På tal om musik bytte jag idag från skidskytte i ettan till opera i tvåan. Sopranen som sjöng ur Glada änkan gjorde det så vackert. Tjusigt sminkad och friserad. I fluffigt gul tröja, vit plastblöja och rosa knästrumpor.
Bara det.
Varför? kan man undra. Männen på scen, ska tilläggas, var fullt påklädda. Kunde inte låta bli att fråga mig vad som hände med metoo.
Sedan stängde jag av.
…gjorde att jag igår, i värsta feberyran, försökte räkna ihop mina odds inför framtiden. Det hela ledde till en trave idéer och möjligheter som var så stor och fin att min hjärna fick överslag och jag var tvungen att gå och lägga mig en stund.
Idag ska jag (feber)vackla iväg till universitetsbiblioteket och börja gräva i ett av de bättre uppslagen – som av en ren slump har anknytning till dagens datum.
… hur pass vass man är som kniv i lådan. Alltså med tanke på astronomimardrömmen häromsistens: Magistern har inte rättat inlämningsuppgifterna än. Spänningen stiger.
Eller … det hade den kanske gjort om jag orkat engagera mig. Jäääla förkylning med tokmigrän som extra skojigt godis i snorpåsen!
Dessutom är det totalstopp i avloppet på vårdcentralen. Finns inte en enda tid att få på tre veckor, och längre fram än så kan de inte boka in en. ”Försök ringa nästa vecka och se om vi fått in något återbud.”
Om det inte varit så tragiskt så hade det kunnat vara komiskt. Vad ska man ha vårdcentraler till? Önskar att jag hade kunnat vara precis så där allernådig mot min migrän: ”Försök höra av dig i början på nästa vecka så ska jag se om jag kan trycka in dig någonstans i mitt fullbokade schema. Men hoppas inte på för mycket…”
Det torde vara förkylningen – och de långa nätterna av blodframkallande hostningar – som skapar blängblåsta bilder i minnesbanken när hjärnan emellanåt lyckas stänga av och ”sova” några minuter.
Vaknade till exempel upp i morse med den förlamande insikten att jag hade fått underkänt på min inlämningsuppgift i astronomi. Då har man inte många knivar i lådan, kan jag säga, eftersom uppgiften bara gick ut på att läsa innantill i tabeller och besvara några enkla kringfrågor.
Alltså upplät jag ett rosslande [flämt]. Vilket genast belönades med en hostattack som försökte slita ut både luftrör och öron genom svalget. Jag tror att det delvis lyckades…
Fördelen med detta bryska uppvaknande var att jag så småningom förstod att allt varit just en dröm, av den mariga (och kassa) sorten.
Eller?
Sover jag fortfarande…?
Svårt att avgöra. Eländes förkylning och eländes feber. Förstår inte vad denna typ av skräp ska tjäna till.
…om hur det gick i Andra chansen. Det enda jag bryr mig om är var jag hittar cd-skivor med mezzosopranen Ann Hallenberg. ”Missade” att stänga av radion efter P2:s Klingan, och där var hon, i programmet Operahuset. Hörde ett urval barockverk där hon delvis själv varit engagerad i att fiska upp bortglömda mästare ur tidens ivägforsande flod. Och vilken röst hon har!
Hittade t ex ett av hennes rörande vackra framföranden där hon sjunger Händel tillsammans med en orkester dirigerad av Alan Curtis (som jag tror att hon även nämnde i programmet):
Så tittade vi då på prisbelönta Gräns. Och jag önskar nästan att jag hade ägnat de timmarna åt något annat.
Problemet var kanske att jag på förhand låtit mig luras av hajp, prisgalor och idel lyriska filmrecensioner i olika medier. När recensenterna påstår att ”det är en mycket annorlunda film” så undrar jag vad de jämför med. Tycker mig ha sett urvattnade färger, deppigt tomma miljöer, hopplöst passiva huvudpersoner, obegriplig psykologi, eviga scener i slafsande måltider och konstigt sex miljoner gånger förr i serier och biofilmer, inte minst i svenska dito. Och när de skriver att ”filmen hela tiden tar oväntade vändningar” så begriper jag på djupaste allvar nada: Det fanns ingenting som var oväntat. Absolut ingenting. Jag svär.
…. på Oscarsgalan. 99 kronor kostade det plus överhoppad sömn. Var det värt det? Jomenvisst. Fick ju se Ludwig Göransson ta emot priset för bästa filmmusik och Olivia Colman för bästa kvinnliga huvudroll. Tycker personligen att det är mycket välförtjänt – hon är enastående i rollen som sjuttonhundratalsdrottningen Anne i The Favourite. (Har varit helt införstådd med hennes skådespelarskicklighet ända sedan jag såg Twenty Twelve, en magnifik ”mockumentary” om förberedelserna inför OS i London 2012.) Colmans tacktal var dessutom ”förbanne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerades”, för att tala med Karl-Bertil Jonssons byrådirektör H.K. Bergdahl.
Vi har för övrigt sett Green Book som Oscarsjuryn ansåg vara årets bästa film. Hmm…. Tycker att filmens uppslag är crazy angeläget – och jag fick dessutom lära mig att det funnits en pianist vid namn Doc Shirley som beundrades av Igor Stravinskij, men filmens manus och regi samverkar för att göra hela berättelsen till en översockrad blandning utan logik vare sig i personskildringen eller i händelseförloppet. Synd.
Vi sätter vårt hopp till BlacKkKlansman, som är nästa film på schemat…
Jag kanske ska tacka Halfvarsson & Co för deras smaklösa ”musikvideo” inför skid-VM. Blev så förbannad när jag såg ett klipp ur den på SVT att jag nu slipper lägga tid på att följa tävlingarna med honom (och de andra).
Närhelst det låg Community-episoder i butikshyllorna så köpte jag. Tyckte väldigt mycket om serien och alla dess udda figurer, inklusive nördarna Abed och Troy. Sedan blev jag överraskad över att se den sistnämnde dyka upp som Lando Calrissian i Star Wars. Och när vi tittade på Black Panther, med stor behållning, och förstod att svenska Ludwig Göransson hade komponerat musiken till filmen och även var uppmärksammad för sin inblandning i en hyllad musikvideo, ledde mig spåren vidare till ”This is America” med Childish Gambino. Som visade sig vara ingen mindre än Troy-Lando-Donald Glover.
Det är en otäckt bra musikvideo. Childish Gambino lyckas med konststycket att illustrera en långvarig, djup och våldsam orättvisa på ett nytt och väldigt eget sätt. Han skrämmer och fascinerar på samma gång.
Bortsett från att jag ständigt imponeras över många brittiska skådisars enorma förmåga att få en att tro på personerna de spelar så tycker jag att ”Unforgotten” (”Saknad, aldrig glömd” på svenska) bjuder på skickligt och intressant uppbyggda historier. Det kan inte vara någon lätt sak att i manus- och produktionsfasen hålla koll på alla trådar och samtidigt få tittarna att bry sig om alla människoöden som skildras. Men så är det. Man bryr sig.
Och detta trots att det universum som i varje säsong skildras är väldigt mycket vuxnare, eller sötare, än verklighetens: Varje säsong bygger på temat att de hemligheter som gåtans figurer alla går och bär på, hur hemska och pinsamma de än är, till slut måste hängas ut på vädring inför resten av samhället, samtidigt som varje hemlighetsbärare måste ”bikta sig” inför sin respektive partner – som efter vederbörlig chock hämtar sig och därefter visar oändlig förståelse och kärlek. Även samhället i stort visar i slutänden upplyftande prov på tolerans.
Det är så man VILL att det ska fungera i verkligheten. Men eftersom det inte gör det så vet jag inte om klumpen jag får i halsen av hur underbart det alltid slutar beror på att det är rörande och fint, eller om det är ett överskott av socker som får det att klibba igen i svalget.
Eftersom jag just nu (för sjuttiotolfte gången) gör en omlyssning av hela Rowlings Harry Potter-serie enligt Stephen Fry, så passade det lite bra att jag snubblade över en sida som hävdade att man som ”house elf” (Harry Potter-sagans dito heter Dobby, Winky och Kreacher) skulle heta det som blir om man tar de 4 första bokstäverna i sin gatuadress och de 3 sista i sitt förnamn. Även om jag inte skulle kunna tänka mig att leva som en ”house elf” så skulle det ändå kännas helt okej att heta Doktrol*.
*Fråga mig inte varför.
…tittade på deltävlingar i Melodifestivalen så tittade jag på 2018 års bokföring. Eftersom. Det är snart dags att lämna in momsdeklarationen. Och satan i gatan vad less jag blev på bokföringsprogrammet som jag använt under det gångna året. Det tog flera timmar innan jag fick kläm på vart de rätta siffrorna egentligen tagit vägen, och då var målgången inte ens min egen bedrift utan Emmetts. I undran över vad som pågick bakom all sammanbiten tystnad inifrån mitt arbetsrum dök han upp och började ställa smarta frågor som, när jag skulle visa honom vad problemet var, ledde till gåtans obeskrivligt lättade lösning.
Händelsen fick mig att (återigen) undra om jag nånsin kommer att lyckas få min hjärna att sluta koka i pressade situationer. Vore underbart. Jag tror att man tänker så mycket bättre då. Eller hur.
…med tanke på att non stop-snörvligheten är ett faktum – hejsan, al och hassel, välkomna ska ni vara!
Dags att börja göra tallbarrsdrycker; har faktiskt hjälpt hittills.
Däremellan pågår astronomikursen som hade den trevliga effekten att jag igår, när jag – fröjd och gamman – hittade en plats ute i naturen där jag äntligen fick sitta ensam*, kunde sitta där så länge i den disiga solens sken att jag till slut fick en väldigt konkret förståelse för hur jorden rör sig i förhållande till vår stjärna. Jag ”kände in” hur vårt klot rör sig i rymden, hur det lutar, och hur jag liksom hjälpte till att trycka runt oss alla i banan kring jordens lutande pol. Några meter ifrån mig satt två harar och tuggade på gräs och frön, alltmedan koltrastar russlade i undervegetationen och de allra första optimisterna drillade bland trädens kala grenar.
Mitt dittills dåliga humör blev omedelbart gott.
* Har annars en sorglig förmåga att dra till mig människor som likt vätskor är tvungna att fylla allt ledigt utrymme med sina kroppar (och all tystnad med sina höga röster).
… och den här gången har jag vågat mig på att skriva en sångtext och sen sjunga i stämmor med mig själv. Jo serrö…
Och tack, käraste Emmett, för dina strukturerande förbättringsförslag. Much obliged, partner.
En av tidernas bästa filmer (regi Sergio Leone) fått musikspåret (av Ennio Morricone) tolkat av The Danish National Symphony Orchestra.
Tusen tack, Emmett, för det suveräna tipset!
Som av en händelse har jag under helgen sorterat bland våra dvd- och blurayfilmer och vad hittade jag då om inte ”Den gode, den onde och den fule”? Den är lång, men jag vill ändå se om den (för säkert tolfte gången, men det var ett tag sen sist…).
Förresten: Eli Wallach är den stora stjärnan, inget snack.
Underbara kompositioner, skickliga musiker och en helt underbar sångare.
Om det ska vara någon som slår Philippe Jaroussky i ekvilibristiska stämband så ska det väl vara Cecilia Bartoli.
Det var föreläsning i astronomi igen ikväll, och jag ställde några frågor som läraren inte kunde svara på. Det är rättvist eftersom jag vet att han kommer att ställa frågor på tentan sen som JAG inte kan svara på.
Shadow of the Tomb Raider är ett supersnyggt spel, fullproppat med urtjusig grafik, massor av områden att utforska, en bra historia som bär äventyret, idel mysterier att klura ut och diverse skurkar att slåss mot. Spelet är dessutom precis lagom svårt på ”Normal”-inställningen – det vill säga, om man bortser från de tack och lov tämligen enstaka gångerna som Lara måste göra ”time runs”.
Jag verkligen, verkligen avskyr dem, mycket därför att right stick och left stick är klumpiga verktyg när lady Croft måste utföra exakta rörelser under tidspress. I annat fall störtar hon ner i stup, blir mosad av Formel 1-snabba zombietyper, finhackas av roterande knivblad, och så vidare.
