från uppdrag till resultat
En högst ovetenskaplig studie (läs ”känsla”) ger vid handen att jag ägnar mer och mer tid och energi åt varje nytt musikstycke som jag knåpar ihop.
Åtminstone resulterade den senaste kompositionen i 10 sidor partitur, så många att jag avstår från att lägga upp dem här.
Men själva musikfilen kan i alla fall få vara med. Jag har döpt stycket till ”Vagabond”:
Ägnade hela helgen åt deklarationsting (med en timmes paus i löparskor och regn) och hela måndagen åt att byta till sommardäck på två bilar, och måndagen var tveklöst den roligaste dagen trots att jag knäckte till bästa pekfingret och nu tangentknattrar med viss tvekan.
När – om? – den egna bilen kommer tillbaka från verkstaden ska det bli skojigt att få byta till sommardäck på den också. Jag gillar helt enkelt domkrafter, kopparpasta, tryckluftsverktyg, och för stora overaller. Det är kul!
Vårstäda.
Vad man i själva verket gör:
Leker med sitt keyboard.
Det är möcke roligare. Stycket lyfte till och med till spralleglada höjder så fort Emmett hade gett sin ovärderliga input om instrumentering och funktioner – och jag hade knappat in alla ändringar. Mille grazie, bello!
The news that several members of the Swedish Academy have decided to resign from their work in the academy (but not from their pay, of course, since they have been chosen for life) is rather disconcerting. If those academy members who think the academy functions in a wrongful manner simply opt out, who then is left to steer the skiff out onto healthier waters? It would have been nice if the honour of being a member of the Swedish Academy came with some grit.
Tack vare en julfilm som jag fått i uppdrag att dubböversätta så fick jag anledning att bege mig till biblioteket för att skaffa fram referensmaterial. Julfilmen är nämligen baserad på Frank McCourts självbiografiska ”Angela’s Ashes” (”Ängeln på sjunde trappsteget”, övers. Thomas Preis), som jag bara hört talas om men inte läst.
Jag fäste mig redan vid första sidan, och ryckte åt mig även översättningen av denna Pulitzerbelönade bok. Det är en himla tur att julfilmen är så väldigt fin och trevlig i sig själv. Annars hade det varit extra infernaliskt svårt att slita sig från McCourt, som dessutom är väldigt rolig att lyssna på.
… I’m in a very medieval mood.
…another piece of music, fresh out of my KORG midi keyboard and MuseScore.
When putting it all together, it was not my intention to make something that gave off a serious ”sad movie” vibe. But I’m feeling a bit under the weather at the mo, so I’m guessing that that has something to do with the end result of this lovely evening’s musical experiment.
The fact that I actually ended up liking this piece was the doing of the one and only Mr Cohab, who saved my composition from an offensive counterbase and gave the floor to an oboe instead. Much more pleasant and integrated, listening-wise.
Idag blev några saker inställda som gjorde att vi fick chans att göra mer musik, MuseScore, KORGen och jag. Det hela började med att kära Emmett konstaterade att de musikstycken jag hittills gjort går i samma tempo, och att man hör att det är jag. Så då tänkte jag att nu jäklars ska jag göra nåt heeelt annat. Jag tror inte jag lyckades så bra med just den saken.
Men Emmett lyssnade och sa nåt om Nino Rota som inspiration, och det kan han kanske ha rätt i (jag tänkte på en absurd cirkus när jag petade med noterna och de rätt så skrälliga instrumenten), men jag kunde ha påpekat att jag nog mest är inspirerad av Emmett.
Det var för övrigt han som föreslog en fördubbling av melodistämman i ett träblås av nåt slag, för att på så vis slippa drunkna när stråkinstrumentet gör entré.
Efter att på dryga milspringrundan ha tampats med övernaturlig motvind – den blåste med full kraft hur vägen än svängde (hus och berg skapade vindtunnlar längs asfalten), och sen ha tampats med en skrivare som envist tjatade om att pappret var slut (när det var den själv som hela tiden tuggade i sig alla ark), och sen ha blivit jävla arg på Poseidon som på elva månader har höjt p-avgiften med nära 30 procent, bara för att de kan – hur stavar man till ”giriga ockrare”? – så hjälper det att avsluta dagen med nåt som skänker lite energi och glitter i tillvaron. I mitt fall denna dag: att leka med MuseScore och KORGen.
Manuell volymsänkning rekommenderas.
Det var ett tag sen jag hade tid att göra egen musik, men idag blev det äntligen av. En liten 32-taktare med pentatoniska vibbar.
Och som vanligt: manuell sänkning av volymen är helt nödvändig före uppspelning. Annars blåser man ut hjärnan, öronvaxet eller vad det nu är man har valt att gå runt med i sina kraniala gömmor.
Under bråkdelen av en sekund kände jag mig helt absolut nödvändigt tvungen att hoppa på Ann Ljungbergs tåg till Bokmässan. Från och med april ska hon skriva och göra färdigt en bok lagom till årets bokmässa i Göteborg, och hon erbjuder max 12 personer att vara med och parallellskriva sina egna böcker tillsammans med henne. Beroende på vilket paket man köper får man olika nivåer av stöd och hjälp. I det billigaste paketet ingår endast en kurs, och i det dyraste ingår allt (tror jag), även tryck och exponering i hennes monter i september.
Har man en självklar bokidé, benhård beslutsamhet samt massor av tid och energi och dito pengar, så är det nog jättebra att boka plats i skrivarkupén, destination Göteborg 2018.
För egen del studsade jag inför de 32000 kronorna som det dyraste och mest målinriktade paketet innebar, men jag tror också att det för många kan vara värt beloppet.
Jag tänker ofta på den kända författare som en gång sa att man ska aldrig behöva betala pengar för att man har skrivit en bok. Den som jobbar är den som får pengarna, den som konsumerar ens arbete är den som betalar.
Med detta sagt inser jag naturligtvis att det i ovan nämnda bokmässepaket ingår en rad tjänster, som naturligtvis också är sådant konsumenten ska betala för.
Kanske om jag haft en hög med pengar som låg och samlade damm nånstans…
Läste en första recension av den nya TombRaider-filmen, och nu är jag djupt bekymrad. Jag har längtat mig fördärvad efter en ny äventyrsfilm med den supercoola Lara Croft, helst spelad av Angelina Jolie, men nu vete sjutton:
Den enda häftiga actionhjältinnan på tusentals mils avstånd, har enligt SVT:s filmkritiker, blivit en som gråter, blir rädd och får stryk.
Och varför detta skulle vara något positivt övergår mitt förstånd, men enligt recensionen gör det henne ”mänsklig” och del av en ”charmig” känsla.
Är det nån som har sett James Bond gråta, eller Indiana Jones för den delen? Har nån sett Jack Reacher bli rädd? Gråter Jack Sparrow en endaste gång? Går det bra att se dessa figurer på filmduken ändå? Finns det nån som klagar på att dessa män har en ”psykopatliknande mental inställning”, bara för att de har magen full med is när de löser alla sina skruvade äventyrsproblem? Vem ser en film i äventyrsgenren för att få se huvudrollstuffingen gråta? Varför ska kvinnliga hjältar behöva följa andra regler än manliga hjältar? Varför ska flickor vara rosa, och pojkar leka med bilar? Varför är reklamklippen i tevekanalerna för både barn och vuxna fulla med med kvinnor/flickor som kråmar sig framför spegeln medan män/pojkar är i farten med aktiva saker? Vad handlade metoo-rörelsen om? Värderingar?
Alla dessa frågor utan svar.
Tillbaka till TombRaider: Jag hoppas verkligen att jag målat fan på väggen. Jag hoppas innerligt att Mr. Cohab, som sett några klipp ur filmen, har rätt när han säger att den faktiskt verkar helt okej. Time will tell…
Såg Three Billboards Outside Ebbing, Missouri häromkvällen, och man kan väl konstatera att det inte är något som direkt händer i filmen, och att figurerna inte verkar följa någon direkt inre logik utan bara beter sig på det sätt som manusförfattaren behöver i stunden för att få ihop varje enskild scen med så maxade konflikter som möjligt. Men Frances McDormand är bra. Såklart, hon fick ju en Oscar för sin insats. Det fick även Sam Rockwell, som spelar en märklig byfånebonnlurkpolis. Go figure.
Vi såg även The Shape of Water, den bästa filmen enligt Oscar. Jag måste erkänna att jag inte håller med. Som Mr. Cohab sa: Filmen handlar om kärlekshistorien mellan en kvinna och en fisk, och sånt är svårt att relatera till.
Note to self: Next time you feel down in the dumps, please watch the Journey gameplay, the one with no commentary: https://youtu.be/bkL94nKSd2M
It’s completely otherworldy, and its graphics, storyline and music will fill you with awe, and it will calm you and make you forget whatever it was that got you down in the first place. It’s 77 minutes well invested.
…att jag känner mig konstigt så trött.
Och jag får väl svara mig själv à la Joe Dalton: ”Det är ju för att du har arbetat, din idiot!”*
Det är helt sant. Jag kämpar på med min Adobe Illustrator-kurs på egen hand, och det är inte klokt vad tung man blir i huvudet av att försöka hitta alla verktyg och funktioner i en annan programversion än den som gäller för läroboken, som dessutom är på ett annat språk än det man själv sitter med.
Vet inte hur länge jag till exempel försökte byta perspektiv på en rektangel som skulle bli ett fönster innan jag blev så arg att jag trodde att jag skulle självantända. Men så kom Mr. Cohab med sitt lugn och sin höga IQ – som vanligt – och löste gåtan genom att han upptäckte att den separata sifferpanel som jag använder inte svarade på rätt sätt mot programmet och att jag därmed enbart kan använda tangentbordets siffror om jag vill kunna byta perspektiv på objekt som skapats med perspektivverktyget. Japp, där försvann de timmarna…
*Det var i det Lucky Luke-album som bröderna Dalton tänker råna banken genom att låtsas vara anställda.
Jag har missat att det varit bokrea! Eller pågår den fortfarande?
Fast … vad jag skulle ha köpt om jag varit på alerten är jag inte helt säker på. Något om astronomi, troligast.
Nu får det väl istället bli att man plockar fram alla stjärnböcker som redan finns här i hyllorna och återstiftar bekantskapen med deras mäktiga innehåll.
Men först ska jag iväg till stadsbiblioteket och se om jag kan hitta en död handelsresande. Och kanske något mer med Anthony Horowitz korkade privatdeckare Tim Diamond. Än så länge har jag bara läst South by Southeast och Public Enemy Number Two, och konstaterar att de inspirerar till eget skrivande. För första gången på mycket länge får jag lust att knåpa ihop egna texter igen. Det är bra. Det är mycket bra.
Mr. Cohab har fått flunsan i de torra, blåsiga och bitiga minusgrader som råder just nu, de värsta på länge. Han blev sjuk för en vecka sedan, och orkar fortfarande knappt ens hasa runt här hemma i lägenheten. Men läkaren på vårdcentralen, så ung att hon nästan var nyfödd, sa att han gärna kan gå till jobbet, inga problem.
Isgatorna i vår stad ligger som ett faktum sedan ganska lång tid tillbaka, den statiska elektriciteten får grannkatten att ge mig djupt svikna blickar när jag gör som hon vill och klappar henne, och den ödsliga vinandet genom ventilerna får mig att undra hur alla hemlösa klarar sig.
Jag försöker lära mig handskas med Adobe Illustrator. Håhåjaja.
Vad kan vara bättre än att få översätta en serie som man verkligen tokgillar, typ The Hollow? Svaret är att få översätta TVÅ serier man verkligen tokgillar, typ The Hollow OCH en ny serie som heter Hilda och bygger på Luke Pearsons böcker om en orädd flicka på ständig jakt efter äventyr.
Jag är så gla så gla så gla!
Nu ska jag till biblioteket och försöka få tag på några av böckerna. Jag låtsas att jag måste ha dem som referensmaterial och inte alls för att läsa, bläddra i och trivas med (vuxna människan).
Just nu önskar jag att jag kände nån som var duktig på AI (som i Adobe Illustrator), men jag känner bara folk som är duktiga på Excel, harmonilära, kampsport, kattuppfödning, rostskyddsbehandling, projektledning, matematik och fårvallning. Ingen AI-kompetens nånstans i sikte.
Och jag som så gärna vill lära mig programmet – vektorgrafik hälsar att den skulle kunna vara min grej. Men jag börjar redan bli smått crrrrazy på att jag inte förstår hur man handskas med ytorna runt fältet man skapar med en blob brush. Jag menar, hur ända in i glödhetaste ruttenägghelhavre gör man en höna grön?
Grundboken som jag lånat är väldigt bra men inte tillräckligt modern för att ha hunnit avhandla ämnet blob brush. Så… varför händer inget när jag försöker fylla ytan innanför blob brushens blob-fält?
Jag vill att min höna ska vara grön. Jag vill det så innerligt att det gör ont. Men det skiter väl AI i.
Jag undrar om inte E.B. Whites bok om hur grisen Wilbur räddas från slakt av spindeln Charlotte är den finaste berättelse jag nånsin läst. Jag missade den under min egen barndom, men bättre sent än aldrig. Helst hade jag velat läsa den på originalspråk, men biblioteken verkar ha rafsat bort just de exemplaren. Och det gjorde väl inte heller direkt ont att läsa översättningen ”Fantastiska Wilbur” av fenomenala Britt G. Hallqvist.
Ramverket i berättelsen är livet på landet under ett år, och man får följa med från födelse till död bland både växter och djur. Utan pekpinnar och sentimentalitet, och med en stillsam dos humor, lyfter E.B. White fram det vackra i det enkla och skapar ett underbart lugn kring livets kretslopp, det som annars kan göra vem som helst nervös.
Wilbur får sitt namn när han som ynklig spädgris räddas från yxan av Fern Arable. Hennes föräldrar är vänliga själar och stoppar därför undan yxan och låter henne föda upp grisen med nappflaska. Så småningom blir Wilbur för stor för familjens inhägnad och får flytta till morbror Zuckermans gård. Där äter han och mår bra, men har det samtidigt lite tråkigt eftersom inget av de andra djuren vill leka med honom. Råttan Templeton är upptagen med att samla mat, gåsen ruvar sina ägg och lammet tycker att han är för smutsig.
