av Nora Roberts
Jackie blev förälskad redan vid första anblicken av huset, men hon hade förstås lätt att bli förälskad. Inte därför att hon var lättimponerad, snarare därför att hon var öppen både för egna och för andras känslor.
Och huset var fyllt av känslor, märkte hon, en del av dem långt ifrån rofyllda. Det var bra. Fridfullhet i all ära men efter några dagar övergick den snart i tristess. Då föredrog hon den sortens kontraster som fanns i huset med alla dess skarpa vinklar och nochalant utskjutande hörn, vilka mildrades av rundbågiga fönster och oväntat charmiga valvgångar.
De vitmålade väggarna glittrade i solljuset och framhävdes av ebenholtssvarta lister, och även om hon själv inte ansåg att tillvaron var antingen svart eller vit tycktes ändå huset visa att två motsatta krafter kunde leva tillsammans i harmoni.
De breda fönstren vette mot både öster och väster medan en generöst tilltagen del av solen släpptes in genom takfönstren. Blommor växte i överflöd ute i trädgården och i terrakottakrukor utmed terrassen. Jackie uppskattade alla de djärva färgerna och deras anstrykning av exotiskt överdåd. Naturligtvis skulle hon bli tvungen att noggrant pyssla om dem, i synnerhet om hettan och torkan höll i sig. Men hon hade inget emot att bli lite smutsig under naglarna, framför allt inte om jobbet innebar en belöning.
Genom ett par breda glasdörrar såg Jackie det kristallklara vattnet i en njurformad pool. Även den skulle kräva hennes omsorger och i det fallet skulle hennes ansträngningar definitivt medföra en belöning. Hon kunde redan se sig själv sitta ute vid poolen, omgiven av rika blomdofter medan hon njöt av solnedgången … ensam. Det var visserligen en liten hake, men en hake som hon var beredd att acceptera.
Bortom swimmingpoolen och den sluttande gräsmattan skimrade Intracoastal Waterways kanalsystem. Medan hon betraktade dess mörka mystiska vatten åkte en motorbåt förbi och hon upptäckte att hon tyckte om dess ljud. Det betydde att det fanns människor i närheten men ändå inte tillräckligt nära för att vara störande.
Nätverket av kanaler påminde henne om Venedig och en vansinnigt trevlig månad hon tillbringat där som tonåring. Då hade hon åkt omkring i gondoler och flirtat med mörkögda män. Ett vårligt Florida var kanske inte lika romantiskt som Italien, men det gjorde henne inget.
– Jag älskar det, sa hon högt och återvände till det stora vardagsrummet som badade i solljus.
Där stod en havrefärgad tvåsitssoffa på en stålblå matta tillsammans med det övriga möblemanget som var tillverkat i elegant ebenholts med en dragning åt det maskulina. Jackie uppskattade styrkan och stilen i inredningen. Det var sällan hon ödslade tid på att aktivt leta efter fel och brister eftersom hon var villig att acceptera dem i takt med att de själva uppenbarade sig. Men i detta hus tycktes det inte finnas något sådant att upptäcka. Allt hon såg omkring sig utstrålade perfektion.
Därför fyrade hon nu av ett bländande leende mot mannen som posterat sig framför den öppna spisen i vit marmor. Där själva eldstaden skulle ha varit stod i stället en ormbunke i en enorm kruka. Mannens tropiskt vita byxor och skjorta skulle ha kunnat vara avsedda särskilt för den lediga pose han intagit – och eftersom Jackie kände Frederick Q. MacNamara så väl som hon gjorde var hon säker på att det också förhöll sig på det viset.
– När kan jag flytta in?
(Översättningen gjordes 2007 och gick i nytryck 2016 och 2017, av Harper Collins Nordic; originaltitel Loving Jack, 1989)