Det allra värsta är när hon har klarat av en superlång rad av svårigheter och bara har en enda kvar, och plötsligt right stick/left stick inte längre hänger med och hjältinnan missar en kurva. Och kolar vippen. Det är superstressande att bära ansvaret för det.
Inte blir man lugnare av att spelet laddas om från en punkt långt bort i fjärran, och man är tvungen att börja om ända från början.
Meh.
Svägerskan ville skicka fotografier på sin hund, men de var för stora för mailprogrammet (hunden är verkligen stor – och charmig = mycket fotograferingsvärd) så då föreslog jag ”molnet” som en lösning.
Reaktionen blev inte så entusiastisk. Så klart: Det är inte så värst superlätt att från alla håll och kanter höra hur enkelt det är att använda molnet när man själv aldrig har gjort det och stöter på megapatrull redan i fasen då ett konto ska registreras. Been there, done that, seen that. Sworn at that. A. Lot.
Men. Då får man minnas Moses .
Förresten är det viktigt att hålla koll på tekniska ting, även om de är flera decennier gamla och särskilt om man likt svärmor råkar hamna på sjukhus och tvingas ligga där i eget rum och stirra på en svart tv-skärm dagarna och kvällarna i ända därför att personalen vägrar lyssna (av högst obegriplig anledning) på att fjärrkontrollens batterier troligen behöver bytas. ”Nej, de är redan bytta. Det är knapparna i fjärren som ’glappar’.” I sådana fall är det mycket, mycket bra att kunna påpeka att även om batterierna kanske har bytts så kvarstår frågan NÄR de byttes, och hur nya de ”nya” batterierna egentligen var. Hoppas att jag aldrig blir så gammal att jag hamnar på sjukhus i händerna på personal som låter sig styras av lättja eller vad det nu kan ha varit frågan om. För till skillnad mot svärmor kommer jag inte att ha några barn och ingifta släktingar som dyker upp när smittrisken och besöksavrådan äntligen hävts för att hjälpa mig i kampen mot ”vården”.
Nu har det snöat sen i förrgår. Det är ganska vackert. Dessutom var det rätt så äventyrligt att igår ge sig ut på cykeln drygt en mil fram och tillbaka för att korrigera ett köp i Sisjön. Jag hade kunnat ta bilen, men då hade jag inte fått kylan och blåsten och slirandet och knarrandet och kämpandet och håret som frös fast i kapuschongens foder. Det var maffigt. Kände mig som värsta polarforskaren.*
*Fick tänka bort den täta – och riskabla – biltrafiken och de enskilda tappra joggare jag mötte. Varav en sprang barbent. Så crazy hade inte ens jag kunnat hitta på att vara.
… ”All Creatures Great and Small” av James Herriot, en skotskfödd veterinär som i en rad godhjärtade berättelser skildrar det stundtals mycket hårda livet i Yorkshire bland både människor och djur under 30-talet och framåt. Blev mycket glad när Emmett skänkte mig boken i födelsedagspresent.
Det är en stor konst att liksom Herriot kunna använda ”jag”-perspektivet och ändå skilda Yorkshires människoöden – för det är de som är betydelsefulla mitt i alla veterinärbestyr – på ett sätt som får dem att övertyga en om att mänskligheten är ganska rörande.
Herriots berättelser, som kom ut i flera böcker, blev till tv-serien ”I vår herres hage”. Minns den med glädje, men skulle nog inte våga se om den idag. Skulle vara orolig för att den ”åldrats” för mycket.
Det var otippat, kan jag säga. Jag, som annars har enorma sömnproblem, har idag upptäckt att en föreläsning på distans i astronomi kan få mig att somna på tre minuter blankt. Vaknade först när läraren frågade om det var några frågor. Ja, jag har en fråga. Hur fort kan han lägga upp föreläsningen på nätet så att jag kan ha den som sömntablett från och med nu?
Jag vill betona att ingen skugga ska kastas över läraren, eller över ämnet. Jag älskar astronomi! Tror helt enkelt att det var en kombination av undervisningsformen – att sitta i mörkret i sin ensamhet och titta på diabilder och lyssna på en person som pratar i en liten ruta högst upp till höger – och att vara helt enormt utsjasad av svärmors flyttbestyr. Nu är jag dessutom orolig för hennes hälsotillstånd. Vad göra, vad göra…?
Just nu har Allan gått ut en sväng, så då passar jag väl på att berätta vad som har fått honom att denna gång göra ett av sina tack och lov alltmer sällsynta besök:
Svärmor har köpt en bostadsrätt en bra bit ute på vischan, och hennes stora hus som därmed blivit sålt, ligger också ute på vischan. Fast åt andra hållet. Däremellan har en liten kärntrupp i släkten hållit på att flytta, röja, sortera, kånka och röja, sortera, kånka, flytta i varv på varv. Detta eftersom det är 6 decenniers ansamlade möbler och prylar och minnen som ska hanteras.
Och svärmor själv, som måste bestämma vad hon ska ha kvar och var allt ska stå, har inte kunnat engagera sig så som vi alla är vana vid. Hon har blivit krasslig, och garanterat även rätt så omtumlad av det som fortfarande ter sig som en övermäktig uppgift.
Under tiden far och flänger kärntruppen fram och tillbaka mellan stationerna, svettas och hivar och knäcker ryggarna, river upp händer, armar och en och annan panna på ruggade plankor och kvarglömda spikar. Detta har pågått i drygt tre veckor. Och det är inte över än.
Nu tror jag bestämt att jag hör Allan ta i dörren. Jäpp, här kommer han….
… men halkade först in på minnet av ”Andrées luftfärd” av Jan Troell. Vi såg om den för några veckor sedan, och av någon anledning fann jag mig själv knappa in noter i MuseScore som hade med blåtonad snö, isande vindar och ett ständigt hot om undergång att göra. ”Northbound” fick stycket heta.
Och så här blev slutligen födelsedagsmusiken till Emmett, inklusive texten:
Inför årsbesked och deklaration och momsredovisning och blättanblättan kollade jag på mitt sparkonto och såg att jag rent teoretiskt skulle kunna ge mig själv ett ”stipendium” på tre månader och totalsatsa på mina egna projekt. Så att de får en chans att gå i mål någon gång.
Då får jag visserligen försaka annat, plus ta risken att bli ”bortglömd” i branschen. Ska jag våga språnget? Ska jag, ska jag inte…?
Ja, än sen? Livet är fullt av frågor. Som hur det är möjligt att jorden snurrar runt solen med en hastighet av 30 km per sekund. Eller att man över huvud taget har kunnat hitta en dvärgplanet när den ligger dubbelt så långt bort från oss som Pluto gör och behöver 588,8 år för att gå ett varv runt solen.
De har hört att det ska flytta in en
Kvinnan i nybyggarlandets blockhus nummer 9. Barnvagnar under trappen. Nyfikenhet genom köksfönstret. Utstörtning genom ytterdörren. Är det jag som har flyttat in? För det här – stor gest – är våra två p-platser. Vi har tingat dem. De är våra.
Varför slutar hon inte tjata? Ingen plats är numrerad. Varför håller hon inte tyst? Jag har ingen bil. Varför lyssnar hon inte? Men jag är välkommen. Det sa hon igår också. Till inflyttningshjälpen. Om det är nåt så är det bara att ringa på. Om jag skulle behöva nåt.
Jag måste acceptera det. Här i hennes fulhet ska jag bo. Från och med nu. I en återvändsgränd i mina brant sluttande år och i hennes bruna småsinthet.
En ny början blir ett gammalt slut. Men jag vet var hon bor, och jag vet var hennes två bilar står.
”Universums gåta. Den moderna fysikens revolutioner” av Don M. Charap i översättning av Manne Svensson.
Det gör inget att den gavs ut 2001 och således har några år på nacken. Universum stressar inte. Det som gällde för Newton gäller än idag, om än på andra nivåer än vad 1600-talssnillet kanske hade tänkt sig.
1. Svägerskan och hennes äkta make har lärt mig vad äkta ”true grit” är. Vilka hjältar de är! Jätteförkylda och ändå i superfarten – och lika rara som vanligt – utan minsta klagan.
2. Idag har jag lärt mig, via svägerskans äkta make, hur man handskas med en bil som har pyspunka: man springer (sic) till närmaste tapp och köper punkteringssprej, skakar noggrant, sprejar in skummet (och hoppas på att man har en person med starka nypor till hands som orkar pressa trots att sprejflaskan är ett måndagsexemplar), kör 1-2 kilometer i sakta mak och beskådar sedan undret när punkteringssprejen hittar läckan, täpper till och på något magiskt sätt även suger in luft i däcket så att man kan åka till närmaste bensinstation med en FUNGERANDE lufttrycksapparat och fylla på med rätt tryck.
3. Att tidens gång kan vara underbar. Flyttkarlsumgicks idag med svägerskans två söner, som jag först träffade när de var små och busiga, utan att kunna ana att denna dag skulle komma då jag fick se och höra hur klokt och hänsynsfullt de umgås med de små människor som nu har blivit deras egna barn. Det var en märklig och mäktig känsla, som faktiskt gör mig lite gråtmild.
4. Att det inte är lätt att bli gammal. Svärmor, som är en galet vital kvinna, har åkt på en elak förkylning som plockar ner henne rejält, samtidigt som hela hennes liv ska börja om på ny ort med allt vad det innebär av många, många decennier av ansamlat stoff som nu måste bemötas och hanteras. När jag såg henne sitta där bland flyttkartongerna i sin dunkappa med en fjärrskådande blick önskade jag att jag kunde trolla bort alla hennes bekymmer och ängsliga tankar. Såklart att det är svårt att tro, när mörkret faller och man bara ser brunpapp och grus, att den nya lägenheten kommer att bli härlig att bo i. Men käraste lilla svärmor, nu börjar ett nytt kapitel. Allt kommer att bli bra, vi lovar!
5. Hur mycket jag tänker på Emmett hela tiden. När jag kom hem till honom, efter att inte ha sett honom sen igår, var det ändå som om vi alldeles nyss hade vistats i samma rum. Solen har ingen chans mot honom. Jag är så lyckligt lottad att det inte går att förstå!
Härligt! Jag ska gå en astronomikurs under våren i Kalmar. Kursboken kostar skjortan, men jag är glad att få göra den till kompis med de andra astronomiböckerna här hemma i bokhyllan.
Och sedan återstår bara att flytta till en stad som inte är Göteborg för att man på så vis ska kunna få se natthimmel mer än blott tre gånger om året istället för moln och dis nonstop. Ett sådant beteende av en ort är nämligen redigt klaustrofobiskt på sikt. Pun intended.
Har varit dyster ett tag på grund av alltings kretslopp, rundgång, upprepning, yrselgång, cirkelvevande, rantaruntiringentrallande och alla andra ord man kan hitta på. Men igår tog jag mig tid att göra en logga till syrran och svågerns nya kennel, och den blev väldigt fin.
Tycker jag själv.
Fast det är nog bara som jag själv tycker, för syrran har inte kommit med nån respons än. Eller så har hon det som alla andra också har: förkylningsfeber och/eller fullt upp.
Har lust att logga loggan här, men man kanske ska akta sig lite tills allt med företagsnamn och liknande har blivit godkänt och officiellt registrerat…
Kan i alla fall avslöja att det var urtjusiga bordercolliesiluetter jag fiffade med i nattens timmar, och om jag inte varit inbokad med mina flyttmuskler under helgen så hade jag öst på med Bach för full volym – inte minst för att slippa höra på vansinniga stampandet från grannarna ovanpå – och bara ritat och ritat och ritat nonstop! För musik och bild, ja, det är mitt liv det, se.