Enformigheten och ensamheten gör Wilbur deppig, och han slutar äta. Då hörs en liten röst från ingenstans. Det är spindeln Charlotte som iakttagit honom från sin plats i ladans öppning och bestämt sig för att hon tycker om den lilla grisen och vill bli hans vän.
Till en början är Wilbur tveksam till henne eftersom hon dödar andra djur, men så småningom inser han nyttan med en spindel som håller flugbeståndet nere. Dessutom blir han under berättelsens gång varse vilket gott hjärta den lilla spindeln har, och hur modig och benhårt lojal hon är mot sina vänner.
Det får hon chans att visa när Wilbur får reda på att Zuckerman tänker slakta honom till jul. Wilbur blir förtvivlad. Han vill inte skiljas från gården och djuren där. Han är förälskad i livet. Charlotte lovar att hon ska rädda honom. Än så länge vet hon inte hur, men hon lovar att fundera på det tills hon hittat en lösning. Hon är väldigt säker på sin sak, och Wilbur litar på henne. Han gör som hon ber: tar det lugnt och trivs medan hon grunnar.
Och till slut kommer hon på det. Hon jobbar hela natten med sitt nät, och på morgonen glittrar daggdropparna i hennes text: ”Some pig”. Familjen Zuckerman, familjen Arable och de andra tror att det är högre makter som vill berätta för dem att Wilbur är en fantastisk gris, och han blir snart känd i hela trakten.
Efter ett tag lägger sig uppståndelsen, och Charlotte är tvungen att göra om sina bedrifter ett antal gånger – med hjälp av Templeton och de andra djuren på gården – innan Wilbur slutligen får ett specialpris på en höstutställning och därmed går säker för yxan för all sin grisliga framtid.
Men Charlottes insatser på marknadens utställning har tömt henne på all kraft, och hon vet att hon snart ska dö. Wilbur blir upprörd men bestämmer sig för att åtminstone rädda hennes äggsäck och ta hand om alla hennes hundratals små spindelungar när de kläcks.
Wilbur körs hem från utställningen, och Charlotte dör i ensamhet.*
Vintern kommer (utan att Wilbur blir julskinka), och när sedan våren börjar spira kläcks Charlottes äggsäckar. De flesta av de små barnen seglar iväg med hjälp av sina silkestrådar, men tre av dem stannar kvar i ladans dörröppning där Charlotte en gång bodde. Där fortsätter de att hålla Wilbur sällskap tills det är dags för nya generationer att ta deras plats. Wilbur gläds åt dem allesammans, men han glömmer aldrig sin vän Charlotte. Hon var i en klass för sig.
* Och ja, det är fullt möjligt att en spindels död gav mig en tår i ögat.
Nu har de slagit ut, alla fyra. Stora, röda, guldpudrade av frömjöl.
Tänk att den vaknade till slut, vår Amaryllis som bara var en tvärhand hög när jag köpte den i december, och som nu har blommor som vardera är större än en hand.
Det kan hända att Amaryllis blivit min nya favoritblomma. Åtminstone för stunden.
Jähäpp. Så har man då äntligen uppdaterat sitt Soundcloudkonto och gett det där liggande enda, och numera ganska gamla, diktspåret lite musikaliskt sällskap i form av tio musikkompositioner. Tänkte nämligen att det kunde vara fiffigt att samla allt som har med egen musik att göra på en sida, och allt som har med bild att göra på en annan.
Frågan är bara var man bäst lägger sina bilder. Tumblr, Instagram eller nåt annat? Frågade Mr. Cohab, i hopp om att han skulle ha några sociala medier-junkies som arbetskamrater, men det var som väntat noll napp på den fronten. Attans.
…var det ovanpågrannens basgångar på högsta volym som till slut fick mig att fly till hörlurarna och eget musikskapande.
Jag är rätt så nöjd med min komposition, även om jag ser och hör saker som jag behöver jobba på i mitt fortsatta musikihopknåpande. Frågan är nu bara om jag ska tacka grannen eller om jag ska sucka tungt…
Obs! Volymen är det ständiga sorgebarnet. Den behöver sänkas manuellt före uppspelning. Annars risk för tinnitus.
Idag dök den upp från tryckeriet, min alldeles egentillverkade fårkalender, och jag är gladare än en jordgubbe i gräddglass en surrig sommardag.
Jag tycker att min kalender och alla dess knasiga får – och vargar – är så vansinnigt sabla jäkla fin.
Och med hjälp av februari månads fårskalle ber jag att få utropa: I made this!
När jag i det förra inlägget skrev att jag inte har ro att tillägna mig fiktiva ting så glömde jag bort att jag inte skäms för att soffparkera och glo på film.
Den senast sedda är Pirates of the Caribbean-filmen ”Dead men tell no tales”. Jag minns att jag blev spralligt förtjust över den första filmen, och att jag sedan blev alltmer besviken på de efterföljande. Så varför jag började titta på nummer fem i raden är en smula oklart. Möjligen är jag en obotlig optimist som tänkte att nu, ja nu jäklar har de hunnit ikapp sig själva och snott ihop nåt helt suveränt.
Det hade de inte.
Obs, obs, obs! Nu följer text som avslöjar handlingen i denna produktion. Läs inte vidare om du med egna sinnen vill uppleva denna drygt två timmar långa marina storslagenhet.
Ye be warned. Sista chansen att vända tillbaka…
Okej.
Historien handlar om unge herr Henry Turner som är fast besluten att lyckas med det ”omöjliga” uppdraget att hitta Poseidons treudd, med vars hjälp han tänker bryta förbannelsen som vilar över pappan. Detta samtidigt som en ung vetenskapskvinna med djup urringning vill göra detsamma av grumliga skäl som har med hennes pappa att göra, nåt om att hon inte vet vem han är och att hans karta till treudden är hennes enda länk till honom. (Hon verkar uppslukad av bekymmerslös längtan efter en pappa som lämnade hennes lilla spädbarnsjag på trappan till en kyrka eller nåt liknande). Samtidigt finns det en zombiekapten med fladdrande hår som också vill hitta treudden. Men det kommer han på först sedan han med kapten Barbossas hjälp har hittat Jack Sparrow, som han av ett tämligen tunt skäl vill hämnas på. Allt detta sammantaget ger en film där alla springer runt och skriker och gapar och överlever omöjliga fall och flygturer medan de jagar eller flyr från varandra.
Som en extra krydda har man beslutat slänga in en brittisk officer som är så monomant fokuserad på att få ha ihjäl den urringade vetenskapskvinnan att han jagar henne längs myllrande gator, genom grumliga gränder, via skottlossningssäkra hötappar och kanonskjutna torg för att slutligen sätta segel och rejsa ikapp henne över de sju haven (som det känns). Och gissa vem av dem det är som dör…
Under tiden sysslar Jack Sparrow med just ingenting annat än att bakfull vakna upp i ett inbrottssäkert kassaskåp tillsammans med borgmästarens fru (med uppknäppt klänningsliv ifall publiken nu skulle tro att de bara suttit där inne i det syrefattiga mörkret hela natten och räknat pengar), för att därmed påbörja en virrig flykt som fortsätter hela filmen igenom. Att Sparrow alls börjar springa (eller snarare lifta med ett skenande hus) beror på hans på alla sätt obegripliga närvaro i kassaskåpet eftersom borgmästaren prompt ger de brittiska kolonialsoldaterna order att döda honom; att han fortsätter springa beror på att han på ett krystat magiskt sätt, täckt av grisdynga, råkar aktivera zombiekaptenens obönhörliga jakt på honom.
Johnny Depp är sötare än alla flickor jag vet, med ögonskugga och allt, men hans Jack Sparrow blir alltmer överdriven för varje film. Kanske beror det på att han får allt färre vettiga repliker att säga? Det gäller hela persongalleriet, tyvärr, men man kan i alla fall fascineras av filmens specialeffekter. Javier Bardems zombiekapten kan inte ha varit särskilt lätt att cgi:a. Inte heller det delade havet med hysterisk finalaction på havets botten.
Men pricken över i måste ändå vara när Keira Knightley, i sitt första och enda uppdykande i filmen, kommer dansande över kullarna för att rusa sin länge saknade Jack Turner till mötes. Det var Svindlande höjder. Det var Sound of Music. Det var episkt.
Syrran hade varit på jobbföreläsning och lyssnat på Robert Karjel som enligt henne talat så entusiasmerande att hon blivit tårögd, och så hade jobbet köpt två av Karjels medhavda böcker åt alla sina anställda. Men syrran, som har ett 60-timmarsjobb, har ännu inte hunnit läsa dem. Därför lånade hon med strålande ögon ut dem till mig med orden ”Det ska bli roligt att höra vad du tycker!”.
Mina förväntningar sköt i höjden, i tron att böckerna skulle förmedla unika tankar om kollektiv intelligens och annat intressant som jag hört Karjel prata om på YouTube.
Alltså. Glad i hågen började jag på första sidan … och insåg att det var en kriminalroman. Så ock den andra boken. Denne man måste ha hur mycket energi och brain power som helst som hinner med att spotta ur sig skönlitteratur mitt i allt helikopterflygande och divisionschefande och överstelöjtnande och föreläsande, men jag hinner tyvärr inte med att läsa påhittade saker just nu. Tiden rinner iväg och jag blir myrkrypig om jag gör annat på min lediga tid än försöker vara kreativ eller lära mig nya saker.
Så nu undrar jag hur jag ska kunna mobilisera modet som krävs för att göra syrran besviken och förklara att hennes vänlighet var pärlor kastade till svin. Aj.
Snöblandat på kinderna och mjölkigt på himlen. Bor man i Göteborg är det bara så det är. Visserligen gillar jag rugget och hade gärna varit ute ett bra tag till, men jag hade också mycket gärna velat se månen ordentligt nu när den både är blå och i perigeum (för andra gången den här månaden). Och de som bor på rätt håll i världen har dessutom kunnat se en månförmörkelse med ljus från solen filtrerat genom jordens atmosfär så att månen tett sig röd.
Så var det med de himlafenomenen, den sista dagen i januari.
Men det är lite fint här ändå, tycker jag.
Hurra, min kära fårkalender blev färdig till slut! Nu väntar jag bara på att Vistaprint ska leverera den på extra glansigt papper också.
Att hela januari gick bort gör inte så mycket eftersom jag valde januaribilden även som omslag.
Jag hoppas väldigt, väldigt mycket att slutresultatet ska vara en skojig sak att hänga här hemma på väggen. Varje bild, tillverkad på Wacomritplattan, i Photoshop, illustrerar nåt som har med får (och vargar) att göra, och 2018 års månader bär sålunda följande titlar: Fårmation, Fårskallig, Fårell, T-Fård, Fårsytesagan, Fårt Knox, Fårstek, Fårsränning, Fårsadel, Milos Fårman, Harrison Fård och Snälla får klappar.
I’m so childish it hurts.
Två av grannens katter övernattade här igår, den ena mycket grinig och reserverad och den andra mycket nyfiken och social. Bland annat fick jag av den sistnämnda hjälp med att översätta eftersom hon la sig på mitt tangentbord och skrev mystiska kattsaker i stil med ddddddddddddddddzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz44444444444444444444444444iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii. Det var också hon som höll mig vaken hela natten genom att komma farande så fort jag bytte ställning i sängen (yes, I’m a bed tosser) för att trampa runt på mig och tugga på mina fingrar. Det var så hjärtknipande sött, det att varje gång jag öppnade ögonen i grumlingsljuset, få se hennes siluett på skrivbordet i ständig beredskap att komma rusande vid minsta ursäkt (ögonkontakt eller rörelse). När jag äntligen gav upp och klev upp så var hon så totalt utmattad av allt nattligt busande att hon somnade som en sten i fönstret.
Själv tillbringade jag resten av dagen som i en dimma. Vågade inte ens göra det som jag hade föresatt mig, att göra bokslut för 2017 och förbereda alla siffror inför deklarationen.
Men i gengäld gjorde jag en väldigt bra imitation av en sluddrande zombie, samtidigt som jag hela tiden tänkte på hur extremt rar och oskyldig hon är, grannens katt. Det är så hjärtknipande trevligt att få umgås med henne att man blir alldeles varm inombords.
Såg nyss att en serie som jag är med och dubböversätter, Vampyrina (eller Vampirina på engelska), har börjat visas på Disney Channel. Serien handlar om en liten vampyrflicka som flyttat från Transylvanien till Pennsylvania med sin familj för att öppna ett pensionat för monstergäster. Omgivna som de nu är av vanliga dödliga människor är livet inte helt okomplicerat för Vampyrina och hennes gelikar, men hon skaffar sig snabbt två människovänner som regelbundet hjälper henne att brista ut i sång om uppståndna problem och diverse andra ting.
En annan serie, som jag hoppas att jag ska få chans att dubböversätta rakt igenom helt själv eftersom den är så extremt speciell och fantasifull, heter The Hollow och kommer så småningom att visas på Netflix. Tre ungdomar vaknar upp i ett rum, utan minne om vilka de är, och hamnar i en rad galna och spännande äventyr medan de försöker förstå vad de råkat ut för och hur de ska kunna ta sig hem igen.
Mer The Hollow-jobb nästa vecka, men just nu måste jag bli klar med en episod av The Magic School Bus, en serie som bejakar barns nyfikenhet och upptäckarglädje. Och bannemej om inte jag själv lär mig intressanta saker under resans gång, ibland innan jag ens hör talas om dem på Kunskapskanalen. Senaste exemplet är episoden som handlar om hur växter och djur kommunicerar med varandra. När jag sedan häromdagen hörde den mycket vältaliga geologen David R Montgomery berätta om växter och den för växternas del helt avgörande kommunikationen med mikroorganismer i jorden, så hade jag redan – via mitt jobb att titta på animerade serier – skaffat mig ganska så stadiga krokar att hänga upp hans information om no-tilling på. Jag säger som Ms. Frizzle: I love my job!