Och ja, ibland verkligen HATAR jag grannar…
Funderade en stund och kom fram till att det gångna året trots allt kanske förtjänar en liten rekapitulering. Sålunda:
Mest minnesvärd…
* faktabok: ”Mozart: hans liv och tid” av Piero Melograni
* skönlitteratur: ”The Farseer Trilogy” av Robin Hobb
* musik: Klingans musikblandning från hela världen varje lördag (P2)
* film: ”Dunkirk”
* resa: Minisemestern i ljuvlig majsol med Emmett vid Hanöbukten
Mest adrenalinhöjande…
* spel: Shadow of the Tomb Raider
* reseingrediens: säkerhetskontroller och stress mellan gater
Mest äventyrliga
* tilltag: ensamresor till Wales respektive Tyskland
Mest kreativa
* projekt: delta i årets NaNoWriMo och gå i mål som ”vinnare” med 50 000 ord avklarade på 30 dagar (även om själva boken inte blev färdig)
* skrivande: dikter på mitt hjärtespråk
* egen julkalender – med hjälp av ritplatta och Adobe Illustrator, samt Emmetts benägna framrusslande av monteringsmaterial och det alldeles nödvändiga ”luck-godiset”
* ljud: text- och musikstycken – skapade med hjälp av H4n, KORG midi keyboard, samt MuseScore (sparade på SoundCloud)
Mest konditions- och styrkeförhöjande…
* träningsform: att bli arg på personalen på Fysiken vid Mossen och i stället börja motionera i kuperad terräng samt lyfta stockar och springa i bildäck – snart har jag reparerat min nästan tre år gamla skulderbladsskada och kan äntligen göra det som jag så länge önskat, att börja med klättervägg
Mest oväntade
* hälsohändelse: ömma för en vinterkräksjuk person utan att själv bli smittad
…innan detta år tagit slut och ett nytt tagit sin början.
Vad ska man säga om året som varit? Spelar det nån roll vad man säger, tycker, upplever? Allt det där om ”ojojoj, så mycket jag borde ha gjort men inte hann”? Pyttsan, man hinner visst. Det handlar om prioriteringar. Och jag har definitivt prioriterat fel under hela 2018. Och under alla år som föregått också, för den delen, men det beror på att jag sällan vet vad jag borde ha prioriterat förrän stunden redan gått mig ur händerna.
År 2018 alltså: Somligt blev som jag ville. Annat blev inte alls som jag ville. Ändå blev det. Mycket av det bra, antagligen just på grund av att jag inte planerat det. Det oväntade är ofta uppiggande på ett eller annat sätt.
Hur som helst har jag nu på årets nästsista dag varit en vuxen människa och gjort klart all bokföring så att jag med gott samvete a) kan läsa ut enastående författaren Dianna Wynne Jones Howl’s Moving Castle, och b) försöka överleva attacken från 16 knepiga, snabba och mycket mordiska zombietyper i ett besvärligt läge i Perus högländer. Lara, Lara, Lara. Varför har du inte fixat uthållighetsfärdigheten än? När, var och hur kunde den inhämtas? Så många frågor. Så få svar.
Jävla 2018.
Välkommen 2019.
Eller?
Julafton kom med ett himla trevligt firande hos släkt och vänner och en helt osannolikt kelsjuk rottweiler. Sedan blev det en ”egen” julafton vid den hemlighetsfulla granen här hemma.
Emmett gav mig så fina presenter att jag blev alldeles knäsvag, faktiskt bokstavligen eftersom en av dem var senaste Tomb Raider som jag nu har spelat så länge idag att jag glömt att sticka ut på min dagliga springrunda, missat att göra middag, glömt att tvätta bilen, osv, osv.
Och Emmett är så änglalikt snäll att han låter mig hållas. Medan tiden idag har gått utan att jag märkt det och mina ben somnat så har han bockat av alla punkter på dagens schema här hemma (bortsett från sticka ut på min dagliga springrunda). Detta medan jag själv har sprungit runt som en besatt på de dödas festival och smugit på skurkar som jag expedierat med enastående finess, gjort äventyrliga undervattensdykningar, svingat mig längs nedfallande klippväggar, besvarat eld med eld, kraschat med flygplan, dinglat i trädgrenar och nu senast fastnat i en ”time run” där man på något sätt som jag ännu inte lyckats begripa mig på ska iordningsställa en bro över en dödlig fors.
Det är bråttom att hinna med även ”på riktigt”, för om jag har otur så blev jag smittad av vinterkräksjukan igår av en stackare på släktträffen. I så fall lär jag varken kunna brödfödejobba eller spela Tomb Raider på ett tag. Men om jag skulle råka åka på den hoppas jag att jag hanterar den med samma enorma tapperhet och värdighet som M gjorde igår. Jag är så imponerad av henne att jag skulle vilja VARA hon. Minus vinterkräksjukan, förstås. Men vi har fått veta att hon redan är på bättringsvägen, och det gläder både Emmett och mig mycket!
att så här lagom dan före dan före dopparedan, omgiven av snöpuder och isgator, tillverka ett eget AI-kort som säger…
Varje gång jag lyckats med något som inte ingår i min vanliga vardag men som ändå är något en vuxen människa förväntas klara utan ångest och tandagnissel blir jag väldigt stolt.
Som idag, då jag lyckades med att…
* trots blodtryckshöjande stress kring annat ta mig tid att bemöta surrealistiska sakfel i en så kallad faktagranskning
* få biljettkontrollanten på tågresan till Alingsås förstå att jag blippat mitt kontantkort precis så som det står att man ska göra, och att den felaktiga avläsningen i hennes apparat berodde på andra saker än att jag skulle ha försökt smita från betalningen
* utan alltför kraftigt magont inför kommande månads budget punga ut med nästan 4000 kronor för service och reparationer på bilen
* cirka en kilometer före Gamlestaden hamna i en bilkö på motorleden som sträckte sig långt söderut mot Kållered; efter 40 minuter skakade det i kopplingsfoten men i lika många minuter lyckades jag motstå impulsen att bara kliva ur och gå därifrån, och istället härda ut ända fram till avfarten mot Krokslätt
* lyfta, baxa, rulla sommardäcken ut ur bilen in genom ej uppställbara dubbeldörrar, in i en hiss med en dörr som kämpar emot och försöker ta livet av en, ner i källaren, ut genom samma eländes dörr, in genom en lika motsträvig skyddsrumsdörr, fram genom en lång korridor och in i ett knökfullt förråd
* klara hungern och besvikelsen över att thaimatstället på hörnet bommat igen och istället ägna en och halv timme åt att laga egen middag när jag egentligen borde lägga all min vakna tid på att klara denna veckas deadlines
Och imorgon börjar allt om igen, fast med andra vuxensaker som jag hoppas att jag ska klara lika bra som jag klarade ovanstående. I’m so heppi.
1. Klassisk jul. Sänder dygnet runt musik som försätter en i fridsam julstämning.
2. Klingan. Underbar blandning av musik från hela världen, i tre timmar varje lördag.
Tio saker med Berlin som gjorde mig fascinerad:
Det känns lika obegripligt varje gång en människa i ens närhet dör.
Där den ena dagen.
Inte där den andra.
Lågan som flimrar till och slocknar. Hur ska man förstå den lilla stund vi är på jorden?
Tittade häromkvällen på dubbversionen av Angela’s Christmas på Netflix, och jag tyckte verkligen om rösterna och resultatet.* Filmen är baserad på en text av Frank McCourt, och handlar om hans egen mamma när hon var liten. Vid familjens kyrkobesök får hon för sig att det lilla Jesusbarnet fryser i krubban, och bestämmer sig för att göra något åt saken.
Det är en rar och lite hjärtknipande berättelse som ”biter” lite extra om man har läst ”Angela’s Ashes” som handlar om författarens egen uppväxt – och därmed även om Angela som vuxen och jagad av sorger och fattigdom.
* Lite snopet bara att man som dubböversättare inte heller denna gång fick stå med i cred-listan med eget namn.
Med Mr Cohabs eminenta bistånd att inköpa godis och utsira rätt storlek på fästkartongen samt elegant hantering av silvertejpen på baksidan är härmed december månads egenhändigt tillverkade adventskalender klappad och klar.
Jag kombinerade skapandet av bilderna med en egen liten övning/repetition av grunderna i Adobe Illustrator (som hade hunnit bli satans rostiga), och trots att sista rycket så här 1 december skedde på bekostnad av dagens löprunda i skogen (vilket kändes en aning avigt, men ändå) så har det varit knaskul att sitta och leka med färg och form och fantasi.
…för att räknas som NaNoWriMo-vinnare.
Men långt ifrån en färdig roman. Poängen är att man är flitigare än vad man tror.
Tv-filmen är klar och två barnböcker är klara, och själv är jag klar över att jag varit tvungen att hafsskriva toktext i mitt NaNoWriMo-projekt för att kunna hålla jämna steg. Just nu är det mycket mer ogräs än vettig text och massor av ”note to self”. Tröstar mig med att det kanske duger till en stomme sedan när det totala sidantalet är uppnått; 50 000 ord kommer inte att räcka, och det säger jag trots att jag med ett betydande mått gnnnnh! nu har kommit upp i 40 031 stycken.
Emmett skojade om att jag reser till Danmark varje dag i jobbet, men faktum är att jag just nu reser till den amerikanska solkusten varje dag. Därför att … jag håller på med en filmkomedi om några ”underdogs” på juniorlivräddarkurs, komplett med en elak ”schasse” och hans gäng.
I övrigt ligger jag dryg en dagsresa efter i NaNoWriMo-projektet, dvs jag måste jobba ikapp 1673 ord på 10 dagar plus 1667 ord/dag om jag ska fixa det här till den sista november. Kämpa på!
Lyssnade på dagens Klingan och hörde då en för mig okänd text av Evert Taube, skriven 1925, i uppläsning av Sven-Bertil Taube tillsammans med Peter Nordahl och Gävle symfoniorkester: Winga ungar.
Där jag gick i det bortbleknande höstljuset mellan stammar och tuvor uppfattade jag detta som en av de vackraste texter jag hört på länge.
Desutom: via Klingan upptäckte jag också Emil Jensen och hans tänkvärda texter. Han har hållit på ett tag, så det var sannerligen på tiden att jag fattade att han fanns!
På tal om text: jag håller något så när jämnt tempo i NaNoWriMo-loppet.
…att se att Disney Channel börjat lägga in textremsor som visar namnen på dubbningsskådisarna och -översättarna, mig inklusive.
Senast sedda serie var ”Star vs. Mörkrets Makter”: blev mycket förtjust över de svenska rösterna. Kändes kul att ha fått vara med i produktionen, och att bli officiellt erkänd för det!
Om några veckor bär det av, och då ska jag glo mig mätt på julmarknader. Banne mej. Kanske ta en klunk Glühwein också, om jag bara kan hitta en alpstuga nånstans. Borde inte vara omöjligt eftersom det fanns en sån även i London förra året.
BTW: back on track regarding NaNoWriMo. Clocked more than 26000 words today. Don’t know how that happened …
Idag har det varit så mycket arbete att månadens internationella romanskrivarprojekt helt legat nere. Så nu ligger jag åter 1667 ord efter i planeringen. Hej och hå.
… firar 40-årsjubileum hörde jag på radion. Jag tyckte rätt bra om denna grupp på den tid då det begav sig, kanske mest på grund av deras framtoning av glädje inför det de höll på med.
Ändå var nog den stora favoriten Depeche Mode, med sitt sotiga sound och sångarens helt underbara röst. Den här versionen av ”Personal Jesus” på Letterman är helt okej. Och när jag ändå vimsade runt på YouTube hittade jag en rätt sorgsen version med gamla pappas favorit Johnny Cash.
När jag nu ändå spanar på sådant som jag en gång i tiden fastnat för så ligger OK Go väldigt högt på listan. Speciellt deras ”A Million Ways”, både för att det är en superbra låt och för att de dansar så roligt. Det gäller även i ”White Knuckles” – och då har de hjälp av ett suveränt gäng jyckar.
Så trillade den ner i brevlådan till slut, drygt en månad efter beställningen:
Och efter läsningen tillåter jag mig att samla några intryck i subjektiv predikatsfyllnadsform.
Boken är…
* kort till sidantalet men fullmatad med action: handlingens fartränder har fartränder.
* välskriven i sina språkligt roliga vändningar, med de rätta ”knapptryckningarna” på kulturella, geografiska, sociala, ekonomiska , tekniska ting och andra företeelser som ger trovärdighet åt huvudpersonens skruvade verklighet. Till exempel: ”Så gled Frank förbi Jagaren Småland och andra uttjänta skepp. En skolklass sprang omkring utanför Lilla Göteborgsoperan. Ett par lärare vallade med plågade röster vilddjuren mot entrén.”
* doppad i svart humor, där Frank ofta är föremålet för skrattet. Till exempel: ”Jag är Sveriges mest jagade man. Och vad har jag för flyktfordon? En cykel från första världskriget.”
* återgiven ur ett perspektiv som inte släpper en in på livet när det gäller vare sig huvud- eller bipersoner.
* en historia som nog skulle passa bra i en viss typ av actionhylla, proppad med spännande miljöer, skjutglada situationer och kvinnor enbart definierade av hur lila gubbsen blir i brallorna.
Så. När jag nu härmed tänker låta Emmett ställa denna bok i byta-med-varandra-biblioteket på hans jobb hoppas jag sålunda hjälpa till att sprida vetskap om denna ruschiga berättelse i ett halvfuturistiskt Göteborg.
Yup. I’ve written and recorded a new poem, toghether with a short piece of music I’d somehow managed to forget I did only a month ago in MuseScore, in response to a number of things, including a walk among frosty red oak leaves and a passing feeling of futility.
What shall I call the poem, I wonder. ’Sightlines’, perhaps? Yes. That’ll do nicely.
So…
Sightlines
I’m leaving, my friend
The years aren’t on a mend
What they’ve gained is a loss
floating across
the shores that you see
aren’t the shores that I see
across the ocean, amidst the sea
Plundering wrecks
Counting the years, cups of tea
Heavy sigh
Looking at maps, asking warily why
Good morning, my sweetie,
don’t think once that I
will ask ’bout your plans
The goalkeeper’s nigh
wearing a cloak of black and confusion
My sense of injustice is merely contusion
I’ve finished the wine sooner than was desired
and rented a star that wasn’t for hire
We’ll meet up some day at some random spring fair
I’ll be at a place that is quite far from here
I’m incredibly satisfied with the result. Is that wrong of me? Complacent, somehow? In blatant contradiction of the poem itself? Not so. Not so at all. No. The feeling of deep satisfaction is gently patting my brain and telling it ’hush, it will be all right in the end’.
Snubblade över denna inspirerande 12-punktslektion i hur man animerar på bästa sätt.
Och nu vill jag inte alls ut i solen trots att det vore klokt att passa på så här i nybliven vintertid, vilken inleddes igår 27 oktober med snö, avåkningar och långa köer till dropinstället ”Däckändring” på Obs Bäckebols p-plats.
…gav en inspirerande intervju i P1 häromdagen. Den 24 oktober, närmare bestämt.
Ajvide Lindqvist var ett ljus i mörkret* för den som kanske sitter där i sina skrynkliga, nednötta skrivarbrallor och behöver ett litet peptalk. Inslaget börjar 1:24:55.
* Vilket var välkommet inte minst efter de båda programledarnas enerverande tjatiga, osakliga och sensationshetsande frågor till det avgående språkröret Fridolin. Tagga ner, vettja.
…är att man utan att skämmas får lov att ligga i bubbelbad och läsa Robin Hobb tills ögona blö’r. Vilken underbar författare hon är: huvudpersonen i den första trilogin (som jag inte vill lägga ifrån mig) är en under lång tid namnlös oäkting till rikets tronpretendent. Han kallas bara ”boy” eller ”bastard” och tränas i konsten att lönnmörda samtidigt som han hela tiden får anledning att visa prov på sin starka empati med andra levande varelser. Detta bäddar för både yttre och inre konflikter och är spännande på allvar, samtidigt som författaren handskas så skickligt med sitt uppslag att hon får en att göra det som inte är en självklarhet vare sig i skönlitteraturens eller i filmens värld: man tycker så mycket om huvudpersonen att det är någon som man gladeligen sitter och biter ner naglarna för.
…fick jag när jag lyssnade på Kulturnyheterna. Det var Netflix-serien ”Bodyguard” som recenserades av en kvinnlig kulturjournalist i P1 som berättade att hon nästan skrikit högt på grund av den nervkittlande spänningen, det höga tempot och det superbraiga innehållet. Och serien har tydligen slagit tittarrekord i England.
Därför unnade jag mig en paus i översättandet och glodde på det första avsnittet alltunder ätandet av min i jobbstressen översaltade grönsakspaj. Vet inte om det var pajen eller stressen, men jag blev enormt häpen över hur raka motsatsen serien var till allt som recensenten på Kulturnyheterna hade påstått.
En annan tänkbar förklaring till mina förväntningar som kom så gruvligen på skam skulle kunna vara att recensenten möjligen, eventuellt är nyligen urgången sina tonår och därför inte är lika förhärdad som jag själv när det gäller dramaturgiska knep och knåp, och sålunda också är mera benägen att låta sig dras med i bröd och skådespel.
Jag ska tipsa Emmett om serien. Om han vill se mer än ett avsnitt så vill jag det också. För jag gillar att sitta och hänga på honom i soffan.
Tillägg:
Jag gav episod 2 en chans på egen hand, och konstaterar att folket bakom serien har tittat några varv för mycket på Terminator och förläst sig på könsstereotyp kiosklitteratur. Ack och ve!
Svärmor, 85 år gammal, vill sälja sitt hus. Hennes bank SEB har då kopplat in ”de mäklare som vi brukar jobba med”, nämligen folk från Svensk Fastighetsförmedling. Med högsta sannolikhet finns det ett provisionsbelopp som kickar in för banken.
Så mäklaren på Svensk Fastighetsförmedling där ryckte ut med en oannonserad lärling i släptåg och satte sig i köket hemma hos ensamma svärmor för att i hurtigt tempo rasa igenom en massa fakta och papper, innan svärmor slutligen i flygande fläng förmåddes att med sina gråstarrögon skriva på ett kontrakt gällande något som kallas Varudeklarerat. ”Och det har jag ju hört att det ska vara bra, och att det ska man ha.”
Jaså, minsann? Går man lite i närkamp med de personliga skyldigheter som ändå alltid föreligger vid husköp och -försäljning så framstår Varudeklarerat som en stämpel med besynnerligt tomt innehåll.
Och priset för denna vattniga gröt fick till och med projektledare inom fastighetsförvaltning att studsa när jag rådfrågade dem: 24 200 kronor.
Vad ingår då? En styck Anticimexförsäkring mot dolda fel samt en styck besiktning i nivå 2-klassen (det finns 3 nivåer) vilken ändå måste göras innan försäkringen kan tas. Och om olyckan skulle vara framme är maxbeloppet för utbetalning ca 200 ooo kronor. Men bara i teorin. För i försäkringen ingår ett otal villkor vilka vid lusläsning i praktiken torde innebära att inget någonsin betalas ut till någon alls, oavsett vad saken gäller. Däremot är självrisken 20% av prisbasbeloppet.
Via konsumentrådgivning och prisuppgifter från certifierade aktörer konstaterar jag att om svärmor ordnat med besiktning och försäkring på egen hand istället för att låta mäklaren koppla in ett företag som med största sannolikhet ger henne provision på tjänsten, då skulle hon bara ha behövt betala cirka en tredjedel av det som hon nu tack vare Svensk Fastighetsförmedling ska punga ut med – och på samma gång hade hon kunnat bli försäkrad för 2 miljoner istället för en tiondel av det beloppet.
Som grädde på mäklarens mos tillkommer svärmors kostnad för den obligatoriska energideklarationen – som också går raka vägen till Anticimex med förmodad provision – samt det faktum att mäklaren kommer att ta närmare 3 % av försäljningsbeloppet.
Det hela tycks landa i att livet leker för dem som jobbar på SEB, Svensk Fastighetsförmedling och Anticimex istället för att behöva vara en 85 år gammal änka med grå starr.
Vet inte varför man ska behöva bli så spralligt glad som jag blev idag över en sån sak som att för första gången backa med ett släp. Och lyckas. För den som aldrig har gjort det är det svårare än det låter. Släpet ska åt höger: tänk tvärtom med ratten. I backspegeln. Förvirrande? Ja.
Så Carol är larvigt glad idag.
Mallig?
Oh yeah!
Släpet backades in på uppfarten utan att ens nudda vid häcken (åtminstone inte vad nån inne vid surrande kaffebordet känner till). Bedriften var värd en segerdans – som jag tror gjorde svärmor förvirrad, men den förvirringen gick nog över när jag åt upp hennes hembakta ”mormorsbröd”.
Hoppas nu bara att murbruket som yrde när vi rev ner vävtapeten i källaren inte innehöll asbest eller något annat ”säg ajöss till dina lungor, sucker!”-ämne.
Imorgon ska Carol rolla. Cos she’s on a roll!
Senast sedda filmen är ”Dunkirk” av Christopher Nolan, som ofta står bakom produktioner som publiken (inklusive jag själv) uppskattar. Bland de personliga favoriterna finns ”Following”, ”Memento”, ”The Dark Knight Rises”, ”Interstellar”, och nu senast ”Dunkirk”.*
Innan vi bänkade oss i filmsoffan var jag en smula skeptisk. Tänkte: en krigsfilm? Vad kan en sån ge, med splatter och skrik, explosioner och lemlästade kroppar, sotiga ansikten och utdragna dödsryckningar allt enligt amerikanska skriksuccéer?
Men så blev det inte. Filmen följde ett antal personliga öden på ett stillsamt sätt som visade sig vara väldigt effektivt för att skapa en ”verklighetskänsla”. Via skickligt kameraarbete var man ”hos” de personer som i en fast och vuxet tyst beslutsamhet kämpade för att rädda sitt eget och/eller andras liv mitt i det kaos som rådde år 1940, när 400 000 allierade soldater hade pressats tillbaka till stranden i Dunkirk där de var helt beroende av att fransmännen höll stånd mot de tyska nazisterna, under tiden som en armada av civilister gav sig ut i sina båtar och fiskefartyg för att undsätta soldaterna från stranden, allt under bombardemang från tyska stridsplan. Cirka 338 000 personer evakuerades. Resten dog där, i ett sista hopp om räddning, och de franska soldater som höll stånd vid den allra sista utposten – och överlevde – fick några veckor senare se den tyska krigsmaskinen marschera in i Paris och ta över landet.
I krig blir människors drömmar och viljor till spelbrickor i något som aldrig kan leda till annat än sorg och förlust. Med hjälp av Hans Zimmers musik, som ligger som en nervös skevhet över hela filmen, biter Nolans ”Dunkirk” tag i tittaren, samtidigt som filmen visar att människors orubbliga mod kan träda fram när det behövs som allra mest. Därmed väcks hoppet om något annat. Något vackert.
*De flesta skulle nog tillägga ”Inception” men jag själv säger njä. Den är väldigt snyggt gjord, ett fantasifullt cgi-mästerverk, men det ska till något mer i den personliga skildringen för att fästa i det cerebrala nätverket hos undertecknad.
Jaha, så hittade jag ett nytt gym med sandsäck. Mycket bra. Ända sedan gymmet i Mossen valde att resignera inför sin trasiga sandsäck så har jag legat av mig så pass mycket att jag efter tio minuter vid mitt nya vattenställe flåsade om en tok.
Det är bra. Somliga behöver avreagera sig.
I övrigt har jag nu börjat läsa del 2 av Robin Hobbs Fjärrskådaretrilogi: Royal Assassin. Efter att ha läst del 1, Mördarens lärling, i Ylva Spångbergs utmärkta översättning så kräver det nu en smula ansträngning från min sida att ”tänka om” när det gäller alla företeelser och alla figurers namn. Wit är Klokskapen, Chivalry är Ärlig, Regal är Kunglig, och så vidare, och så vidare. Vidunderlig läsning är det hur som helst.
Hade en liten diskussion med Emmett om vad det är man numera orkar läsa i den skönlitterära fåran (been there, seen that, done that, spelar väl in), och det landade i att texter kan vara hur mycket fantasy, deckare, skräck eller vad de nu vill vara, bara de förmedlar något av vikt. Något av allmänintresse. Något om existensen i sig själv. Något om glädjen och sorgen i att över huvud taget finnas till. Hur man handskas med det.
Det är sällsynt. Vilket är skälet till att jag nu för tiden mest slänger all skönlitteratur ifrån mig. Men inte Robin Hobbs böcker. Än så länge.
För nästan en månad sedan beställde jag 5 böcker från Bokus. De har inte dykt upp än. Det har hänt förr, så jag börjar vänja mig.
Inte.
Bokus kundtjänst berättade efter påstötningar att det beror på att de själva väntar på en av titlarna, och under tiden håller de inne med resten av mitt paket varuti det ligger hett efterlängtade astronomi- och historieböcker.