Man lär sig mycket intressant på Kunskapskanalen, bland annat hur man går till väga för att försöka bygga bort biltrafiken i storstäder som London, och hur man kan odla ”ekologiskt-aktigt” genom att skrota plogen och på så sätt låta växterna och jordens mikroorganismer själva öka avkastningen och höja grödornas näringsvärde samtidigt som behovet av bekämpningsmedel, konstgödsel och dieselanvändning radikalt minskas – en ekonomisk och miljömässig vinst, och inte minst en möjlig väg att få slut på världens svält.
Då snackar vi om UR Samtiden och deras föreläsningsserier.
Men ibland, när det rör sig om inköpta program, kan det lätt bli lite för mycket låtsasdramatik. När några människor försöker släcka en eld så läggs det på högljudd filmmusik som hämtad ur värsta amerikanska actionrullen. En jaktfalk tar sina första vingtag och landar lite skakigt, även det till högröstat actiondån, medan berättarrösten förklarar att ”kraschlandningen” inte ingick i falkens planer. Hur sa? En flygfärdig jaktfalk som likt Sickan haft en plan? Som suttit vid ritbordet i timmar, och funderat och funderat och slutligen gjort upp noggranna flödesscheman för hur hon ska fixa första flygturen … och sen går alltsammans i stöpet! Och medan den för övrigt ”äventyrliga” jaktfalken står där och svär över ödets makter så har filmmakarna lagt in några klipp på en halvspringande varg. Berättarrösten meddelar att vargen är hungrig och att det nu är fara å färde för den kraschlandade jaktfalken. Men jaktfalken klättrar upp på högre höjd och breder återigen ut vingarna. Och flyr! Hurra!
Saken är bara den att vargen aldrig var där. Och jag kan känna mig grymt irriterad på den sortens actionfilmdramatik i naturprogram. Det är rena rama idiotförklaringen av tittarna. Ungefär som när man i ett program om Shanghai Tower låter berättarrösten säga samma sak sisådär tio gånger. Ja ja, vi VET att skyskrapan är 632 m hög, har 128 våningar och började byggas 2008. Snälla ni!
Vem har den mest galet snälla Mr. Cohab i hela vida världen om inte jag: Förra året fick jag en underbart skojig ritplatta, och i år fick jag ett händigt midikeyboard så att jag lättare ska kunna jobba i MuseScore.
Och som choklad på glassen: Jag invigde keyboardet genom att tota ihop ett stycke inspirerat av O Virgo splendens (som jag kämpar för att lära mig sjunga – kyrkotonarter är inga enkla grejer precis), och jag hade mycket roligt under processen men insåg också att det hela spretade en aning. Så jag tog paus genom att titta på ett avsnitt av Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå (som inte alls är som Douglas Adams bok, men det är nog inte meningen heller).
När jag kom åter var det inte alls som i Anna-Lena Löfgrens sång, utan raka motsatsen eftersom Mr. Cohab hade passat på att arrangera stycket och lägga till en orgelbas som lyfte alltihop och gav det den rätta stämningen. Plötsligt föll allt på plats. Vilken pärla du är, Emmett!
Grattis på din födelsedag också, Emmett! OBS: YouTube har defaultvolymen på max, så den behöver sänkas före tryck på play.
…att önska God Jul.
…i jobbselen igen.
Londonupplevelsen tog slut så himla fort, snyft. So much fun to do, and so very short legs to do them on. My feet didn’t manage to cover more than the (admittedly very large) space of Winter Wonderland in Hyde Park and a fraction of Harrods – where they got lost big time in the luxury of all the boutiques with crazy rich people milling around looking for designer tableware, bathrobes, handbags and jewel Christmas trees.
My brain took it all in, while my ineffectually stubby legs carried me onward. They stopped for a while by the costly Egyptian Escalator, where they were duly impressed. Then they passed all sorts of things in bright colours, rich scents and wealthy accents, and when they finally managed to find the exit, they immediately went looking for Marks & Spencer and Selfridges. In the end, they were forced to admit: there simply wasn’t time for more than a wee glimpse of all things Christmassy English style.
P.S. Resan förgylldes av det faktum att syrran, som är projektledare på ett up-and-coming fastighetsbolag, åkte till London direkt från jobbet klädd i en rejält vadderad och no nonsense neongul arbetsjacka. Redan på Heathrow fick hon frågor från folk som behövde hjälp med att hitta terminaler, hissar och t-banestationer, och när hon stirrade på dem och sa ”No idea” så mumlade de häpet till varandra ”The staff doesn’t know…”. Och på Harrods, som en helt vanlig dag har cirka 30 000 besökare, så tror jag att syrran är den enda som nånsin har strosat omkring därinne bland oljeshejker och hårdbevakade dyrbarheter klädd som en vägarbetare med bister uppsyn.
Just som jag bokat och betalat för några dagars vistelse i London, i hopp om att insupa en annan sorts julstämning än den som finns här och som numera har svårt att gripa tag i mig, infann sig den strålande idén att tillverka en 2018 års kalender på temat fårskallar.
Strax därpå kom jag att tänka på att London … hmm … i attentatens tidevarv … hmm … tänk om jag inte kommer hem igen för att avsluta min fina kalender? Nu när jag har så skojigt med mina bilder att jag inte ens vill ut och tramsa i snön som nyss fallit?
Och så blir jag ängslig. Tänker att jag måste skynda mig och bli klar innan jag reser. Vilket är en omöjlighet eftersom en enda bild tar mig cirkus en dag.
Här är en dokumentation av dagens alster. Resten av bilderna kommer inte att synas förrän de hanterats av Vistaprint eller nåt liknande och blivit till en skojig kalender för nästa år. Om London tillåter …
Roligt hade jag i alla fall när jag gjorde bilden. Har till och med ramat in den (i väntan på upphängning).
Läser just nu The Book of Memory av Petina Gappah. Den handlar om en kvinna som sitter fängslad för ett mord hon nekar till. I väntan på avrättning skriver hon ner sin historia för en amerikansk journalist som befinner sig i Zimbabwe och som intresserar sig för fallet.
I sin redogörelse av det som hänt ser Memory tillbaka på sin uppväxt och på sitt liv som albino, med allt vad det innebär av fördomar och rädsla. Mitt i den hårda och fattiga tillvaron står det ändå ett skimmer runt huvudpersonen på det sätt som det nog bara kan göra runt en person som befinner sig ”utanför” och därför kan se så mycket klarare på allt som försiggår.
Memorys stillsamma iakttagelseförmåga och personliga styrka, i kombination med första person-perspektivet, är troligen anledningen till att jag så starkt associerar till Janet Frames Faces In the Water där huvudpersonen också hela tiden är i händerna på andra människor, vilka utan eftertanke ständigt jagar egna fördelar.
Mitt bland kastrullerna kan man få en melodi i huvudet. Då gäller det att springa in till datorn och knappa in en skiss i MuseScore. Efter uppäten mat och avklarad disk återvänder man till datorn och avslutar sitt musikstycke.
Tror man.
Efter alla takt-, harmonik- och instrumentbryderier visar sig det färdiga stycket inte alls låta som det man gick och trallade på över Mulligatawneykoket.
Huh. Figures…
Sägas ska också att Emmett lyssnade och kom med ett utmärkt förbättringstips ifråga om att ta idén med åttondelar som speglar sig i halvnoter ända in i mål. Tack, käraste Emmett!
Nu börjar jag få kläm på mitt monstermultimediaprojekt och hur det ska gestalta sig.
Här en skiss till en av mina små marodörers signaturmelodi. Själva texten är ännu blott i vardande.
Senaste MuseScorekompositionen både blev och blev inte så som jag hade tänkt mig. Ack, hurusom frustrationen frestar fräta på förtjusningen i fobevakade fögonblick!
Men, men. Det viktiga att minnas är att det lilla barn man är i musikskaparår räknat enbart förtjänar uppmuntran. Det finns ett halvt paket chokladglass i frysen. Det är ditt. Varsågod.
”En morgon när vi vaknar är hela världen vit…” Och jag struntar i att gå ut och trampa i snön. Hur är det ens möjligt?!
Svaret är att det är MuseScore som drar. Mer än nåt annat just nu. Till och med mer än science fiction-film. Hur konstigt är inte det?!
Det är så skimrande skojigt att på mycket kort tid, jämfört med tiden det tar att skriva en novell eller måla en tavla, kunna trolla fram ett helt musikstycke. Och utan MuseScore, och Emmett som tipsade mig om det, hade det aldrig gått eftersom jag aldrig direkt tränat på att skriva noter.
Trots att mina kunskaper i harmonilära och komposition är begränsade till det som jag sugit i mig parasitvägen från Emmett, och trots att jag vet att de flesta (especially among my peers) sällan gillar detsamma som jag gillar, så är jag mycket stolt över sena gårdagskvällens/nattens komposition. Det var mycket upplivande att se att ett fyrstämmigt stycke med instrumentering inte låg utom mitt räckhåll. Tack vare MuseScore. Och Emmett!
Emmett plockade fram en violin han köpte för rätt många år sen och som legat bortglömd i ett skåp i väntan på tid och möjlighet att lära sig handskas med den. Till slut, efter att ha varit hos en mycket vänlig instrumentbyggare vid Linnéplatsen och skaffat nya strängar, är det nu mer eller mindre kö till violinen. Ingen av oss kan – ännu – traktera detta vackra instrument, men det hindrar oss inte från att försöka på tider då vi tror att grannarna inte är hemma, eller när de ändå fläskar på med sina hårdrocksrytmer.
Mors lilla Olle, det är ungefär där jag är just nu, och det kan jag säga, att det är en fin liten melodi som är bra mycket mer finurligt uppbyggd än vad man först tänker på. Hon visste vad hon gjorde, Alice Tegnér.
Det är mer än vad jag kan påstå om mig själv. Men jag är ändå ganska nöjd med mitt senaste stycke kallat Hoax Hill 2. (Hoax Hill 1 är en helt annan historia.)
…that there is no point in reading fiction, the truly great novel The Buried Giant by Kazuo Ishiguro fell into my lap.
I am almost speaking the truth. More specifically, the novel was on display at the library, where I accidently knocked it over. I picked it up, became fascinated by the cover, was intrigued by the title, made a note of the author’s name, read the sales pitch summary on the back cover, and then went ahead and borrowed the book from the nice machine librarian. The rest is history. I hurried home and read the novel without stopping for more than a midnight snack and some stretching of the legs.
The story is set in a post-Arthurian England enveloped in a strange mist that makes people forget the past. The main characters of the story are Beatrice and Axl, an old and gentle couple who, for some reason, are badly treated by their fellow villagers. Something makes Axl and Beatrice remember that they have a son who eagerly awaits them in a nearby village. They set out to find him, and on their journey they find many reasons for concern: what would happen if the mist disappeared and they were to retrieve their memories? What would they find out about themselves and each other? Would their love and friendship endure the lifting of the mist?
During the many hardships on their journey they hold on to each other as best they can. They meet strange people and creatures, and each new encounter seems to bring them closer to an answer.
The Buried Giant is a novel inhabited by mythological creatures such as the ferryman of the dead, Sir Gawain (one of King Arthur’s knights), dragons, trolls, sprites and demons. Their presence adds a dreamlike dimension to the story of Axl and Beatrice, which invites the reader to walk beside the old couple and experience at first hand the effects of their lost memories.
Halfway through the novel I was tempted to make references to Pilgrim’s Progress and Beowulf, but then I realised that there is no need for comparisons of any kind. The Buried Giant is a story in its own right. A very memorable one at that.
However, I do get a serious case of the bleh whenever I consider the possibility of catching you up, dear NaNoWriMos of this world.
I simply have too much on my plate right now. I mean, where to find the stamina needed for 1667 words per day when each working day is aplenty with rapid speed dialogue in science lingo, richly spiced with bad puns and crazy rhymes? It’s hard work, let me tell you. Dub translating that kind of stuff taps into your creative powers and feeds on them until they’ve all dried up. And it doesn’t get any easier when one of the episodes turns out to be a 25 minute long musical. Rhyme, rhythm, content, images, lip sync. They all need to fit. Which makes for long hours, very long hours indeed, in front of the computer, with a pair of chafing headphones and an aching butt.
So, NaNoWriMo, I’m not surrendering. I’m falling asleep.
Okej. Då försöker jag väl besvara mina egna batteriladdningsfrågor dårå (i föregående blogginlägg) … för utskrift och inramning. Med lysdioder. På väggen framför mig. Mitt emellan H.C. Andersens samlade sagor och Nationalencyklopedin. Till höger om Stjärnor och stjärnbilder och strax nedanför National Trail Companion. Inte alltför långt från The World of Pooh. Puh.
När jag vaknade i morse hade jag antagligen grunnat i sömnen på hur jag bäst skulle kasta mig in i NaNoWriMo-projektet (om jag nu tänkte satsa trots att jag redan hänger i snöret på efterkälken), eftersom min första vakna tanke var en tvärsäker inledning:
Katten låg och vräkte sig på pianopallen. Flexade med tassarna och visade Benni sina nyvässade klor. Bach fick vänta. Både Benni och katten visste visste vilken dag det var. Onsdag, veckans mest oestetiska dag.
Hur detta skulle kunna fortsätta har jag rätt god koll på. Just nu. Av erfarenhet vet jag dock att batteriet snart kommer att behöva laddas upp. Vill man ta sig i mål behöver man ordna laddstationer längs vägen.
Förslag på sådana skulle kunna vara svar på följande frågor, med endast ett svar på varje fråga (alternativ riskerar bara att vela till det):
Okej, så kom november med tokfart. Med uppdrag i maffiga Mount Everesthögar. Därför: än så länge inte ett ord skrivet på romanprojektet. Om jag är flitig under helgen kanske jag kan närma mig det ordantal som krävs varje dag för att hinna få ihop 50 000 stycken på 30 dagar…?