Det är metaskojigt att ”skurken” i detta drama om Bokus loja hantering av bokbeställningar – och ytterst om företagets renommé och dess bas för vidare företagsamhet – är en kriminalroman med förvecklingar i Göteborgsmiljö, vilka tycks ha sträckt sig ända fram till tryckeriet.
Som Bokus kundtjänst uttryckte det: Ha en bra dag!
Stormarna kring sär- och hopskrivningar handlar ofta om att vi på svenska gärna drabbas av särskrivningsdille.
Men det kan bli skojigt åt andra hållet också. Såg så sent som idag ett exempel som jag tror egentligen var sött menat och isärtänkt till ”över allt”. Men vem vet?
”Jag älskar dig överallt.”
I’ve seen this painting, ’Snow on the Mountains’, in real life at the National Museum of Cardiff, and this photograph does not do it justice. Not at all!
It was peace in its purest form to sit down in front of the real life painting. To just look at it. To be in the painting. To be in the scenery. In the mountains. In the snow…
Sen är det en helt annan sak att försöka sluta känna sig ledsen över att i verkligheten vara här, och inte där.
Okay, so apart from this town being the place where the most wonderful human being ever lives – my dear, sweet, lovely Mr. Cohab – I’m not at all sure that I like to be back home.
I’ve had a lovely sojourn in Wales, and I’m absolutely flabbergasted by the great beauty of the country and the immense kindness of all the people I’ve met on my meanderings.* Even the staff working at Cardiff airport were really nice and friendly, and I can’t resist comparing them to the staff back home at Landvetter airport. At Landvetter, the staff hardly bothered to answer any of my questions, and a customs lady with a drug dog actually barked at people (she did, not the dog) for not shuffling past her in a pace that suited her.
From now on, I’ll only travel abroad by train, bus and boat**, and I’m already busy planning next year’s route including hikes and horseback riding. Also, I’m really eager to cross the Pontcysyllte Aqueduct and to visit Snowdonia. This time I only got as far as to Brecon Beacons – which isn’t bad! Highly recommended!
Cardiff Bay – Scott’s Antarctic Expedition memorial:
Roald Dahl and his giant crocodile book has a place in Cardiff:
And when in Cardiff, don’t miss visiting the National Museum. They offer a walk through the history of Cardiff, all the way from the birth of Earth itself up until modern time. It’s fascinating to be ”on site” when the planet is formed and when Wales first surfaces and travels across the globe to its current location, when it shows its first signs of life, starts its evolution of fauna and flora and eventually enters the age of industrial development. My favourite part of this walk was the chance to actually pat an Apatosaurus (its thigh bone) who lived some 220 million years ago. The mind staggers at the thought!
At the National Museum of Cardiff there is also a fine collection of paintings and sculptures by famous artists, e.g. Turner, Monet, Rembrandt, Renoir and Degas. And also: the Welsh landscape painter Syr John Kyffin Williams. Not to be missed!
* Except an unexpected Swede on a bench in Chepstow, who for some reason thought it a good idea to eavesdrop on my private telephone call back home, only to interrupt my conversation with Mr. Cohab and vent strange opinions on what I was talking about.
** Apart from the rather humiliating experience of security checks and strange people patting you down if you’ve forgotten to remove a coin from your pocket, demanding to see your passport every other minute, giving you orders and you yourself obeying them like a sheep off to shearing, the constant delays of flights and the necessity to run like a maniac for a mile – no kidding! – to get to your connecting flight … it just isn’t worth it.
Lyssnade på OBS i Studio Ett igår och lärde mig att det jag lider av är skönlitterär läskramp. Faktaböcker är inget problem, tvärtom, men skönlitteratur har sedan drygt ett år tillbaka varit värsta släggan i pannan.
Detta trots att Emmetts systersons sambo har skrivit en roman om sin goth-identitet och dessutom ska vara med på Bokmässan. Jag har köpt boken men inser att jag aldrig kommer att läsa den till sista sidan.
Och idag pratades det på Kulturnytt om gotländska Crimetime som flyttat till Bokmässan i Göteborg, och inbjudna gäster vittnade om att ”krim” bara ökar i popularitet bland svenska läsare. Anledningen, menade de, är att det kan vara ett sätt att bli medveten om problem i verkligheten som man kanske annars missar, samtidigt som det skulle kännas ”tryggt” att läsa om påhittade människors verklighetsbaserade elände och veta att det hela slutar lyckligt ändå. Typ.
Kan väl säga att jag inte alls kände igen mig. Jag var ute och sprang i skogen medan jag lyssnade på samtalet, och inslaget fick uppförsbackarna att kännas märkligt mycket tyngre än sedvanligt.
Men om inte svärmor fyllt fint och jämnt just på söndag så hade jag sällat mig till vimlet och letat efter astronomiböcker. Alla gånger.
Inte klokt: de senaste decennierna har vi semestrat nästan uteslutande i Sverige och Danmark, och när det nu därför blir av att resa till det länge drömda Wales så har hittills hela 5 semesterdagar gått åt till att planera och förbereda semestern. Jag är så utmattad av att ha bläddrat runt bland rutter, velat mellan boenden, priser, utflykter, suttit i telefonköer till banker och försäkringsbolag, kollat upp kort och avgifter, impregnerat vandringskläder, försökt fatta molntjänster för alla fina bilder som man snälla, snälla kommer att ta, grubblat och oroat mig över eventualiteten att ha missat något vitalt att jag inte vet om jag orkar ha någon semester. Jag är kort sagt helt urlakad av att försöka säkerställa att allt kommer att löpa smärtfritt.
Snacka om att ha välfärdsproblem…
Yesterday was a bleak day indeed. Walking home from a very important, but essentially very silly meeting with a treadmill and listening to everything revolving around itself in eternal circles I suddenly felt week at the knees.
I contemplated giving it all, as in all, the ill-famed finger. Instead a poem began taking shape in my head. And strangely enough, the words slowly turned things around. All of a sudden they gave purpose to the idea of proceeding home with haste, putting put pen to paper and whipping out my keyboard.
And after some tweaking of words and musical notes – and an excellent piece of advice from Emmett concerning the final touch – I’m all transformed.
Yup. This is the new, happy me:
Det har tagit lång tid att gå från svårartad dipp i humöret – med utlopp i en dyster dikt – till inspelningsteknikfunderingar, sång, violingalenskaper, knepeliknåp i timtal i Flash, ytterligare teknikfunderingar (den här gången i Premiere), åtskilliga ”häng” i Emmetts dörröppning med frågan ”har du lust att kolla och säga vad du tycker?” och slutligen en färdig produkt.
I alla fall så färdig som det är lönt att göra den.
Nu går jag vidare till nya projekt, och tar alla mina nyförvärvade insikter, kunskaper och erfarenheter med mig. Som den otroligt mycket klokare person jag plötsligt har blivit.
…över hur folket i och runt Svenska Akademien orkar fortsätta med sina grälsjuka turer. Men jag undrar på vilket sätt de visar prov på ”snille” och ”smak”…
…kan man lyssna på så skickligt spelad musik att man glömmer allt annat. Halkade in på P2 framåt morgonen och undrade vilka det var som trakterade sina instrument så magiskt underbart att jag blev pling klarvaken. Kontraproduktivt, kan man tycka, men då säger jag ”Bah!”. Och det såklart… jag borde ha hört och förstått att det var en Oistrakh på violin: Igor, son till giganten David. Men pianisten, lika makalös han, var skam å sägandes ett nytt namn för mig.
Det visade sig vara Beethovens violinsonat nr 9, tillägnad en violinist vid namn Kreutzer som enligt P2:s nattpratare avskydde stycket och aldrig spelade det. Tur då att Igor Oistrakh och Igor Chernishov tyckte annorlunda och lät en sömnlös stackare få en stunds lisa.
Har för mig att nattprataren sa att inspelningen är från 1978, men här är en länk till pappa David Oistrakh (som dog 1974) tillsammans med Lev Oborin.
Nu har jag lagt upp en ny musikskapelse på SoundCloud, med genväg via Min egen musik. Har kallat den ”Triplets” (trioler).
Emmett tyckte att det hördes att jag hade lyssnat på EST. Det var inte en association som jag medvetet strävade efter där jag satt och knappade in noterna via mitt keyboard, och jag kan säga att det skulle bereda mig stora svårigheter att felfritt och i rätt tempo spela de där udda triolerna på vårt IRL-piano. Detta faktum har en hel del att göra med att jag på grund av lyhördheten i huset drar mig för att öva på pianot så som jag gjorde förr (när vi hade grannar som inte var hemma jämt), men jag hade ändå aldrig kunnat spela lika flyhänt som Esbjörn Svensson. För en sådan bedrift krävs, förutom en grundläggande begåvning, en källare med ett piano i och en lågande kärlek till övandet i sig själv.
Emmett tipsade mig om EST – Esbjörn Svenssons Trio. Så jag gick till YouTube och lyssnade. Och häpnade över denna trios skicklighet och samstämmighet. Emmett gav mig också länken till en intervju med Esbjörn Svensson själv vid en flygel där hans kärlek till musiken verkligen framkom.
Även om jag personligen sällan hittar förmågan att uppskatta jazz så finns det mycket i det EST gjorde som tar ett fast grepp om öronen och får mig att stanna upp och bara ta in.
Förklaringen är antagligen att Esbjörn Svensson lyssnade på och spelade mycket klassisk musik, och lät sig inspireras av harmonier och rytmik i klassisk musik. På så vis hände det nåt vid flygeln även i hans vänsterhand som skapade oförutsägbara figurer och dynamik.
Här låter det till exempel som om Bach haft ett finger med i spelet. (Det börjar lugnt, men vänta bara…)
Alla i trion handskas snillrikt med sina instrument och jag kan bli lite rörd över hur de bevisar att det är fullt möjligt för en grupp människor att lyssna på varandra och interagera med total harmoni som slutresultat.
Eftersom det är lätt hänt att man, när man är på uselt humör, ”skriver in” det usla humöret på allt i sin omgivning, på allt det som händer och är, och på så vis själv bekräftar för sig själv i en nedåtgående spiral hur vansinnigt rätt det är att vara förbannad, så borde även det motsatta kunna gälla.
Visst?
Huru konstigt är det då icke att man (läs: jag) glömmer bort att i soliga stunder aktivt sprida ut den rådande glädjestämningen på allt runt omkring sig, och sålunda ”smitta” sig själv med Nalle Puh-tankar att lägga i bagaget och raskt plocka fram nästa gång ett dovt morrande börjar leta sig upp mot den främre pannloben.
Typ:
* Den soliga versionen: Det är roligt att med Dynamobibliotekariens hjälp ha hittat en ny favoritförfattare i Robin Hobb. (Istället för Den sotiga versionen: Jag blir deppig av att det inte finns några nya underbara Harry Potter-äventyr att läsa.)
* Den soliga versionen: Bra jobbat att på en timme springa 1,2 mil i galet kvalmig och kuperad terräng. (Istället för Den sotiga versionen: Sabla kondis som bara tycks bli sämre ju mer jag tränar!)
* Den soliga versionen: All kreativitet är av godo så fortsätt teckna, spela och sjunga. (Istället för Den sotiga versionen: Varför sitter jag här och dilettantar när det finns folk som verkligen KAN?)
* Den soliga versionen: Bananflugor är fantastiska djur med superkomplicerade hjärnor. (Istället för Den sotiga versionen: Ge F i mitt rödvin, era @#½!)
* Den soliga versionen: Det är skojigt att lära sig programmera drakar som sprutar eld och katter som jagar munkar. (Istället för Den sotiga versionen: Jaha, och hur gammal är du egentligen?)
* Den soliga versionen: Katter är magiska djur som jag aldrig tröttnar på att beundra. (Istället för Den sotiga versionen: Vik hädan med era läskiga uppstötningar…)
* Den soliga versionen: Hårutredningsarbete är en toppenursäkt för att återbesöka Mumien, xXx, Tomb Raider, Buffy, Indiana Jones eller nåt annat kul äventyr. (Istället för Den sotiga versionen: Helvetestovor, ni går mig på nerverna!)
* und so weiter, etcetera, and so on, jusqu’a le fin
Efter en hel dags arbete framför skärmen är det törhända inte optimalt för ögon och andra rådbråkade delar av ens lekamen att bara göra en switcheroo på bokstavstangentbord och nottangenbord och så nöta vidare.
Men är det kul så är det.
Om nån ger mig ett ensligt hus nån dag så ska jag flytta in där och ägna hela dagarna åt att spela taikotrummor.
Detta är inte taikotrummor, men jag gillar det ändå.
Ännu mest hade jag gillat det ifall det gått att förstå sig på vad det är för knas som uppstår mellan mitt midi-keyboard och MuseScores ”drum notation” samt dess instrument. Det är ursvårt att få fram – och behålla – de slagverksljud jag vill ha.
Keep trying. And, I dunno, read the manual, why don’t you? Oh yeah. Good advice. Thanks!
P.S. Emmett tyckte att det låter som ett stort troll som kommer klunsande med skvalpande mage och tänderna fulla med mat. Och alla som inte flyttar sig ur vägen blir mosade.
I love it!
Sedan en knappt en vecka tillbaka har jag börjat lyssna på P1 medan jag är ute på mina skogliga springrundor, vilket innebär att jag får ta del av innehållet i Studio 1, Kulturnyheterna och annat världstillvänt som vill öka lyssnarnas samtidsförståelse och inblick i diverse ämnen. Jag har redan blivit smått beroende av denna stund på dagen, och hade det inte varit för springandet hade jag inte heller kommit mig för att som igår snubbla in på Meny med Tomas Tengby där Soki Choi pratade om forskningen om människans bakterieflora och knöt an till två koreanska ord som jag inte tidigare var bekant med: kimchi och kombucha. Och när jag kollade upp dem i efterhand så blev jag frestad att själv försöka göra denna dryck respektive rätt.
Lättare sagt än gjort. Jag fann ett recept på kimchi som inbegrep rättika. Så istället för att springa i skogen cyklade jag runt i halva stan inklusive en del förorter i jakt på just rättika. Några timmar senare: något slags succé. Hittade sönderdelade och inplastade tingestar istället för den sortens fina färska rotsak jag sett framför mig. Men ändå.
Sedan ska man inte glömma att det sammanlagt gått åt några timmar för att förbereda salladsskålen, samt finhacka, riva och krossa ingredienser som ingefära, vitlök, purjolök och ja … rättika, veva ihop dem och därefter omsorgsfullt fördela blandningen på varje salladsblad, tvinna ihop alltsammans och peta ner i glasburk med tättslutande lock. När jag äntligen var färdig med hele rasket såg det ut som om förskolan haft årsmöte i vårt kök.
Imorgon får vi veta hur det har gått, om fermenteringen lyckats och om resultatet smakar lika suveränt bra som den färdiga kimchi jag såg i affären när allt stök och bök redan var avklarat: Tistelvinds kryddiga kimchi.
Jag köpte den som referens.
Risken är att den kommer att bli mitt hushållspyssliga jags fall.
Även om jag redan har poströstat – för ett rättvist och jämlikt samhälle – så var det väldigt intressant och lärorikt att lyssna på partiledardebatten i P1 idag: Vilka sakfrågor tas upp, vilka argument framförs, vilka vägar tas för att presentera motargument?
Det uppstod en trevlig liten lucka i schemat igår, som gjorde att jag kunde ta fram mitt keyboard och öppna MuseScore.
Två stycken stycken blev det, det ena med hjälpsamma tips från Emmett om fiffigheten i att infoga en flöjt. Han föreslog även bra saker med slagverk, men jag lyckas satan-i-gatan inte få kläm på slagverken i MuseScore. Hipp som happ låter de precis som de själva vill.
Det vill jag inte.
Måste ta en ordentligt titt på det där, när tiden för det infinner sig.
Att hävda att Sara Danius sommarprat är det bästa ”Sommar & Vinter i P1” jag nånsin hört säger inte så mycket eftersom jag mycket sällan lyssnar på detta program. Men jag kommer att vara Emmett evigt tacksam för att han tipsade mig om denna programpunkt. Och jag kommer att göra precis som han, lyssna på inslaget flera gånger.
Sällan har jag blivit så djupt imponerad av en offentlig persons lugna saklighet och förmåga att skjuta personliga känslor åt sidan i sin yrkesroll.
…drog igång den 14 augusti. Så det är inte så mycket att skryta med att jag den 19 augusti hastade ner på regniga gator för att närvara vid de sista 45 skälvande minuterna av denna gigantiska gratisfest förlagd till en uppsjö olika platser i staden. Men jag hann med rätt så mycket ändå, med mina mått mätt:
Helt okej för ett trekvartspass i kulturens tecken.
Det hela ska bli en berättelse med bild och musik om en figur som mycket bestämt vill något som andra påstår är helt omöjligt. Vilket bäddar för knasiga äventyr längs vägen.
Klyschigt upplägg, men än så länge har jag väldans roligt. Egentligen finns det inte tid att knåpa med egna saker, men kanske är det extra roligt just därför…?
Så tänker Wayne-Wayne med ett smil
och välter en och annan bil
För han är ruskig han som få
ett monster att skrämt heja på
Igår tog vi oss tid att titta på ”Ghost in the shell” som handlar om en cyborg, spelad av Scarlett Johansson, på jakt efter skurkar och sitt eget förflutna.
Att historien bygger på en serietidning i mangaklassen stod klart ganska tidigt, och diverse blinkningar mot filmer som ”Blade Runner” och ”Underworld” var också lätta att upptäcka.
Tack vare sina fantasifulla inslag – min favvis var en fascinerande kuslig robotgeisha – så höll filmen intresset (åtminstone mitt) vid liv ganska länge. Samtidigt var det något urbota skitfånigt med upplägget att Scarlett Johansson-cyborgen måste vara naken för att kunna slåss mot skurkar: det fanns kamouflageteknik i hennes artificiella hud. Det märkliga var att andra cyborger kunde kamouflera sig alldeles utmärkt utan att vara näckis. Till och med skurk-cyborgen, i övriga avseenden hur hänsynslös som helst, hade gjort sig det artiga besväret att krångla på sig (ganska säckiga) byxor ovanpå sin hälften-maskin-hälften-människa-kropp.
I vanliga fall tokälskar jag robotar och futuristiska skildringar där AI och cyborger spelar huvudrollen, men dessa spöken i skal gjorde mig trött med sina osammanhängande premisser och agendor.
Det kanske har blivit läge att se om ”Matrix”. Eller varför inte ”Altered Carbon”? Heavy stuff.
Det känns trist. Har varit rätt trivsamt att då och då kunna ta paus från det byxnötande skrivbordsjobbandet och glo på folk i farten, se hur de sliter och kämpar, de också, fast på ett väldigt mycket tjusigare sätt än vad jag själv gör.
Extra svag är jag för kastgrenarna, av skäl som jag inte behöver gå in på här, men låt mig säga att det har med attityd att göra.
Men nu är det alltså slut för den här gången. Det är så att man har lust att gråta.
There will come a time when this summer’s crazy, crazy workload will be nothing but a distant memory. By then I’ll hopefully remember what my own personal WIPs were all about.
Until then, I’ll just have to congratulate myself on the ability to press on without any time to spare for trivial things such as grocery-shopping, dinner-making or socialising with friends and family, all in a summer’s heat that promises to be more energetic than ever by the end of this week.
That’s the spirit!
P.S. We watched First Reformed in the middle of the night, as opposed to sleeping. Good choice!
That’s the name of the film we watched the other night. First Reformed was written and directed by Paul Schrader who also wrote Taxi Driver. And Mr. Cohab, who’s seen Taxi Driver a number of times, testifies to its theme being similar to that in First Reformed.
It’s about a priest tending to his small congregation in a half forgotten ”tourist church”. One day, one of his parishioners approaches him, asking him to talk to her husband who is struggling with feelings of dark despair. The priest reluctantly agrees to a meeting, which triggers the surfacing of deep problems and personal doubts of the priest himself.
The narrative is very slow, most certainly in order to quietly lull the viewer into the sad and desperate world of Reverend Ernst Toller. And I gather it’s no coincidence that the light in the religious man’s darkness is a pregnant woman called Mary…
Once I’d had a chance to ponder the ending, I came to the conclusion that I quite liked the film. It made me sad, true, but it also offered some ray of hope in the good will of all wo/-men.
Trampade iväg till Sisjön i akt och mening att hitta salvia eller nåt annat lila och väldoftande som humlor och bin kan tänkas gilla nu när de egna planteringarna inte riktigt burit den frukt som önskats. Även om humlor inte varit sådana otroligt söta små djur hade man ändå varit tvungen att hjälpa dem och alla deras pollinerande insektsvänner så här i torkan.
Om jag haft vett på att ta bilen istället skulle jag ha köpt rosenstav. I biffiga krukor stod de där i Plantagens utomhusavdelning alltmedan humlor, bin och fjärilar trängdes som tokiga kring växtexemplarens vackra färg och ljuvliga doft.
På andra plats i surrig popularitet kom krukorna med temynta – som jag lyckades få med mig ett par exemplar av när de väl evakuerats av smålivet.
Nu står inköpen hemma på balkongen där de besöks av de efterlängtade humlorna (hittills bara åkerhumlor, vad jag kunnat se). Jag försökte plåta de små pälsbollarna, men de är så flitiga att de bara blir till ett gulligt sudd på den förnämliga men långsamma kamerans plåt.
Enklare då med temyntorna. De håller sig något så när i skinnet, även om de gärna dansar loss i vindpustarna och grumlar sig i konturerna. De rackarna. Men underbart luktar de i alla fall, det anser både humlorna och jag.
Värmen består, och långa stunder är det som stode man i duschen med kläderna på, även om plaskigheterna som blir är motsatsen till renande.
Så för att inte ytterligare snabba på den personliga uttorkningstakten via onödigt arbete och medföljande frustration rekommenderar jag å det varmaste (sic) att man inför varje lektörs- och redigeringsarbete av en text, såväl sin egen som andras, noggrant ber om svar på följande:
Om man inför läsningen skaffar sig svar på dessa frågor kan man så mycket enklare lämna alla personliga reaktioner åt sidan och koncentrera sig på det författaren själv vill åstadkomma, samt hjälpa till att lyfta fram dessa målbilder närhelst man ser att texten kraschar, tumlar, välter, stukar sig. Bryter halsen, vrickar tummen, slår ut en tand, får nässlor i håret, sväller upp, tråkar ihjäl sig, svimmar. Eller bara rent allmänt saknar nåt.
Häpp. Nema problema.
Det är trixigt att hinna med allt man vill, men jag lyckades i alla fall färdigställa ett musikstycke så här före sänggång (eller om det ska vara sånggång), och fick benäget bistånd av Mr Cohab när det gällde att balansera instrumenten volymmässigt. MuseScore är som många gånger tidigare nämnts ett mycket trevligt hjälpmedel i musikskapandet, men instrumenten i sig låter inte jättebäst. Strunt samma. Nöjd är jag ändå.
Tittade på BFG häromkvällen. Läste Roald Dahls ursprungsberättelse för några år sedan, och tyckte väl som vanligt när det gäller Dahl: extremt fantasifullt och en aning kyligt.
Och när jag äntligen kom mig för att bänka mig framför Steven Spielbergs filmversion var det samlade slutintrycket: extremt, extremt fantasifullt och ganska varmt.
Jag blev i alla fall tämligen förtjust i Big Friendly Giant eftersom filmteamet tagit sig tid att ge honom en lagom portionerad bakgrundshistoria och en stillsamt stoisk personlighet.
Jag kommer att se om filmen, inte minst på grund av det suveräna cgi-arbetet.
Dear Crackpot,
Do not, I repeat not, delay in dealing with all things necessary in order to pay the rent and put food on the table. Unless you think sleep is a waste of time, of course, since all manner of dillydallying will land you in the deep dark indeed if you don’t find yourself a box of matches stat and start burning the midnight oil.
Congrats, by the way, to the not listening to the advice given above, and wasting time instead in writing this pointless log. What to do with you, I wonder. In vain, I might add.
Om jag inte varit så rädd om mina knän skulle jag ha dunsat ner på dem och sträckt händerna mot skyn, för maximal effekt i mitt inte ett dugg filmklyschiga why-ande. För varför, ack varför, tog jag inte med mig teckningsblocket ut igår när jag ändå bara tänkte sitta och halvsova i en solstol på en molnig bergsknalle?