Detta under förutsättning att jag inte tar för vana att låta mig överrumplas av mörkret på mina skogspromenader. Det tar så lång tid då att komma hem i allt det becksvarta. Fast det förstås. Uppe på höjderna kan det lysa vackert. Kära, maxade mobilkameran, som fixar att föreviga fullmånen trots mörkret. Ser lite grann ut som om jag hade akvarellmålat den. Gillar’t.
…som Emmetts tyska granne sporde honom en gång för länge sen när han var nyinflyttad i sin lägenhet och hade många saker som skulle hamras, spikas och borras upp på väggarna.
Själv har jag bara saker som ska hamras. Ner av pianotangenter.
Kan inte sluta höra melodier som jag vill ge form i MuseScore. Längtan till detta program är våldsamt energigivande, och jag är dessutom ganska stolt över resultaten, trots mina illgrönegröngölingsnybörjarrookiekomponerande kunskaper. Räknat i musikskaparår är jag faktiskt bara en vecka gammal. Då kan man inte begära att det ska låta Bach och Boulanger, Shostakovich och Strozzi, von Bingen och Beethoven om ens alster. Här kommer en Norparevals*.
*En del av mitt monsterprojekt.
Musikskapandet fortsätter. Jag borde verkligen brödfödejobba i första hand och musicera i andra, men jag vet inte hur jag ska få stopp på mig själv vid klinkandet. Det är ett stort problem…
Inte.
Har så kul att jag får lust att stampa runt en stund i takt till dagens komposition i MuseScore, ett litet stycke som är tänkt att ingå i mitt multimediaprojekt (enligt överenskommelse med Kulturkalasvänner ska det vara klart senast 13 mars) där huvudrollen spelas av monster som ingen nånsin hört talas om men som ändå alla känner till. I’m so clever it hurts. And modest, too.
Skrattar som en tok över hur infernaliskt, vansinnigt, sinnessjukt, crazy jättekul det är att skapa musik med hjälp av MuseScore. Har i princip inte varit ute på två dagar. Hurra!
Inför senaste kompositionen gav jag mig bara den på att den skulle skrivas i B-moll. Bara för att inte fastna i C-skalans bekvämligheter. Märkte att det omedelbart infann sig en smått svårmodig stämning, och jag tror att det är själva tonarten som inbjuder till det.
I övrigt inser jag att det är dags att plugga harmonilära på allvar, och inte bara emellanåt dryfta ämnet vid matbordet med käraste kalaspuffen Emmett.
Notera: Vet ännu ej hur man bestämmer ljudvolymen vid uppladdning, så manuell nedskruvning fordras…
Jag kan inte slita mig från MuseScore. Känner att jag bara måstemåstemåste dokumentera mitt första tvåstämmiga försök nånsin eftersom jag är tokspralligt förtjust i resultatet.
Än sen om det digitala pianot är lite skramligt och odynamiskt? Det går ju alltid att spela på det analoga sen. Allra häftigast låter det när jag aktiverar mixerns glockenspiel. Då får min lilla Bitty Bye en härligt kuslig stämning. Mer om det i morgon, eller nån annan dag. Snart.
Till dess kanske jag förstått hur man ställer in volymen på den uppladdade musikfilen. Just nu är det nödvändigt att manuellt skruva ner den innan man trycker på Play.
…tänker jag marschera ner Mr. Cohab till Bergakungens sal inom de närmaste dagarna för att se Blade Runner 2049. (Han fick en biobiljett i födelsedagspresent som han på tio månader ännu inte kvitterat ut, den slarvern.) Och jag krampkramar mina händer i en enträgen bön till de högre makterna om att nya Blade Runner ska vara precis så där bra som jag längtar efter att den ska vara.
Minns hur fascinerad jag var över den första filmen, som jag tror kanske håller än … om jag nu skulle få för mig att se om den. Vilket jag misstänker att jag får. För mig, alltså.
På tal om takt: Just nu notskrivningsövar jag för fulla muggar i MuseScore, och stundtals är det plågsamt svårt att slita sig från tonerna som trillar in på bladet för att istället försöka tjäna ihop till brödfödan, hyran och elen som driver datorn där allting bor. Samt alla andra existensbefrämjande utgifter. Håhåjaja.
Det var Kulturnatta igår, så i sällskap av Emmett fick jag chans att göra ett sista kraftkälleinspirerande depåstopp inför årets återstående uppdrag. Mycket bra.
Dessutom har Emmett via sina musikstudier hittat ett suveränt fint och tämligen lätthanterligt notskrivningsprogram, MuseScore, med tillhörande instruktionsfilmer. Baserat på öppen källkod och gratis, men jag ska donera en lagom summa pengar så fort min nabolandupdragsgivare förstått att det är mer än hög tid för betalningen av den senast skickade fakturan. Wait for it…
Så nu pågår här intensivt musikskapande i helgens sista skälvande timmar, med ett heligt löfte om att jag ska ta mig tid att fortsätta musicera – och ritplattemåla – även sedan måndagen gjort sitt intåg.
Det börjar dra ihop sig till den amerikanska – men globala – frenetiska skrivarmånad då människor tävlar med sig själva om att under novembers trettio dagar färdigställa en roman på (minst) 50 000 ord. Allt under glada hejarop från både amerikanskt och (i det här fallet) svenskt håll.
Själv har jag fått en, som jag tycker, fenomenal idé till hur jag ska kunna blanda fakta och fiction till något som tjusar mig ganska mycket: blommor. Jomenvisst. Det låter säkert ”men hallå, ska du skriva en roman om blommor, är du från vettet, eller?” men jag hade faktiskt tänkt vara lite finurligare än så under november månad.
Tra-la-laa! (för att citera en viss kapten i tajti-wajtis)
Hade i minnesuppfriskandets namn tänkt e-boklåna en roman av Kazuo Ishiguro, men det fick jag inte eftersom jag redan hade e-boklånat två titlar. Med Kapten Kalsong i huvudrollen.
Till mitt försvar ska sägas att det skedde av referensskäl.
I ett flygplan nära dig kommer nämligen snart en film med nämnda kapten. Dubbningsöversatt av mäj. Det var ett kul jobb. Så snart det är möjligt kommer jag att låna filmen på biblioteket, som redan lagt in den i sin katalog.
Känns lite konstigt att avstå från alla böcker och seminarier och möten. Men jag har sedan lång tid tillbaka tänkt att jag ska stanna hemma, så det får bli storsatsning på egen kreativitet i helgen istället för konsumtion av andras fantasi och skaparförmåga.
Såvida jag inte får ett spontanryck och sticker iväg i alla fall.
Man kan aldrig veta. Det är det som gör livet lite kul.
När jag vaknade i förmiddags (jag är fortfarande sjuk och har tillstånd att sova mycket) så var det med en glasklar insikt om att jag måste rota fram och riva sönder alla mina gamla anteckningsböcker med idéer och reflektioner till berättelser och även radera alla hårddiskar med mina skrivna alster, både sådana som blev bra (och ibland publicerade) och sådana som förblev oavslutade.
Mitt i sönderrivandet och kasserandet hittade jag en av många texter jag skrivit i ett försök att förstå varför min lillebror inte längre ville finnas till.
Texten kom till som en övning på ett slags skrivarkurs den 5 mars, 2010. Min bror dog 1994, men jag tänker fortfarande på honom nästan varje dag. Och varje ord känns fortfarande aktuellt. Här är texten.
Mitt i förkylningsångorna med det obligatoriska bihåleinflammations-halsonts-feberyrsel-eländet så orkar jag ändå vara jättelycklig över att ha hittat en sida med nyheter på långsam franska. Det vill säga, de som läser upp nyheterna och diskuterar kring dem gör så i ett (för mig) ytterst normalt tempo, i motsats till det hysteriskt supersnabba tempo, med hopdragna stavelser ad ludicrum, som franspersoner annars är sådana hyperspecialister på.
Det finns en transkriberad text där man kan följa med i uttal och stavning, och i blåmarkerade glosor och idiomatiska uttryck finns en möjlighet att se en engelsk översättning. Min ringrostiga inre fransos säger: Merveilleux!
Fangbone är en serie som jag tyckte var kalaskul att dubböversätta. Därför är det ännu kalaskuligare att nu få se den på Netflix med svenska röster som är skojigt spänstiga.
Jag är enormt förtjust i den vildsinta – och artiga – barbaren Fangbone som tillsammans med nutidsgrabben Bill bekämpar en slemmig, småkorkad ärkefiende vid namn Drool, och jag kan inte låta bli att sjunga med i introlåten till varje avsnitt. Jag minns att jag svettades lite för att få ihop rim och rytm, men jäklars vad klämmigt det blev i sångarnas händer (tänder).
Det roar mig också att aktivera de svenska undertexterna, som någon annan än jag har gjort, och som ger andra lösningar än mina eftersom de slipper ta hänsyn till figurernas läpprörelser.
Dessutom, idag fick vi ett toksött vykort från grannens (fast vi låtsas att det är vår) katt som rest till Karlstad för att träffa en kompis.
Filmstjärnebilden på vår boss är tagen av Mats Wersén och tillhör honom.
På det hela taget har det här varit en mycket glad dag.
Consider this a spoiler alert:
Game of Thrones, season 7, is a sad, sad story. If I had been an Otto starring in A Fish Called Wanda I would say (shout): Disappointeeeeed!
All of the characters in this formerly exciting world of throney games suddenly act out of character. They stop doing anything important and personal. Instead, they spend most of their time sitting down or walking, walking, walking (e.g. on snow) whilst engaging in a dialogue predictable enough for the viewer to say the lines (almost verbatim) before the actors do.
Although Mr. Cohab and I weathered it out and stayed with them all until the very end, I could not care less who lived and who died. I even nodded off a few times. This was all to do with the lack of logic to the characters’ actions and the lack of wise, wicked and personal dialogue: the stuff that makes the characters’ personalities pop and make the viewers commit.
I feel bad for the actors. When shooting the scenes for season 7, it must have been blatantly clear to them that their GoT characters, all of a sudden, had been turned into cardboard clichés. Maybe I am just imagining it, but I think it sort of shows on the screen.
By the way, I am not the only one to feel cheated: https://www.svt.se/kultur/fragetecknen-i-game-of-thrones
Jahapp, nu har jag två dagar i rad försökt vara med där det händer. Yiii-haaa!
Fredag:
Strosade under eftermiddagen-kvällen runt centrum i syfte att absorbera stämningen och blev a) uppläxad av en äldre medelåldersman i kortärmsskjorta som tyckte att jag inte stod i kö på rätt sätt (åtminstone inte på det sätt som passade honom – innan dess hade han stått och pustat och frustat mig högljutt i nacken), b) skenangripen av en lullig tonårskille som med en galen glans i blicken behövde visa sig tuff inför kompisarna (men just då lyssnade jag på ett extra roligt poddavsnitt av Så funkar det och var därmed på ett alltför gott humör för att låta mig provoceras) samt c) omringad av ett gäng råttor (den äkta, fyrfota sorten med lång svans) som tyckte att bänken där jag slagit mig ner var deras (infoga högljudd rysning).
Lördag:
Klockan 14 infann jag mig vid Stadsbibliotekets Trappscen för att lyss till utlovad rapport om spjutspetsforskning på Chalmers. Och möttes av min före detta lärare i astronomi som tycktes ha sadlat om (ha!) och låtit sig rekryteras av näringslivet för att med hjälp av fysik och matte bland annat hjälpa kuskar att mana på sina travhästar utan piska, mäta hopphöjden på språng över hindren på Scandinavium, ta fram objektiva instrument för bedömning av exteriör, hälsa, färg och annat som har med avel och försäljning att göra. I samband med reklamfilm nummer 2 för verksamheten (med slow motion-bilder, timotej och allt) återbördade jag min lilla sittdyna till dess plats och lämnade dem alla åt sina egna öden.
Klockan 14.45 gick jag en vända bland bibliotekets utgallrade böcker som låg till försäljning för en tia styck. Det mesta tycktes redan ha blivit utplockat.
Klockan 15 ställde jag mig näst sist i kön som ledde in till den öppna visningen av Dicksonska palatset. Sist stod en kvinna som var förkyld och hostade på mig och som sedan tycktes skugga mig hela huset (palatset) runt, vilka listiga snirklar och kringelikrokar jag än valde. Rundvandringen kan sammanfattas så här: Titta på en stuckatur där, ett kakelgolv där och en hostande skugga där. Hasta in i Smetanarummet, läsa breven till honom från Fröjda Benecke och Franz Liszt, glo på en staty och en hostande skugga. Duckglida ut på avsatsen, snegla sig över axeln och därefter luta sig över gamla fotografier på Margaretaskolans personal. Titta upp och titta rakt in i ögonen på en hostande skugga. Med snörvel som tillägg. Konstigt nog saknade jag denna mystiska förkylningskvinna när jag till sist lyckades få sån fart under sulan att jag skakade av mig henne i festvåningens förrum. Tomheten stegrades när hon undlät att dyka upp vid min sida inne i själva festvåningen. Hon syntes inte till vid flygeln längst in, och inte heller i den breda trappan ner till utgången. På väg ut förbi Higab-gröntröjekvinnan med sin besöksräknande klickmaskin sneglade jag mot utställningstoaletterna, men ingen hostande skugga. Märkligt. Jag undrar vart hon tog vägen.
Klockan 15.40 parkerade jag cykeln utanför Kronhuset (som var stängt och låst, tillträde endast efter uthämtning av biljett en timme före visning – en kvinna med hängande mungipor i regnet muttrade ”årh, detta köande samhälle” innan hon ställde sig under Higabs tak för att bita i det sura äpplet och vänta en och en halv timme) och klev in i Kronhusparkens Historiska tältläger. Där stod både grovsmeder och klensmeder och jobbade med blåstens rökflagor runt huvudena som glorior. Några hade sot i ansiktet. Där fanns rullande kantiner från 1900-talets början (tror jag), våffeltillverkning från en tid då kvinnor bar särk och vit mössa, försäljning av bullar med äldre tiders kryddor såsom anis, fänkål och annat som passerade revy i medvetandet (blev nyfiken, men snål som jag plötsligt kände mig tyckte jag att de såg lite väl små och torra ut för 20 kr/styck). Där fanns möjlighet att sätta sig att balansera på en stock och försöka slå ner en motståndare med en säck. En ung kombatant i 1600-talsbondkvinnekläder väckte munterhet när hon inte ens behövde bli träffad av motståndarens säck för att snurra av stocken och trilla ner i höet, gång på gång, innan hon slutligen lyckades hålla sig kvar. En stund. För att utdela några energiska svingar med säcken innan det var dags för höet igen. Däremellan såg jag 1600-talssoldater stå och prata med karoliner och andra världskrigetsoldater. De stod där i all vänlighet och språkade, glömska om allt som via tid och politik borde ha skilt dem åt. Det var mycket vackert så.
Klockan 16 ställde jag upp mig för bevittnandet av karolinernas exercis. Det var mycket osäkra leenden kring huruvida vändningarna skulle ske åt höger eller vänster, om det skulle vara ett kvarts varv eller ett halvt, hur eldvapnen skulle hållas, vem som skulle kliva fram och fylla vilken lucka i ledet framför, och vem som skulle sträcka ut handen mot vem när leden rätades ut. Det började regna men jag hängde i en stund. Sedan gick jag.
Klockan 16.10 gick jag till Higab-tältet för att hämta ut en biljett till visningen av Carolus Dux kl 17. Släppet hade ägt rum 10 minuter tidigare och nu var alla biljetter slut.
Klockan 16.15 tänkte jag att då kan jag ju besöka Glashyttan istället. Sorry, we’re closed today. Läderstället hade öppet men vem brydde sig liksom?
Klockan 16.30 var jag tillbaka på Stadsbiblioteket. Tänkte lyssna på Jonathan Safran Foer. Hade redan hunnit bli knökfullt i salongen, och videosändningen i Trapphuset hade så låg ljudvolym att scensamtalet drunknade i publikhavet som hade samlats även där.
Klockan 17 var jag hemma igen. Emmett gjorde middag och jag gjorde våfflor. Drack vin till maten. Drack lite för mycket. Vet inte varför.
Only a week ago, I was feeling sullen about my inability to find someone to fill J.K. Rowling’s fantasy shoes (since I’ve read her Harry Potter series about a billion times already). But as soon as Mr. Cohab noticed my sloping shoulders and saggy walk he disappeared into his study and reappeared two seconds later with two hefty books in his hands. And by hefty I mean really, really hefty. Really.
They were two novels by Justin Cronin: The Passage and The Twelve. (I have since learned that there is a third one, The City of Mirrors, on which I have yet to lay my greedy little paws.) And what can I say? So far, I’m only halfway through The Passage (Flickan från ingenstans, beautifully translated by Jimmy Hofsö), but my mind is already totally blown away.
Good grief, the author really knows how to write a gripping story! On the surface it’s about a young girl who isn’t quite like the rest of us, but on a deeper level it’s about what the rest of us are like.
It’s brilliant!
And Mr. Cohab remains a mysterious angel who keeps saving the day.
Spoilervarning!
Jag är ständigt på jakt efter något som ska kunna fylla tomrummet efter J.K. Rowlings oslagbara Harry Pottersvit*, och därför blev jag ganska ivrig när jag på bibliotekets fantasyhylla hittade Bobbie Peers ”Kryptalportalen”.
Det är nummer två i en serie om kodknäckaren William Wenton (första delen var utlånad), och det som väckte min iver inför denna bokserie var just associationerna till en parallell värld (en datoriseradmekanisk istället för en magisk), en huvudperson utrustad med en kraft som vederbörande håller på att lära sig behärska (ett kodknäckande luridium i skelettet istället för ett mystiskt ärr i pannan), en ärkefiende (en skrynklig, elak man istället för en deformerad trollkarl), en mentor (en morfar istället för en rektor), hjälpande vänner (en snäll tjej och en reserverad kille istället för en superklyftig tjej och en opportunistisk kille), fantasifulla figurer (dörrar och obotar istället för flygande kvastar och husalver).
Antagligen hade jag ställt siktet alldeles för högt, för under läsningen av ”Kryptalportalen” undrade jag hela tiden när boken egentligen skulle komma igång. Ständigt kunde jag ana att världen var intressant och att fienden var otäck, men jag fick aldrig något egentligt grepp om vem, hur och varför. Kom så småningom fram till att det berodde på att huvudpersonen William aldrig tar några egna initiativ. Han kontaktas av personer som ger honom direktiv. Han följer dessa direktiv och kontaktas sedan av nya personer. Som ger honom nya direktiv. Det gör honom till en passiv mottagare av information och handlingar som inte han själv utan andra väljer att exponera honom för. På så vis blir namn, miljöer, diskussioner om vad en plötsligt uppoppande robot skulle vilja heta, och så vidare, tyvärr saker som snabbt halkar bort ur medvetandet.
Jag skulle vilja läsa om en huvudperson som är nyfiken och modig och som undersöker saker och ting på egen hand, som listar ut svaren på gåtor och agerar, ibland felaktigt, tills alla pusselbitar hamnat på sina rätta platser och fienden besegrats. Åtminstone för den här gången. Det är bara genom en aktiv huvudperson som läsaren ges chans att fördjupa sig i miljöerna och problemen. Med en passiv huvudperson måste händelseutvecklingen istället hängas upp på långa dialoger med frågor och svar. Och när huvudpersonen dessutom måste upprepa svaren varje gång så, ja, vad ska jag säga…?
Till exempel:
”Opalånga”, sa Goffman.
”Opalånga?” upprepade William.
När boken så småningom tagit slut verkar ingenting mer ha hänt än att ärkefienden, som aldrig figurerar i boken annat än som ett namn, har försvunnit genom just Kryptalportalen.
Därföre. Min jakt på en riktigt bra bokserie i lakunen efter Harry Potter fortsätter.
* Att Daniel Sjölin i Kulturnyheterna igår med ett snett leende ville få det till att Rowlings enorma försäljningsframgångar beror på att hon skrivit samma historia om och om igen ter sig som ett försök att förminska Rowlings finurlighet och fantasi, och inte minst hennes järnkoll på hur en berättelses persongalleri ska användas för att på ett klurigt, spännande och engangerande sätt hålla intresset vid liv från den allra första sidan till den sista.
Den animerade serien jag dubbningsöversätter just nu, Wallykazam, är en himla charmig historia. I centrum för varje äventyr står Wally, ett blått litet troll, och hans röda drake Norville.
Wally har råkat hitta en magisk pinne som kan stava, och i varje avsnitt är det en specifik bokstav eller ett särskilt ljud som gäller. Om Wally – med sina vänners hjälp – kan komma på saker som börjar på dagens aktuella bokstäver eller ljud så kan han trolla fram dessa saker för att lösa problem han hamnat i. Ofta är dessa problem kopplade till den roligaste figuren av dem alla: Billvätte (eller Bobgoblin på engelska). Jag vet inte hur den svenska rösten låter, men den engelska skådisen gör den här lilla okynniga, småkorkade och självbelåtna figuren till seriens höjdpunkt. Jag ropar samma sak som Bobgoblin i obevakade ögonblick: ”Bobgoblin!”
(När jag sökte på ”free downloads” fick jag fram den här bilden, så jag hoppas att allt är lugnt på bilddelningsfronten. Hur som helst är den hämtad från http://www.paperdogstudio.com/data/photos/84_1wallykazambobgoblinmaking.jpg)
Befinner mig djupt nedsjunken i en punkt där jag läser skrivartips och -anvisningar i diverse tidskrifter och bloggar med så tunga ögonlock att jag plötsligt har en massa bulor i pannan av alla gånger som jag tuppat av över skrivbordet.
Vad ska man säga: Skriv om du vill skriva, och skriv inte om du inte vill skriva. Superenkelt.
Och varför inte testa den egna skrivarviljan – inte genom att läsa långa utläggningar från proffs, författarcoacher, gurus och andra om hur man ska och inte ska knåpa ihop en novell – utan genom att faktiskt tillverka ett livs levande bidrag till Skrivas novelltävling på temat ”Passageraren”. Max antal tecken 10 000 (inkl mellanslag) och dito antal ettor och nollor i förstaprispengar. Deadline 24 augusti. Mer info i tidningens senaste nummer, eller möjligen på deras hemsida som torde heta nåt i stil med skriva.se
Lycka till!
Bookkeeping. Not my favourite pasttime. It really isn’t.
You look away for a second and whammo! It’s piled up on you.
When all you want to do is reminisce about joustings at Nyborg Slot… Shiny!
P.S. The man on the left had a boiling helmet on his head (he fidgeted a lot in the sun), and later on Mr. Cohab and I left the jousting area the spitting images of red hot tomatoes.
Satt i kvällssolens sken igår, på en kulle, och sträckläste senaste (försummade) numret av Skriva. När jag jämför min hållning till alla dessa författarreportage och -tips med den glöd som drev H.C. Andersen framåt trots allt knäckande motstånd han mötte så anar jag att jag är ämnad för något helt annat än eget romanskrivande. Japp, jag håller på att fördjupa mig i texter av och om Danmarks sagofarbror, som faktiskt även skrev en ohemul massa romaner, noveller, dikter och teaterpjäser.
Eller så är det bara dagsformen som talar. Acklimatiseringen till hemmavardagsmiljön pågår fortfarande, och det var inte ens jätteroligt att blåsa ut hjärnan på gymmet idag. Men 4 kilometer på 20 minuter medan Vivaldi höll takten (det stod mellan honom och Almedalsveckan på radion), det får väl ändå räknas som okej…?
Vår suveräna Danmarkssemester har fått mig at begynde og tale dansk her hjemme lidt mer end hvad Mr. Cohab egentlig syns er sjovt. De danske lyde kommer navnlig ikke nemt til en svensker, selv om hendes far var en (fraværende) dansker. Og at skrive på dansk, det kan jeg slet ikke.
Vi bodde i underbara, underbara Svendborg varifrån vi gjorde dagsutflykter till magnifika platser såsom Egeskov Slot, Valdemars Slot, Kong Humbles grav, Ristinge klint, Ladby och dess unika vikingatida skeppssättning, Nyborg Slot där det årliga Danehof pågick med sin stora medeltidsmarknad och sina fina riddarspel, och så klart till Odense där vi ännu en gång blev varse att i Danmark vet man bannemej hur man skapar påhittiga, roliga, lärorika och energigivande utställningar för allmänheten.*
Vi gick till exempel omkring i H.C. Andersens Hus i flera timmar utan att tröttna (annat än i fötterna). Det första som därför skedde vid hemkomsten (hejsan, knökfulla inkorg; hejsan, kära gamla jobbstress; hejsan, magknip) var att Mr. Cohab letade upp H.C. Andersens texter online på Det Kongelige Bibliotek.
Jag är särskilt intresserad av dagböckerna eftersom urklippen ur dem som visades på museet var så fascinerande och gastkramande att jag inte kunnat sluta tänka på dem, knappt ens när jag gång på gång spelar de 2 cd-skivorna med härligt bra medeltidsmusik inköpt av spelgruppen som satt i riddarhallen på Nyborgs Slot och underhöll i tidstrogen mundering. De heter Almune, och i en tidigare konstellation hette de Lurpakket. Köp deras skivor!
* Bara en sån ”liten” sak som att ha grepp om belysningen och förstå att vinkla glaset i montrarna så att besökarna ser det som faktiskt ligger INNE i dem istället för att se sig själva!
Mr. Cohab read a study contending that Swedish news (papers, radio, television) always only report on the bad, bad stuff that takes place on midsummer eve, such as road accidents, fightings, disorderly drunkenness, rainy weather, overturned midsummer poles, ankles sprained in lame attempts at imitating leaping frogs, and so on, rather than focusing on the truly festive part of the midsummer eve festivities.
So I’m here to report that midsummer eve was indeed a rainy affair. And because of that, it was also a very energizing affair. At least as far as Mr. Cohab and I were concerned, since we made a visit to Nordens Ark* (in the vicinity of Lysekil).
Explanation: At first the sun shone prettily, inviting kids and parents to the national reserve park, running around and yelling their heads off, thus scaring the wildlife away. But soon the rain started falling and the yellers made a beeline for the exit. And suddenly Mr. Cohab and I were blessed with a gradually increasing number of spottings of almost all of the shy animals in the park. Thusly, we admired wolves, Pallas’s cats, Persian leopards, snow leopards, Amur tigers, lynxes, eagle owles, Ural owles, Przewalski’s horses and wolverines (i.e. not only the extremely shy shadow of a single wolverine but the full and furry flesh and body of several individuals).
One of the wolverines even decided to show us a silly game of grabbing its own paws and tumbling around in the grass, snapping at flowers and flies, before finally scuttling off up a tree. Out of sight, but not out of mind.
These two Amur tigers were also playing in a leisurely manner before hearing the rumble of an approaching fourwheeler associated with feeding time. This is why their ears are pricked and their attention is turned up the hill. The ranger on the fourwheeler told us that sometimes the tigers are so excited by the vehicle that they jump at the fence. This time, however, they could not be bothered to show off their acrobatics. They simply yawned and made tiger meows and chewed on some straws of grass, looking lazy and beautiful.
Even so, to me the most endearing resident at the park was this Pallas’s cat, who managed to climb a slippery wet and almost perpendicular mountain side while looking down on us with a nosy sort of grumpiness. I love grumpy cats. I simply love them.
The cat was high up and the distance was great, but Mr. Cohab managed a discernible snapshot.
*Nordens Ark is doing important work for the preservation of endangered species, and the park itself is beautifully located and also equipped with a big children’s playground, not to mention quite a large section of lovable farmyard animals. Do pay them a visit!
I sådana har man tid att läsa ikapp böcker som legat och stirrat på en, typ Max Tegmarks Vårt matematiska universum som jag bara hunnit tjuvkika i några gånger än så länge, i samband med universum- och multiversumdiskussioner i Vetandets värld i P1. (Programmets blädder- och nedladdningsfunktion är en smula rörig, men det går att få några träffar om man knappar in astronomi, Danielsson, Tegmark o dyl i sökrutan.)