Nyckelordet här är ”moln”.
All den stund jag satt där i de härligt småkalla 17 graderna och blinkade upp i det blå började molnslöjorna där ovan att bjuda på ett nästan osannolikt skådespel. I en skyarnas stillsamma animation började varelser och väsen med jordiskt påbrå men med utomjordiskt fantasteri ta form, agera och försvinna i nåt som liknade en dans. Det var som om de ingick i en föreställning koreograferad av en säreget målmedveten entitet.
Jag försökte memorera dem alla, men när jag kommit in igen och skulle skissa ner dem i mitt block så bidde det inte ens en tumme. Och idag håller himlen på att spricka av gråmjölkigt hånskratt. Inte en enda magisk varelse släpps fram och ner i mitt ritblock. Men nu vet jag i alla fall var alla de underbara figurerna till mitt bildprojekt bor. Gårdagens föreställning är slut, men så länge den fina mänskligheten ännu inte hunnit mjölka igen himlen för gott så finns det fler föreställningar att se fram emot.
Mr. Cohab gave me a note on which he had written the address to a website generously sharing a book on musical theory, explaining the methods of composition in a way that makes perfect sense (to my dense brain): Harmony.org.uk
So far, I’m actually on board with all the things dealt with in the book. Admittedly, I’m only just starting on Chapter 3, but all the same. I might just come out of this with a basic grasp of musical theory. Neato!
När jag nu grunnar som bäst på min faktabok så kliver mängdlära fram på stora fötter som ett jääla kruxigt problem att lösa. Mängdens avgränsande linje är i sig själv en retsticka: vad ska vara innanför och vad ska vara utanför? Och vad är det egentligen som definierar själva skiljelinjen, varför är det så mycket som så gärna vill lägga sig plums på den i stället för på endera sidan av den?
It seems I’ve hit a brick wall. Let’s just hope my skull is thick enough to break through it and make it come tumbling down.
To paraphrase Hedy Lamarr: If there’s a problem, figure out why that is and do something about it.
Häromdagen, när jag i gassande solsken slet med en lång buxbomshäck så att svetten lackade och humöret började tryta kom trösten plötsligt smygande på fyra vita tassar.
I ena stunden var det absolut ingen annan där förutom jag själv och den bångstyriga häcken. I nästa stund satt det, allra längst bort där häcken tog slut, en grå katt med vitt underrede och stirrade på mig så där som bara katter kan.
Jag sa väl nåt till hälsning som den nonchalerade på ett magnifikt sätt genom att börja slicka sig om ena tassen. Jag vände mig bort för att samla ihop några avklippta grenar. Nästa gång som jag tittade åt kattens håll satt den på exakt samma sätt som förut. Fast närmare.
Återigen sa jag väl nåt. Är så svag för katter att jag lätt glömmer bort att de aldrig i livet skulle göra sig besväret med att lära sig tala och förstå människa. Katten började tvätta den andra tassen. Jag återgick till mina avklippta grenar, och sneglade i ett lyft åt kattens håll igen. Den satt som förut. Fast mycket, mycket närmare.
Det hela var som i en skräckis av prima kvalitet, med den skillnaden att jag blev glad, inte rädd. Katten befann sig så nära nu att jag skulle ha sett dess pupiller om inte juniljuset krympt dem till två sandkorn och låtit två guldsolar få fullt utrymme i stället.
Eftersom jag vet att humanoider kan vara vidriga varelser blev jag även glad över att katten var på sin vakt. Och egentligen borde jag inte ha visat den att det finns vänligt sinnade tvåbeningar, men den var så otroligt fin med sina guldögon och sin gråa päls prickad av frön och pollen och sina vita tassar som undertill såg ut som otvättade sportsockor och sina vassa tänder som blottades i gigantiska gäspningar medan den sträckte ut sig på asfalten och flexade sina klor mot mina byxben samtidigt som den fick sin dammiga nacke kliad. Gräset som jag repat ur planteringarna passade dessutom väldigt bra att tugga på. Det var som om jag hade repat gräset enbart för min nya väns skull. Men för den sakens skull fick jag inte lov att sluta klia. Då fick jag genast en ”men hallå vad är det frågan om?!”-blick.
Det enda som fick den fröjdefulla lilla katten att slita sig från uppmärksamheten var ett ljud – som jag inte förstår hur den kunde uppfatta genom grönskans rasslande i vindens sus, grannarnas trädgårdsfest, flugornas surr och det avlägsna trafikbruset – som kom från andra sidan häcken jag var i färd med att frisera. Katten jamade till, satte sig upp och stirrade mot en punkt i häcken, som i mina ögon endast bestod av blad och trimmade grenar. Inte ens en fluga var i sikte just då.
Men katten fortsatte att stirra, svirrade på baken som för att hoppa rakt upp i bladverket. Stirrade och satsade. Fortfarande varken såg eller hörde jag någonting som kunde förklara det kompakta intresset för en nyklippt häck, inte förrän en fjäril plötsligt svävade över kanten och avtecknade sig som en liten älva mot den absolut molnfria blå himlen. Då slickade sig den lilla katten runt munnen och kilade runt på andra sidan häcken för att kolla om det fanns bättre åtkomst den vägen.
Det gjorde det inte, kan jag lugna alla fjärilsälskare. Katten strosade iväg för att begrunda saken i lugn och ro. Jag sa hej då men det brydde den sig förstås inte om. Själv fortsatte jag med mina sysslor, och lite senare, när jag pausade med min medhavda matsäck, tänkte jag på hur det är rätt skönt ändå att vara människa och kunna bre sig en ostmacka. Hellre det än en fjäril. Vilken dag som helst.
Drömde inatt att jag med jämna mellanrum, med manuell kraft, bröt nacken av mig själv för att byta skal. Sista gången misslyckades det, och jag fick problem när det strömmade till folk och myndighetspersoner för att begära en förklaring på alla konstiga knäckljud, samt det otrevliga faktum att utbytta skal lämnar spår efter sig…
Jag tror att jag har lite för mycket att göra just nu, det är då mardrömmarna brukar dyka upp. Men om jag haft mindre att göra hade jag kanske kunnat väva ihop en skräckhistoria kring bildminnena.
These days I seem to have trouble finding films that I truly enjoy. So I didn’t get my hopes up when I pressed play The Mercy.
But as it turned out I did like it. Admittedly, I got rather seasick when Donald Crowhurst set off on his rickety journey around the world, and the camera swayed and wriggled just to make sure that the viewers understood exactly how Mr. Crowhurst felt. I didn’t go so far as to throw up, as Mr. Crowhurst did, but I did stop and take a short break in search of my sea legs.
The Mercy is the story of Donald Crowhurst, who in 1968 dreamt of circumnavigating the globe and winning a large sum of money. He was an amateur sailor, an inventor and the father of three children. He left them and his understanding wife behind, sailing off in a trimaran, Teignmouth Electron, which he’d had built on short notice, pawning both his company and his house in the venture.
Crowhurst’s journey was riddled with difficulties from the very start, and things did not end well for him or his family.
If it hadn’t been for Colin Firth and Rachel Weisz playing Donald and Clare Crowhurst with gentle charm and quiet fortitude, I’m not sure I would have felt very sympathetic towards Mr. Crowhurst. After all, he did leave his family high and dry while pursuing his own private dream. But in this film, he is also portrayed as a man genuinely believing that he could pull the whole thing off – at least, he did at first – and improve life for both himself and his family.
The ending is a very sad one, but it’s also sort of beautiful. It’s the story of hopes and dreams that may or may not come true, but nevertheless keep people going.
Ena dagen låg han utsträckt på köksgolvet Andetagen i träda. Kölden underifrån stretade sig upp genom linoleumbeläggningen.
Nästa dag låg han på knä i svärmors krassliga rabatt och rev i tistlar och fräken. Presenterade sig som världens undergång för gråsuggor och myror. En spindel, två spindlar uppför hans ben. Tre spindlar. Han andades bort dem och lät resten vara.
Grannarna satt i sina utemöbler och sneglade. Deras mummel guppande i vinden. Deras skratt och framviskade hemligheter.
Svärmor tryckte fast händerna i valkarna ute på trappen. Skulle han ha en kopp kaffe, kanske? Innan han åkte vidare till körgårn?
Har nu läst ut Stina Stoors novellsamling ”Bli som folk”, där bland annat ”För vår del” ingår och som jag blev helt knockad av när den vann Umeå novellpris 2012. Och det är fortfarande den av alla Stoors noveller som gör mig yr av beundran.
För några år sen köpte jag novellsamlingen på Bokmässan i Göteborg där jag stod och knäade i en förvånansvärt kort kö för att författaren själv skulle skriva nåt på försättsbladet.
Så tappad har min haka varit inför Stina Stoor att jag inte kommit mig för att läsa hennes lilla mästerverk förrän nu. Stoors författarkonst är med rätta hyllad och prisbelönt. Hon har förmågan att i sina unika detaljer och mikroobservationer måla upp berättelsens större och hemligare perspektiv med alla dess sorgsenheter, all dess hopplösa längtan efter att få höra till.
Det gör inte så mycket att sidorna ibland blir så fyllda av fantastik att jag kommer av mig och ger upp alla försök att förstå vad som är dröm och vad som är verklighet – och vad sjutton det var som egentligen hände. I ett par av novellerna blir jag avhängd nånstans på mellanrakan och får nöja mig med att avundas författarens imponerande språkliga kurvtagningar ända in i mål.
Först hittade jag ”The shock of the fall” av Nathan Filer. Provläste på amazon.co.uk och bestämde mig för att skaffa boken. Sen hittade jag författaren själv på youtube där han i sju konkreta punkter berättar hur man garanterat bli klar med sin roman.
…förvandlas till en yttre dito i ett fotbolls-VM som jag känner mig väldigt kluven inför men som jag ändå inte kan låta bli att titta på. Särskilt rolig hittills har Island-Argentina-matchen varit. Det ligger nåt mycket entusiasmerande i det att få ta del av nittio minuters äkta kämpaglädje och -glöd.
Katt och kråka, Simon style.
Att kunna spela ”God rest ye, merry gentlemen” gnisselfritt på violinen mitt i sommaren hålls nog inte av den stora massan som en meningsfull målsättning. Vilken tur då att jag kämpar på med mina springmil och samtidigt minskar min massa. På så vis blir det legitimt att gnissla vidare, antar jag.
Synd att man inte bor i enslig villa, då hade jag fått ”God rest ye”-a hur mycket jag ville just nu, i denna sena timma. Som det nu är, har jag att välja mellan att koppla av från dagens sista uppdrag genom att…
a) gå ut i köket och bre mig en macka
b) se på ett reprisavsnitt av Brooklyn Nine-Nine
c) repetera lite matte
d) komma ikapp med bokföringen
e) plocka fram ritplattan och träna på att rita hästhovar
f) svepa av dammskyddet från mitt midi-keyboard och hitta på lite musik
g) gå och lägga mig
h) skriva en mikronovell
Jag väljer…
h) och sen c).
Här kommer mikronovellen:
Hon hade gett upp försöken att få med sig Edgar ut i världen. Han hade åtaganden hemma, sa han och räknade upp dem på fingrarna. Teaterrepetitioner, dirigentuppdrag, karatelektioner och orkidéodling. Hon nickade så att han skulle förstå att det var hon som förstod.
Hon gjorde diverse resor i diverse väninnors sällskap, och tvekade sedan över sin ryggsäck. Det var dags att annonsera. ”Sökes: snarkfri, gnällfri, slöhetsfri, tråkighetsfri, irritationsfri, begravd-med-näsan-i-sitt-twitterflöde-fri reskamrat med förnuftiga skor och upptäckarglädje i sin gps.” Hon insåg att ingen var på det viset. Så redan nästa dag gav hon sig iväg med ingen, och ångrade sig aldrig.
Jag tyckte att det var skojigt att dubböversätta The Hollow, och jag tycker att det är skojigt att nu se serien i färdig produktion på Netflix.
Bilden är hämtad från imdb.com, och jag utgår från att det är okej att jag använder den här…
När man äntligen får möjlighet att titta på Brian Greenes och andras förklaringar av kvantfysiken och dess ”weirdness” är det mycket svårt att slita sig. Inte för att jag egentligen förstår vad det är frågan om, men det gör ju inte de heller. Egentligen. Även om jag tror att kunskaper i matematik av den högre skolan är till stor hjälp…
Ibland (rätt ofta faktiskt) kan jag tycka att det var fanken också att jag inte valde naturvetenskaplig linje på gymnasiet.