Annat man hinner göra på semestern är att springa en hel mil åt gången istället för bara en halv. (Men huruvida jag kommer att göra slag i saken och springa Göteborgsvarvet är tveksamt. I springande stund är egen ”bubbla” absolut trivsammast, och människoröster som på olika sätt skär sönder den är högst obehagligt.)
Ytterligare annat är att se på nyupptäckta favvoserier som Teen Titans Go och Min riddare och jag (båda Cartoon Network). En annan ny favvoserie, som upptäcktes när jag själv hade förmånen att dubbningsöversätta ett antal episoder, är Harvey Näbbson (Nickelodeon). Jag skrattade många gånger högt under jobbet, för jag älskar Fee och Foo. Naturligtvis.
En annan sak man hinner göra på semestern är att konstatera att en av ens uppdragsgivare inte betalat en faktura såsom kalkylerat, och att man därför nu sitter med ett semesterkassa som inte tillåter det man hade bokat in. Kul. Inte.
Blev förvånad häromdagen när Harper Collins Nordic bad mig hämta ut ett bokpaket från dem på ”Posten”. Visste ju med bestämdhet att jag inte hade beställt något från dem. Något misstänksam öppnade jag den tjocka försändelsen och upptäckte att den innehöll 2 provexemplar av ett nytryck som förlaget gjort av Nora Roberts Älskade Jackie (Loving Jack). Det var tio år sedan jag översatte boken så jag hade i princip glömt bort den, men i takt med att jag läste de första sidorna så kom historien tillbaka till mig.
Romanen handlar om en ung kvinna som vill ge sig själv tre månader för att skriva en bok i lugn och ro. Därför hyr hon ett hus som hon blir mycket förtjust i, och tror att allt därmed är frid och fröjd. Vilket det naturligtvis inte är. Annars hade det inte blivit en roman av det. Om man är nyfiken på hur det ska gå för Jackie och hennes kämpatag med fiktiva cowboyhjältar och deras motsatser – eller sublimeringar – i den ”verkliga” världen, så passa på att få inte bara 1 utan hela 3 romaner till priset av några timmar från tv:n samt 99 kronor. De två övriga romanerna i samlingsvolymen är Minns du? av Lucy Gordon och Charaden av Maureen Child. Eftersom jag inte kommer att läsa dessa berättelser själv så kommer jag att lägga boken på en parkbänk nära dig, att plocka upp och läsa efter behag. Låter det bra?
Är så uppbokad med arbete just nu att jäklars vad nära det var att jag fullständigt missade Vetenskapsfestivalen som började redan i onsdags. Hjälp, vad ledsen jag hade blivit då.
Programmet finns här. Programmet med individuellt önskade sökparametrar finns här.
Tänker satsa stenhårt på att komma med på bussen till Onsalaobservatoriet. Två chanser återstår..
I annat fall blir det Chalmersföreläsningar så många jag orkar imorgon, lördag, om kvantmateria, elektronmikroskop, grafen och annat som är himla fascinerande (svårt att förstå).
Jag missade helt att lyssna på novellerna i röstningsbart läge, men de finns fortfarande kvar på webben att åhöra. Vann gjorde Lina Ekdahl med ”Rent bord”, och bläddrar man neråt på sidan så torde ljudlänkarna till samtliga fem tävlande noveller ligga kvar i slutet av artikeln åtminstone ett tag till.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6673061
Vid feberförkylning som kräver heta örtbad, då funkar det inte med stora traktorböcker eller andra tjockt skojiga fakta i 500-sidorsklassen. Då krävs det lite mer lätthållen och ångtålig litteratur, typ en novellsamling av den magiska Margaret Atwood: Den frystorkade brudgummen. Nio berättelser
Jag närapå svimmar av Atwoods fantasifullheter och humor (vilket är tusan så mycket trevligare än att närapå svimma av bihåleinflammationselände).
I nio noveller kretsar författaren kring (mestadels) samma berättelse, fast ut olika perspektiv, och varje gång lyckas hon hitta nya lösningar på till synes omöjliga problem. Gång på gång hittar hon dörrar ut ur alla synbara återvändsgränder som hon ideligen försätter sina fictionfigurer i.
Det är på alla sätt upplyftande att få ta del av Atwoods klarögda och kluriga blick på mänskligt beteende, samtidigt som hon skapar en ny dimension för hur man ska kunna förlåta både sig själv och andra.
Atwood är och förblir en gigant bland samtidens skönlitterära författare. Ge henne Nobelpriset i litteratur, och gör det nu! För bövelen.
Av tick-tack-klockan-går-skäl läser jag numera hellre fakta än fiktion, och bland de absoluta höjdpunkterna på senare tid återfinns:
Nu har jag hittat nåt nytt att snöa in på: Apprendre le français gratuitement avec TV5Monde. Finns hur mycket som helst att ta del av, på hur många olika nivåer som helst.
…i Photoshops alla vindlingar så händer det att det blir nåt på ritplattan som spirat upp på en bänk i solskenet efter intensivträning på ett närliggande gym.
Klockan är mycket. Sluta leka med färger och hjältewannabemonster. Sov. Imorgon är det måndag och arbetsdag.
Sol och tio plusgrader ute hela dan, vad gör jag då? Sitter inne och ritar. Juppdidupp. Rockmonster bland annat.
… Fast jag var faktiskt en sväng i Lindome också och blev nerlerad av tre busiga bordercolliejyckar när jag försökte skotta igen några av de mycket djupa hål som framförallt en av dem hade grävt i syrrans och svågerns trädgård. De små liven (jyckarna alltså). Ett av dem bet mig i handen. Mitt eget fel. Går inte att leka med tre hyperaktiva hundar på en och samma gång och tro att man ska hinna jonglera med både pinnar och bollar utan att fingrarna hamnar i kläm då och då. Säger bara ajsan och inväntar utvecklingen. Ska det bli bli svullet och stelkrampigt, eller ska det klara sig? Spänningen är olidlig…
…så skulle jag fortsätta göra monster och fårskallar hela natten. Jag LOVE dig!
Tycker att denna fantasifigur blev skojig. Tillkom på älskade ritplattan det sista som hände före läggdags, men troligen inte före sovdags eftersom grannen sin vana trogen även denna fredag-lördag spelar heavy metal på hög volym … hur länge då?
Min puls, stilla dig.
Philippe Jaroussky sjöng så vackert i nyinvigd Hamburgbyggnad men det som hördes allra mest av utsändningen var det som hördes uppifrån grannen: tjötdunk-dunk-dunk-dunk i möbler och i skelett.
Undrar vad Ricky Gervais skulle ha sagt, han som (också) är ljudkänslig och tycker att den bästa utekvällen är en innekväll. Av det påståendet förstår jag att han inte bor i vår lägenhet och inte har vår granne. Så bra du har det, monsieur Gervais.
Hade verkligen satsat för att gå till Göteborgs litteraturhus igår, men det ville sig inte. Och föresatser som gör magplask tenderar göra mig tjurig, så jag gick omkring och hängde med huvudet hela kvällen.
Hade jag inte behövt. Upptäckte jag nyss. Finns ju nåt som heter YouTube, och där återfinns gårdagens tre författares diskussion kring ämnet ”Hur skrivs sjukdom?” dokumenterad. Häpp.
Rent allmänt, läsmässigt, hade jag störst behållning av Ulf Karl Olof Nilssons Glömskans bibliotek – en essä om demens, vansinne och litteratur. Den boken lärde mig massor om det mänskliga psyket, inte minst vårdkårens psyke.
Det är nåt åt det här hållet de egentligen ser ut, de små kissemissarna. Jag tror nästan att jag gillar dem ännu mer nu när jag vet det. Coola typer, liksom.
Har skamligen att säga bara besökt Göteborgs Litteraturhus några enstaka gånger, men på torsdag tänkte jag mig i alla fall dit för att lyssna på Jenny Tunedal, Ulf Karl Olov Nilsson och Andreas Lundberg när de pratar om sina böcker på temat (mental) sjukdom.
Håller som bäst på att läsa deras böcker, och finner deras skildringar av verkligheten mellan sprickorna, om man kan uttrycka det så, både intressanta och lärorika.
Hur mycket man än har att göra så finns det alltid tid för den här lilla älsklingen som ringer på vår dörr ibland och vill få tonfisk och en sovstund i knäet.
Då gäller det att ta på sig en tjock tröja som står emot hennes tasstrampande klor innan man hasar ner i lagom läge i soffan så att hon kan pösa ut på ens mage. Där ligger hon sen tills hon blir för varm och måste gå och lägga sig under bordet en stund.
Det är frestande att då försöka lura åt sig ett arbetspass vid skrivbordet, men det dröjer sällan länge förrän hon börjar jama i sömnen och strax därpå kommer springande för att få mer tonfisk och omsorger.
Hon är den gulligaste, finaste och roligaste katt jag vet, men hon är ändå svagast för Emmett. Gör inget, för då blir det en desto större ynnest när hon faktiskt väljer mitt knä att slumra i.
Eller kanske snarare ”work overdrive”. Har inte hunnit göra så mycket mer de senaste veckorna än jobba, sova, jobba, sova, jobba, och sov-idare.
Hoppas att jag har lärt mig sprida ut gracerna lite bättre i framtiden, så att jag åtminstone får tid över för läsningens musa. Har nyss beställt en egenutgiven roman, Skam, som utspelar sig i historisk – och kriminell – miljö. Om bara tiden tillåter får jag alltså snart reda på vad författaren Robert Warholm har gjort av denna berättelse som sägs bygga på en sann historia. Nyfiken i en strut.
Länk till författarens blogg: http://skrivrobert.blogspot.se/2017/03/skam-kan-kopas-pa-bokuscom-nu.html
National Treasure 2 var i sändning igår, men det var helt omöjligt att koncentrera sig. Varje gång huvudrollsinnehavaren dök upp i bild dök också de inre minnesbilderna av honom som Photoshoppad GOT-skådis upp. Och drabbade mig med skrattanfall.
När han som värsta tuffingen ställde sin loafer på gaspedalen för att klara sig ur en högoktanig biljakt såg jag istället en olycklig Sansa med flätad frisyr framför mig. När han initierat och entusiastiskt diskuterade möbler med två franska cykelpoliser var det istället en spritt språngade Ramsay jag såg. När han lyssnade på sina käbblande föräldrar gjorde han det som en tufft sammanbiten Brienne. När han listade ut att de skulle blöta ner hela berget med sina 33 centiliter stora vattenflaskor så flöt en finurligt flinande Littlefinger fram på näthinnan. Och så vidare.
Hemskt.
Roligt.
Ritplattan fortsätter att fascinera och roa. Diverse katter får stå modell när jag ska försöka få kläm på alla Photoshop-verktyg (ge mig några år till…) och samtidigt försöka vässa min idé till ett urfiffigt multimediaprojekt som jag kom på redan runt nyår men som än så länge bara är i spädbarnsfasen. Wacom gör hur som helst att jag varje kväll har enormt svårt att gå och lägga mig. Vill mycket hellre sitta uppe och rita, rita, rita. Påstår inte att min sömnmotvillighet resulterar i Monet, Lerin eller Picasso. Påstår bara att det hela är så himla roligt att jag nästan kolar vippen.
Som grädden på moset, glassen på tårtan, senapen på korven, pricken över i:et, spenaten mellan tänderna, ska det bli snö här i Göteborg på söndag. Hmm, var la jag pulkan nu igen?
Ritplattan fortsätter att göra mig glad. Och Photoshop forsätter att busa med mig…
… så det blir till att läsa både Gatukatten Bob av James Bowen och Bibliotekskatten Dewey av Vicki Myron och Bret Witter.
Tillägg: Måste erkänna att jag hade mycket större behållning av boken om Dewey. Beror på att den lilla bibliotekskatten sätts in i ett socialt sammanhang. Vicki Myron och Bret Witter beskriver hur livet tedde sig i Spencer på 80-talet, med karga människoöden mitt i den ekonomiska krisen, och hur Dewey – med bibliotekschefen Vicki Myrons hjälp – påverkade invånarna i den lilla stan. Deweys personlighet och charm blir ett instrument för att berätta om människorna på orten, och vilket ljus de hade inom sig, bara de fick en chans att visa det.
…heter romanen som jag läser just nu. Och Jonas Hassen Khemiri heter författaren, som jag brukar föredra i novellform. Det beror på att romanformen är så pass lång att jag ofta hinner tröttna på författarens anslag i språk och form.
Allt jag inte minns har ett intressant upplägg med många röster som berättar omlott utan att man riktigt vet vem som är vem – och vad som är sant. Så frågan huruvida jag kommer att läsa ut boken lär inte avgöras av berättelsens innehåll utan snarare av papprets innehåll. Boken är tryckt i ett material som luktar vidrigt illa, ungefär som tidningen Skriva numera gör (sedan de bytte format och ägare och hejfaderullan).
För många ter sig kanske luktfaktorn såsom något löjeväckande, men jag vet att felaktiga luktmolekyler ger många fler än mig – tiotusentals fler bara i vårt lilla land – ont i magen. Konkret.
Its name is Intous Pro. Wacom Intous Pro.
Jag är så förtjust i den att jag nog roar mig mer med penslar och färger just nu än jag vad jag brödfödearbetar. [infoga en ingalunda skuldmedveten harkling]
Är så sabla kul att jag föll för frestelsen att klabba upp senaste riplattealstret på min förstasida och därmed flytta kära spökskrivarspöket till en skuggigare sidplats. Ett tag i alla fall. Färger! Jag älskar dem! Men jag tror att de styr fokus åt fel håll om de är på framsidan. Hmm, måste rådfråga Emmett, han brukar ha järnkoll på design och slikt.
Annars är jag i farten med en ny liten Disney-serie, som på originalspråk heter Lights Camera, Lexi. Den handlar om ett gäng filmskapare i åttaårsåldern som gör egna filmer i olika genrer och sedan visar upp resultatet för tittaren. Allt från science fiction till stumfilm och däremellan film noir och skräckisar. Rätt så trevligt.
It was the sixth day of the week, an overcast Saturday on the fourth of February, in the year 2017. … Various sites and apps consulted for a lengthier weather forecast all stated that it was raining.
I begged to differ. The blurry lines in the snowy landscape were snowflakes, not rain, falling on my head.
My gaze turned to the possibly treacherous ground. But I didn’t spot any icy patches, only nekkid feet. Or more specifically, the snowy ghosts of nekkid feet.
No matter how closely I looked, they were still there.
I remain very curious about the person who made them, and why.
I’m currently tending a small flock of Shaun the sheep-like sheep, and when I told them all about it, they simply couldn’t believe it. They were, like, ”I’m so shocked I don’t even know what to do with this piece of straw that’s hanging out of my mouth”.
Jag är ju tvungen att dokumentera min allra första ritplatteanimation, gjord för snart 2 veckor sedan men alltför fånig för att publiceras annat än så här i efterhand, som ett bevis för hur fort tiden (om än icke röda bilar) går.
Ska erkänna att jag aldrig såg någon av Det regnar köttbullar-filmerna när de kom på bio, men nu när jag har fått i uppdrag att vara med och översätta serien så har nyfikenheten vaknat. Serien har ett lagom knasigt upplägg för att jag ska vilja veta mer. Så de kommande dagarnas prognos lyder: risk för köttbulleregn.
Helgens fokus kommer dock att ligga på den makalöst fina ritplattan (Wacom Intuos Pro) som jag fick i födelsedagspresent av superhjälten Mr Cohab. Den drar något så infernaliskt, även om jag än så länge mest tittar på YouTube för att få animeringstips – Draw with Jazza är en välbesökt kanal – men nu till helgen hoppas-hoppas-hoppas jag som sagt få tid att sätta åtminstone några av alla de där figurerna som jag har i huvudet i rörelse på skärmen.
För närvarande skriver jag inte ett enda ord på något romanprojekt, och jag beklagar det inte ens, för just nu är musik och animation mycket, mycket roligare.
Har fått för mig att jag har tid att lära mig digital animationsteknik. Iver har jag i alla fall. Tar mycket längre tid än vad man skulle önska. Bara det att leta efter lämpliga program – gratisvarianten är säkrast så här i början – tar timmar. Det går att animera i Photoshop, men många verkar föredra Flash. För 3D-animationer är det tydligen Maya som gäller för proffsen. Eller 3D Studio Max.
För mig som förskrämd nybörjare får det räcka med 2D, så bland gratisprogrammen hittade jag bland annat Pivot Animator. Som fått mig att skamlöst ägna hela helgen åt att knåpa ihop streck och cirklar till katter, rävar, hästar och annat som sedan entusiastiskt animerats, en mödosam ruta i taget. Mycket omtagningar har det blivit…
Och det är blandat resultat bland de hopknåpade småfilmerna – är ju bara barnet än på området – men jag tror att min Angry cat hillitts är bäst i min hyperkassa lilla samling.
Det är så kasst, kasst, kasst att man tappar andan, men det är också roligt, roligt, roligt!
Hoppas innerligt att jag ska få tid under veckan att testa mina förbättrade idéer, både i Pivot Animator och i Pencil2D som också är ett gratisprogram, fast med ritmöjligheter.
P.S. Var tvungen att göra en räv också. Jag gillar själva figuren, men animationen…? Hej och hå.
P.P.S. Hjälp, jag kan inte sluta försöka skapa animationer. Med betoning på försöka. Är jättetrött. Hjälp, hjälp. Hoppas Emmett kommer och säger till mig snart att klockan är jobbdag imorgon så stäng ner, lägg ner och lägg sig ner, att sova sött och vakna otrött till en ny dag imorgon.
Om man vill se en mäktigt animerad film är Kubo and the Two Strings ett hett tips (även om manuset inte riktigt håller ända in i mål). Som vanligt gör en trailer inte minsta rättvisa – den har till exempel inte med de skickliga och roliga origamianimationerna, däribland den lilla orange origamisamurajen som får liv och sällar sig till sökpatrullen. En film som jag snart måste se igen.
Det är inte bara för minnesträningens skull som jag nyss lärt mig A.E. Housmans dikt ”How Clear, How Lovely Bright” utantill. Den är vemodig och vacker (även om poeten själv tycks ha varit en skräck i Cambridges lärosalar).
Fick de 2 senaste böckerna av favoritförfattaren J.K. Rowling i julklapp – tusen tack, Emmett!
Fast egentligen är det väl bara Fantastic Beasts and Where to Find Them som är en ”äkta” Rowlingbok. Harry Potter and the Cursed Child är ”A New Play by Jack Thorne … based on an original new story by J.K. Rowling”.
Jag ska absolut inte vara elak och avslöja mer av teaterpjäsen än vad som anges på den officiella Harry Potter the Play-sidan: Harry Potter har blivit vuxen och far till tre barn, varav det yngsta har problem med sin pappas arv och berömmelse. Det leder till att både far och son får anledning att tampas med ett mörker som närmar sig från oväntat håll…
I Fantastic Beasts and Where to Find Them utspelar sig handlingen på en annan kontinent och i en annan tid än vad som är fallet i Harry Potter-böckerna, och huvudpersonen är den magiska varelser-fanatikern Newt Scamander.
Båda böckerna är teater- respektive filmmanus, vilket (åtminstone i mitt fall) kräver en helt annan sorts lästeknik än vad ren romanläsning gör. En mycket nyttig erfarenhet!
Sammanfattningsvis kan jag väl säga att det märks att teatermanuset inte är skrivet av Rowling (det är lite sockrigare än förväntat och inte särskilt överraskande), och att filmmanuset kändes lite snopet med sin tyngd av allt det spektakulära som filmduken förmodligen älskar att få sätta tänderna i. Känner mig redo att gå på bio nu.
Lyssnade med intresse på John Connolly, författare av 27 romaner, som i The Bestseller Experiment-podden förklarar varför han är skeptisk till skrivarkurser och skrivarcoacher: Man lär sig skriva böcker genom att läsa mycket (och väl) på egen hand, därefter skriva och begå misstag, lära av sina misstag och begå nya misstag.
Enligt Connolly finns det inga universella regler för hur en bok blir till. Var och en måste hitta sin egen lösning. Han sammanfattar det väldigt avväpnande … och inspirerande: ”Every book is a failure.” Med det menar han att varje bok som skrivs, hur bra den än är, alltid skulle ha kunnat göras bättre. Så hur veta när man ska sluta putsa och gå vidare?
Connollys råd är att man ger sig själv en deadline, skriver varje dag och inte låter sig förledas av nya idéer när man kör in i tegelväggen som tornar upp sig efter ca 20000-40000 ord. Det är ungefär då alla börjar misströsta och tycka att det pågående projektet är vettlöst skräp. Men när man nu fått veta att alla har en tegelvägg på sin väg mot avslutat projekt bör reaktionen i misströstande läge aldrig vara att påbörja ett nytt projekt och hoppas att detta ska leda till ett bättre resultat (ack hurusom ofta har jag själv icke låtit mig förledas till denna luciferska lösning!). Lösningen bör i stället vara att envist skriva färdigt det man håller på med.
Slutsats: Läs, skriv, begå misstag, ta lärdom, avsluta. Läs, skriv, begå nya misstag, ta lärdom, avsluta. Läs, skriv, begå…
Så hann jag till slut, färdigställa min egen lilla avcheckningslista-inför-julen-visa, med vilken jag ödmjukast ber att få önska jordklotet en fröjdefull högtidstid.
Vinnarnovellen i senaste Skriva (nr 1 januari/februari 2017) är så hiskelig och bra – hiskeligt bra – att jag blir alldeles matt. Den heter ”Hundarna”, är skriven av Julia Melin Bernhardtz, och handlar om Jana och hennes lillebror Anjo i skuggan av en pappa, fyra schäfrar och ett träsk.
Det är sällan numera som fiktion kan få mig att känna mig omruskad, men den här novellen är så kärvt och rakt berättad, med eleganta speglingar och ett rytmiskt växelbruk mellan nuet och bakgrundshistorien, att jag gått och tänkt på det där träsket hela dagen. Författaren avhåller sig från adjektiv och andra känslostyrniningar. All grymhet, plåga och sorg som berättelsen rymmer är (mestadels) upp till läsaren att förstå på egen hand.
Texten gjorde ett sådant starkt intryck på mig att jag under dagen varit tvungen att närstudera dess struktur och upplägg. För att försöka stilla mina oroliga tankar.
Den som har klåda i deckarnovellskrivarfingrarna bör genast plocka fram sina skrivdon och börja rota runt i sin hjärnas alla klurigheter. Skälet är att Semic utlyser en deckarnovelltävling på temat vinter/jul, att vara dem till handa senast 1 februari 2017.
Alla som breder ut sina vingar och ger tävlingen en ärlig ansats slipper i alla fall den makalöst vådligt farliga konkurrensen från mig. Jag varken hinner eller orkar längre bry mig om novelltävlingar, 50 000 i prispengar eller ej.
Mer info från Semic här
Mark Stay and Mark Desvaux have made a series of podcasts about how to write a bestseller in one year. I have only listened to Episode 00 so far, but I have already sussed out that there will be info on do’s and donut’s [who am I kidding?] in the bestseller-writing business. Michael Connelly et al share their insights on the subject.
Addendum: In case one is pressed for time and prefers to read the essence of all the wisdoms in an e-book, that is possible too. Instant access, free of charge. Brilliant!
Source: I found the two Marks’s site by route of http://jennybafving.se/blogg/
December är en hektisk månad. Jobbar just nu parallellt med 4 olika serier, däribland Zou som handlar om en zebrapojke och hans zebravänner i mötet med allehanda små problem. Inledningsvis skapar problemet en mild kris, men med lite hjälp från vänliga vuxna (ofta farfar), lyckas de lösa saken samtidigt som de har roligt och är mycket snälla mot varandra.
Upplägget är lite grann som Mats Mus, fast kanske för en ännu yngre publik? Hur som helst tycks jag själv aldrig bli för gammal för animerat.
Kan det bero på att vi varit kattvakter nyssens, åt chockartat fina grannkatter, att mina fingrar idag liksom av sig själva knappade sig fram till Litteraturbanken och Ivar Arosenius Kattresan?
Hur som helst, tips till alla som inte redan visste det: Litteraturbanken är en plats väl värd att bokmärka.
Ta bara en sån sak som att jag utan Litteraturbankens förtjänst aldrig skulle ha förstått att läsa dikter av månadens diktare, Anna Rydstedt. Hade varit stor skada!
Bortsett från att det har hänt nåt aggressivt med bilismen under senare år, vilket man tydligt märker när man numera är ute och kör med den egna lilla Silverpilen (eller om det ska vara silverbilen) -provocerande upp-i-baken-tryckningar med noll bromsberedskap på mörkervägar med rådjursglimmande ögon i varenda dikesren, vrålande omkörningar på hastighetsbegränsade vägguppsvägar med knytnävarna på tutan, filbyten utan förvarning och prejningsförsök till höger och vänster – så är det skönt att i vinterkylan kunna sätta sig i en (tämligen) varm kupé istället för att parkera gumpen på en blåsig cykel för att ta sig till NetOnNet som ligger hyfsat långt bort ute på Hisingen varje gång man måste köpa nätaggregat, processorfläkt eller något annat viktigt. Sladdar brukar vara en favorit. Fråga herr Busbon. Men den här gången blev det … böcker. Och en isskrapa. Och böcker. Någonstans i närheten av förlängningssladdarna och ficklamporna. Så häpet att jag fortfarande knappt tror mina ögon när jag blickar ner på titlarna som ligger här på bordet.
Vet inte vilken jag ska börja med.
1. Summan. Fyrtio berättelser från livet efter detta av David Eagleman (översättning Niclas Hval). Det var baksidestexten som väckte mitt intresse: ”När du dör kommer du kanske att upptäcka att Gud är stor som en mikrob och fullständigt omedveten om din existens. I en annan version av livet efter detta återskapas du utifrån dina kontokortsutdrag och i en tredje tvingas du leva tillsammans med irriterande, alternativa versioner av dig själv som representerar allt det du kunde ha blivit.”
2. Vad gjorde du under kriget av Peter Kadhammar. Köpte boken eftersom Kadhammar är en av mina absoluta favoritkrönikörer. Rättvisemärkt hela han.
3. Skymningsögon av Dean Koontz (översättning Börje Crona). Köpte boken eftersom Koontz mycket sällan gör en besviken. Trots de knasiga världar som i regel målas upp så passar han alltid på att förmedla ett stillsamt hopp om mänskligheten. Det är vackert så.
4. De som viskade. Tystnad och terror i Stalins Sovjet av Orlando Figes (översättning Claes Göran Green). Köpte boken till herr Busbon som hört talas om den och ville läsa. Skulle inte bli förvånad om den ”råkade” hamna i min läsfåtölj så snart herr Busbon tagit sig igenom den. Tur att jag har annat att läsa i väntan på att han ska hinna konsumera de sjuhundrasextioåtta sidorna i myrkryptypsnitt.
NetOnNet, förresten. Förutom Roy Anderssons reklamfilmer om fallskärmsavtal och reklambyrån Forsman & Bodenfors ”snälla Åke” så är det här en höjdare:
Om man behöver påminnas om hur en superspännande och mycket underhållande berättelse byggs upp kan man med fördel följa med James Veitch när han nättrollar ett nättroll. Förutom att han är jäkla rolig i sitt TED Talk så har själva e-postkorrespondensen allt: Presentation av ämnet, huvudpersonerna, problemet. Därefter alltmer stegrande handling. Tills slutknorren kommer. Och den är så bra. Så infernaliskt bra.
Mannen i antikvariatet såg på min hög av Richmal Crompton-titlar och sa att det är sällan han får in Bill-böcker. Vi fem och Biggles, jajamän. Men Bill? Nej, inte så ofta. Jag fick lite dåligt samvete för att jag snudd på rensade hans hyllor på Bill men ursäktade mig med att jag hade glömt hur förtjust jag varit i Bill-böckerna som liten men nu plötsligt blivit påmind om det via Göran Häggs 1001 böcker du måste läsa innan du dör.