Kan inte hjälpa att jag blir lite nervös när folk i receptionen på gymmet plötsligt börjar säga saker i stil med ”du hänger verkligen i” och ”du är här, vadå, 5 dagar i veckan?”.
Mycket oroväckande. Det betyder att man märks. Jag är inte så förtjust i att märkas.
Kan det bero på att de flesta som tränar är tjugonånting, och att det är ett tag sen jag själv var det? Eller beror det på att alla som tränar där, även de som inte är tjugonånting, är klädda i åtsittande fantomentrikåer, wysiwyg, medan jag själv sveper förbi i löst sittande träningskläder med garanterat hög töntfaktor? Eller beror det på att jag är där ungefär samma tid varje dag, alltid med andan i halsen för att hinna in och ut innan klockan blivit 15.30 och mitt dagkort skriker ”Haaa! 80 kronor i böter!”?
På det hela taget är detta fjantiga funderingar. Det viktiga är att jag har avverkat fem mil den här veckan, fyra på löpbandet och en i Skatås (längs hurtbulliga, hemskt kuperade enmilaren i alltför många sommargrader – drack så mycket vatten att magen ännu står som en spärrballong).
Vad jag ville komma fram till var att jag inför springrundan ägnade en timme åt att leta efter nån bra ljudbok att ladda ner. And lo and behold! I found a site with goodies like Asimov, Conan Doyle, Dumas, Stevenson et. al. Check it out!
Förresten har jag hittat en serie på Netflix som Emmett sa att man troligen inte kan berätta för andra att man gillar och samtidigt försöka beskriva vad den handlar om utan att bli rekommenderad en tvångströja. Men jag kan inte låta bli att skratta åt Santa Clarita Diet. Det är en urknasig och egentligen urlarvig serie som handlar om en familj som försöker få vardagen att fungera trots att mamman plötsligt drabbats av en mystisk och djupt störande sjukdom. Än så länge har vi bara kommit till episod 6, och den slutade med att jag skrattade så mycket att jag ramlade ner från soffan. True story.
Trots att Alicia Vikander gör en fin insats som en Lara Croft i vardande så känner jag mig lurad på själva äventyret. För mycket pappaproblem, prat i närbild, klyschiga scener med en halvgalen huvudfiende, segt dragna slutsatser, förbihasplade gåtlösningar, benbrytande kollisioner som borde ha fått hjältinnan att gå hädan redan inom de tio första minuterna, samt ett forntida mysterium som aldrig verkar ha varit något mysterium.
Som tröst måste jag genast se den första – och bästa – Tomb Raiderfilmen med Angelina Jolie. För spela spelen hinner jag inte. Dödlinorna hänger över mig som spindelnät.
…efter en välbehövlig minisemester vid Hanöbukten. Gassande sol, kall blåst. Ett vackert Åhus med omnejd, och underbara sandstränder. Badade i havet för första gången på evigheter. Sista dagens plurr ville jag alls inte avbryta. Kände mig som barn på nytt. Och eftersom det ännu inte blivit badsäsong (trots 22 grader i vattnet) fick man ha havet, stranden och sanden nästan helt för sig själv. Hur lyxigt som helst. Till och med Emmett hoppade i böljan blå. Lovely!
På en gata i de äldre delarna av söta Åhus.
Före dopp är det bäst att rekognoscera lite. Varning för havsströmmarna.
…Johan Rabaeus när han läser ”Strindbergs stjärna” av Jan Wallentin. Och det gör han väldigt, väldigt bra. Det är därför jag ”bläddrar vidare” trots att handlingen är ganska mycket för långsam för mig. Detaljerna och förklaringarna är så många och långa att jag bland annat hade kunnat vara expert på grottdykning vid det här laget om jag bara varit intresserad av alla steg-för-steg-beskrivningar.
Romanen kom ut redan 2010 så troligen är jag den enda i Sverige och världen som ännu inte har läst den. Har förstått att den storsålde till en massa länder innan den ens hunnit gå i svenskt tryck.
Den handlar om jakten på några mystiska föremål med anknytning till nazistiska illdåd och alternativa skildringar av Sven Hedins upptäcktsresor i Centralasien och Andrées luftballongfärd mot Nordpolen.
I centrum för handlingen står den tungt självmedicinerande symbolexperten Don Titelman, och så småningom tycks även en parapsykologiskt begåvad italienska bli en kraft att räkna med i sökandet efter svar på vad det är för märkliga föremål, ett kors och en stjärna, som har hittats av en grottdykare i ett gruvschakt i Dalarna.
Alltihop låter upplagt för äventyr, och nu när hälften av boken återstår så hoppas jag att det ska börja på allvar.
Satt och betraktade den frodigt växande oxeln utanför fönstret och undrade vad som pågick mellan skymning och gryning bland rötter och kapillärkrafter, grenar och bladnerver, skatbon och myrfötter.
Funderingarna ledde till ett nytt musikstycke, döpt till ”Foliage” (med alltför många sidor partitur för att jag ska tya att lägga upp dem här.)
Många timmar tog det. Ont i baken fick jag och grusig i ögonen blev jag. Men till slut vart det klatt, det senast gjorda och hittills längsta musikstycket, allt baserat på Emmetts förslag att göra något som bygger på en dialog instrumenten emellan. Mycket svårare än vad man tror.
När vi väntat överdrivet länge på en försändelse som varken kommit fram till oss eller åkt tillbaka till avsändaren försökte jag komma i kontakt med utdelningskontoret. Bara för att få svar på vilka rutiner de följer när det står korrekt gatuadress på försändelsen samtidigt som avsändaren skrivit fel namn på kuvertet. Tar brevbäraren med sig brevet ut på rundan för att kolla om namnet står på nåt av brevinkasten? (Vi har satt upp en extralapp på namnskylten som ska matcha avsändarens tabbe.) Skickas brevet till adressundersökning? Eller går det direkt tillbaka till avsändaren? Varför har det i så fall på en hel månad ännu inte dykt upp hos just avsändaren?
Först fick jag vänta i drygt 80 minuter på att ens komma fram till PostNords kundservice. Som gav mig ett telefonnummer till nån okänd person på Företagscenter, vilket var det närmaste de kunde komma. Denna person vägrade svara i telefon. Jag blev ombedd att lämna ett meddelande, och sen hände inget mer. Då försökte jag med diverse telefonnummer som hade med jobbsök som brevbärare att göra, i hopp om att de skulle kunna ge mig ett fungerande telefonnummer, men de svarade inte heller. ”Lämna ett meddelande”, ”Lämna ett meddelande”.
Visst, jag kan lämna ett meddelande:
Alltså, inte nog med att brevet inte delas ut, varken till adressaten eller avsändaren; ni som bär ansvaret gör er oåtkomliga för den allmänhet ni har i uppdrag – och betalt för – att serva. Vad ska man säga om det? Ska man köra med poppisuttrycken och säga att det inte är ”okej” och att det är ”helt oacceptabelt”? Nä, för vad hjälper det? Försändelsen, betald och allt, är och förblir borta. Stulen, får man väl säga, av folk med köra-huvet-i-väggen-telefonnummer. På sätt och vis är jag impad. Ni har hittat er grej, och det är ingen som hindrar er från att bara köra på. Det borde vara tummen upp. Men ni får tummen ner. På Colosseumvis.
…bootar man om sitt inre system från ord till noter, drar åt sig sitt lilla keyboard, öppnar MuseScore och börjar mata in toner.
Resultatet blev nåt som Emmett associerade med tennsoldater i smått sorgsen kamp för att komma vidare. Jag lånade idén om tennsoldater när jag skulle döpa stycket. Det fick jag.
Man förstår att man har arbetat för länge utan paus när man, efter avklarad dubböversättning av ett Tarzan & Jane-avsnitt, inleder mejlet till uppdragsgivaren med ett ”Hej Tarzan”.
Jag vet inte om jag är glad eller ledsen över att jag hann upptäcka tabben innan jag tryckte på ”Skicka”.
Trots att jag gymmar varje vardag i veckan så hittade jag helt nya muskler i kroppen igår när vi skulle slå ner stängselpålar med en slägga som var x antal nummer för tung. Den var mer lik Tors hammare än ett lagom hanterligt verktyg i spännande terräng. Och idag fortsätter äventyret. Jag kommer att bli tvungen att köpa nya kläder på grund av alla svällande muskler. Hulken lär bli grön av avund. Eller, vänta lite, hur var det nu…?
”Collateral” med Carey Mulligan och ”Altered Carbon” med Joel Kinnaman.
Collateral is about a no nonsense detective (Mulligan) who starts investigating the death of a pizza delivery man and ends up grappling with spies and criminals operating on an international level.
Altered Carbon is about a prisoner (Kinnaman) who is brought out of a 250 year long nap in order to investigate the death of a man who stands for everything he once fought to end.
I övrigt har jag burit omkring på en pensel den senaste veckan utan att veta varför. Där har den legat, i ryggsäcken, varje gång jag öppnat för att fiska upp en bok, mina nycklar, mina gymdojor, mina glasspengar, etc, etc.
Varje gång jag sett penseln har jag tänkt att jag ska lyfta ut den så fort jag kommit hem. Och varje gång jag kommit hem har det fallit ur medvetandet.
Men en pensel kanske kan vara bra att ha med sig. Ungefär som en schweizisk armékniv, fast bättre. För int’ fan finns det nåt penselverktyg i den schweiziska armékniv som jag äger i alla fall. Även om det gjort det så hade det kvittat eftersom jag alltid glömmer min schweiziska armékniv hemma i skrivbordslådan. Hver gang.
…struntar i ESC. Vofför skriker di så?
Lyssnar hellre på Rostropovitch, Oistrakh och Richter när de spelar Beethovens trippelkonsert för violin, cello och piano i C-dur, opus 56.
Gick ett program om Rostropovitch häromkvällen, och jag blev så imponerad att jag fått kånka runt på min tappade haka ända sen dess.
Det börjar luta åt att jag snart byter jobb, från skrivbordsjockey till fasadklättrare. Har i alla fall börjat ställa in mig på det mentalt. Och köpt utrustning, inklusive fastskruvningsbar keps.
Last night, I revisited the Life of Brian. Ages ago, when I first saw the film, I laughed my head off. Last night, I didn’t laugh even once. Instead, I felt sad. Don’t know why, exactly. Perhaps it was to do with the people of the past, all lost now.
När man är förkyld och har feber är saker och ting inte lika skojiga som de möjligen borde kunna vara.
Och låt mig erkänna att det med huvudet fullt av värk är en extra stor utmaning att översätta maxat snabbrappad text och få den att ligga rätt i både munnen och rytmen, samtidigt som en massa andra röster också ska vara med på ett hörn. I två minuter. Det låter inte mycket, men det är det när varje stavelse räknas. Tro mig.
En lösning inför framtida problem är kanske att redan nu ta för vana att dagligen lyssna på hiphop. Som jag gillar nästan lika mycket som dansbandsmusik.
Var hon ironisk nu? Va? Var hon det? Va?
Vad gör man när det står som allra mest nödvändiga punkter på schemat (söka ett jobb med trygg inkomst, vilket i sig själv är ett heltidsjobb; försöka städa bort grannkattens nysframkallande, ögonkliande, storvirvlande, luddiga pälsgåvor i soffor, sängkläder, mattor och lampor; deklarera x 3, fara till Sahara eller kanske bara till Gråbo och vårröja i en stor trädgård, handla, tvätta, laga mat, hinna ut i dagens sista solljus, med mera med mera)?
Svar: Man öppnar MuseScore och gör musik.
Har gått i barndom. Läser och bildbeundrar just nu Tintin på originalspråk. Det är coolt. Man lär sig nya saker. Som att man, när man står i en egyptisk öken och undrar vart sjutton professor Philémon Siclone tagit vägen, inte ropar ’Allo! ’Allo! utan Ohé! Ohé!
Jag menar, wow, who knew, liksom?
Toutes les personnes qui parlent Français, évidemment…
Zut alors.
_aus_Lettland.jpg){kind=link}