Då sa han att han märkt att människor i hans och min ålder ofta frågar efter sådant de läst och tyckt om som barn. Inte så konstigt, tänkte jag. I den här åldern – och i dessa tider – är det nog ganska naturligt att man stannar upp på tröskeln, osäker på om man ska blicka framåt eller bakåt.
Sammantaget känns det som om jag väldigt gärna dyker ner i det litterära förflutna eller i det filmiska framtida, men att det inte är så himla frestande med det reella justnuet.
Gör för stunden gravt verklighetsflyktande djupdykningar ner i både Sherlock Holmes och Bill Browns äventyr. Tror banne mig att jag ska önska mig någon av James Herriots titlar i julklapp också, för jag älskade tv-serien, och böckerna är till och med ännu ljuvligare. Till exempel All Creatures Great and Small. Eller All Things Bright and Beautiful.
Den som vill veta mer om London under viktoriansk tid – läsa tidningsklipp, se fotografier, veta vilka sjukdomar som härjade, få reda på vilka ord som användes och vad de betydde, hur man roade sig, vilka lagar som gällde, och så vidare – bör omedelbart bege sig till denna adress: www.victorianlondon.org
Den inspirerande sajten drivs av Lee Jackson, och jag hittade dit tack vare Anthony Horowitz som på sin tacksida i The House of Silk även tipsar om två böcker i samma ämne: London in the 19th Century av Jerry White, samt Life in Victorian Britain av Michael Paterson.
Tyvärr verkar dessa titlar kvitta för min del. Kan inte hitta dem vare i sig GOTLIB, LIBRIS eller GUNDA så då kom de nog aldrig till Sverige när de gavs ut. Ah well, that’s life for you.
NaNoWriMo pågår för fullt, men i år är jag inte med. Skriver inget eget alls för stunden. Läser bara, bland annat House of Silk av Anthony Horowitz. En Sherlock Holmes-berättelse. Och Horowitz skriver så initierat, spännande och väl att han faktiskt väcker min skrivlust. Hoppas att det snart blir lite tid över för sådant. Men fram till dess gör jag allt annat än lider. Parkerar varje dag i arbetsstolen med ett flin i fejan, för just nu är det Fangbone som gäller, och han blir bara skojigare och skojigare för varje minut som går.
Även om jag nu inte varit den som dubbningsöversatt hela säsong 2 och halva säsong 1 av Danger Mouse, så tror jag ändå att det varit himla roligt att se denna actionpackade och knasiga serie på Netflix. Regissören och skådespelarna levandegör de svenska replikerna så makalöst fint, och jag skrattar och fnissar om vartannat. Glitter och guldstjärnor för hela slanten!
Det är väldigt kul att höra hur ens dubbningsöversättning blev i röstsatt skick. Jättefina röster. Samtidigt är det trist att Disney Channel aldrig ger röstskådisarna (eller översättaren heller för den delen) någon credit, så man får aldrig reda på vilka de är. Men skådisarna är galet duktiga och får till en hög charmfaktor. Mormagnon låter till exempel rätt mycket som prins John i Robin Hood (Ingvar Kjellson), vilket är mycket tilltalande. Serien går på Disney Channel, på en tid då jag måste ”skolka” en stund från jobbet för att kunna se. Men det är det värt.
Förkylningar med feber och bihåleproblem har den lilla fördelen att man hinner läsa lite mer än vanligt, utslagen som man är bland kuddar och filtar, varma termosar och allehanda tinkturer placerade i en gloria runt huvudgärden.
Har bland annat hunnit med…
…med randig tröja och stor vit hink ringde nyss på dörren. Trots att hon såg rätt bister ut bakom hattens svarta flor så blev jag mer charmad än rädd. Och efter att ha gett henne av det enda godis vi hade hemma – i ett förskolebarns ögon troligen jättetråkiga tryffeldroppar vid namn ”cocoa nibs” – sprang jag ut och köpte skojigare (färggrannare) godis, ifall nu fler magiska varelser skulle få för sig att ringa på vår dörr i dessa svävande Halloween-tider.
Mitt vuxna jag säger att jag borde ha köpt nyttiga morötter att dela ut, men mitt barnsliga jag förklarar tvärsäkert att en sådan manöver leder raka vägen till en äggad ytterdörr.
Det är det inte värt. Slungade ägg är djävulusiskt svåra att tvätta bort från det föremål de klibbat ut sig över. Det vet jag efter det året när vi faktiskt inte var hemma och kunde serva grannskapets små skräckvarelser och de passade på att lätta lite på sin äggbörda.
På så vis föredrar jag påsken. Den är liksom enklare, med sina kritor, fjädrar, hucklen och förkokta matvaror som är ämnade för magen och inte för andra människors ytterdörrar.
Den nya serien heter Fangbone och handlar om en rätt så belevad barbar (åtminstone vad det tycks än så länge) som hamnat i vår tideräkning via en portal och som börjar samarbeta med en vagt udda nutidskille vid namn Bill i avsikt att rädda Jorden från diverse ting, bland annat en skurk vid namn Drool.
Ett trivsamt uppdrag, så japp, jag mår finfint (eländesförkylning med feber och glödande ögonglober till trots).
Prenumerar på Sarah Seleckys ”Daily Prompt”-utskick som alltid är väldigt inspirerande. (Minns inte längre hur man gör för att börja prenumera på dem men förmodligen sköts det via intresseanmälan för nyhetsbrevet: https://www.sarahselecky.com/media/)
Tyvärr inte alltid som jag tar mig tid att jobba med de dagliga små uppgifterna, vilket är uselt gjort av mig eftersom Selecky bara ber om 10 minuters skrivtid på – märk väl – papper, medelst handhållen penna.
Dagens övning var att skriva 5 inledningsmeningar till lika många tänkta berättelser. Jag tar mig rätten att skvallra om övningen här eftersom den var så kul att jag inte kan låta bli att flytta över mina hitte-på-meningar från skrivblocket till skärmljuset.
One of my visits to the library last week resulted in a very thick and thrilling-looking volume: The Simple Truth by David Baldacci. Heavy carrying was involved in returning home with my heavy haul. I really wanted to read – finally – one of Mr. Baldacci’s critically acclaimed novels. I had my heart set on it.
But it was not to be. I soon discovered that I suffer from an unflattering inability to be fascinated by lawyer lingo, Supreme Court dealings and marble stone details. So back to the library they all went. Mr. Harms, Ms. Knight, Ms. Evans, Messieurs Fiske and the others, without me ever finding out what happened to them.
Instead, I tried to cure my severe cold by re-reading The Ice House by Minette Walters. That particular project went tolerably well.
… och tack vare Mr Cohab har jag nyss fått länken till ett mycket bra – sansat, upplysande och roligt – P2-program med Mona Masri som låter Per Svensson från Svenska Dagbladet och Björn Wiman från Dagens Nyheter, utifrån sina personliga ståndpunkter, förklara på vilket sätt Svenska Akademien har agerat fel respektive rätt det här året.
…måste tänka högt kring årets Nobelpris i litteratur, men nu gör jag det i alla fall: Tänker att det kanske är ett utslag av stort skämtlynne att hålla inne med alla sina ord, som ett svar på erhållandet av ett pris som hyllar ens förmåga att handskas med … ord?
Eller är det en form av poesi? Är tystnaden miljoner berättelser samtidigt, en bok med blanka sidor där alla själva får skriva vad de vill läsa?
Blev det meta nu? Metameta?
”Mappie”. Betyder tydligen ”Mogna attraktiva pionjärpersoner-ie” (källa: http://evaswedenmark.blogspot.se/2016/02/sa-kom-vi-pa-att-kalla-bockerna-om.html) och ”mappie lit” handlar följaktligen om käcka 60-plussare. Lärdomen inhämtades i samband med chansen att anmäla sig till Ann Ljungbergs Skriv-tv imorgon, fredag. Den inbjudna gästen är nämligen en mappie-författare. Få se om jag hinner logga in och lyssna. Länken till sändningen fick jag via ett prenumerationsmail och tyvärr hittar jag ingen officiell anmälningssida till morgondagens pass, men länken till själva (ej uppdaterade) Skriv-tv-sidan kommer här: http://www.skrivtv.se/
Läser just nu: Forrest Gump av Winston Groom. Romanen håller ungefär samma klass som filmen. Forrest Gump berättar själv, med allt vad det innebär av komik som uppstår när Forrest, med sin IQ 70, beskriver saker och ting som läsaren men inte han själv förstår. Bortsett från en något fadd smak av fördomsfullhet gentemot människor från Asien är det en underhållande och totalt skruvad – och ibland lite snyftig – historia om USA:s historia.
Tillåter mig att citera ett klipp ur boken: ”After breakfast, the President axe me if I want him to show me aroun the house, an I say, ’Yeah’, an off we go. When we get outside, all them photographer fellers are followin us aroun an then the President decide to set down on a little bench an he say to me, ’Boy, you was wounded, wasn’t you?’ an I nod, an then he say, ’Well, look at this,’ an he pull up his shirt and show me a big ole scar on his stomach where he has had an operation of some kind, an he axe, ’Where was you wounded?’ an so I pull down my pants an show him. Well, all them photographer fellers rush up an start to take pichers, an several folks come running over an I am hustled away to where Colonel Gooch is waitin.
That afternoon back at our hotel, Colonel Gooch suddenly come bustin into my room with a hanful of newspapers an boy is he mad. He begun hollerin an cussin at me an flung the papers down on my bed an there I am, on the front page, showin my big ass an the President is showin his scar. One of the papers has drawn a little black mask over my eyes so they can’t recognize me, like they do with dirty pitchers.
The caption say, ’President Johnson and War Hero Relaxing in the Rose Garden.'”
The cat is out of the box: The 2016 Nobel Prize in Literature will be awarded to the American singer-songwriter Bob Dylan.
In a short interview the Swedish Academy’s permanent secretary, Sara Danius, explained the Academy’s somewhat controversial choice by comparing Mr. Dylan with Homer and Sappho.
Apart from having to memorize and sing ”Blowing in the Wind” back in school, I am not very familiar with Mr. Dylan’s works. Therefore, I naturally hurried to find out more about this modern-day Homer and Sappho. And I soon found some pretty awesome stuff, too, truly and deeply memorable lines like
”My feet are so tired
my brain is so wired”
and
”I feel no pain
tonight as I stand inside the rain
Everybody knows
Honey’s got new clothes”
In your face(s), Homer and Sappho.
Kul med chansen att få friska upp sina ridkunskaper i samband med dubbningsöversättningen av några episoder av serien Ride (”Ridtur” på svenska). Den utspelar sig i brittisk privatskolemiljö och handlar om en amerikansk tjej som försöker lösa mysteriet med sin mammas ursprung och samtidigt komma överens med sina vänner på skolan.
Tycks vara en Nickelodeonproduktion så jag lär inte få se slutresultatet – pouty face! – av allt mitt hårda slit med att förhålla mig till den uppsjö av läten utanför manus som ofta är ett faktum med liveskådisar (suckar, andhämtningar, pauser, läppljud, tungsmack, fnysläten, och så vidare).
Inom kort meddelas årets Nobelpristagare i litteratur. Personligen tycker jag att det är dags och hög tid att Margaret Atwood får det, med motiveringen ”för hennes visionära kraft och osvikliga förmåga att trollbinda läsaren i dåtid, nutid och framtid”.
More information and tongue-in-cheek writing tips may be found here: http://margaretatwood.ca/
Den som missar att läsa, helst med Hans Alfredsons röst, Alphonse Daudets Brev från min kvarn går miste om något mycket upplyftande, förunderligt och roligt.
Författaren köper en kvarn i Provence och gör små, både komiska och sorgliga, betraktelser kring livet vid foten av Alperna bland fåraherdar, förlupna fruar och flöjtspelare, alltmedan dammiga ugglor får förnyat hyreskontrakt på övervåningen och kaniner smider ränker på verandan.
Nu har jag läst min andra roman av Belinda Bauer. Den första var Blacklands (och är fortfarande den jag föredrar), och den andra är Rubbernecker som handlar om Patrick Fort, en ung man med en form av autism som gör att han inte uppfattar sin pappas plötsliga död i en smitningsolycka på samma sätt som omgivningen gör.
Efter att ha grunnat några år på saken blir han kvotantagen till en biomedicinsk utbildning där eleverna under 24 veckor dissekerar en och samma balsamerade människokropp. Detta ger Patrick gott om tid att upptäcka att något inte står rätt till på den vetenskapliga institutionen, något som ställer till med farliga problem för honom och, i förlängningen, även för hans mamma.
Förutom Patrick är det några andra personer som får komma till tals och ge sin syn på händelseförloppet. Ibland dyker de upp ur bihandlingen med sina personliga perspektiv mest för att kunna förklara varför Patrick kommer olika ledtrådar på spåren. Sedan försvinner de igen. Ibland lutar det åt att de blir till karikatyrer.
Det är ganska enkelt att redan vid första mötet med mördaren förstå att detta är just mördaren, och troligen har Bauer medvetet valt att satsa på ett sorts Columbo-upplägg (fast med en Aspergerdiagnosticerad Sherlock Holmes-Saga Norén-Christopher Francis Boone-figur i huvudrollen istället för en charmig liten kuf med skrynklig överrock, emaljöga och cigarr): det intresseväckande i berättelsen ska vara hur huvudpersonen går till väga för att lista ut och bevisa mördarens identitet.
Romanens tema verkar vara instängdhet i olika former (fysiska, mentala, socioekonomiska, religiösa, etc): Patrick är inlåst i sin bristande sociala kompetens, hans mamma är inlåst i sitt föräldraansvar, patienten som då och då pratar i jag-form är inlåst i sin egen kropp, mördaren är inlåst i sitt tvivel, den utredande polismannen är inlåst i sina svikna drömmar, och så vidare. Det låter sorgligt, men samtidigt är det dessa poster på figurernas minuskonton som driver handlingen framåt och förändrar deras liv.
Dubbla tröjor under vindtygsjackan och kragen uppfälld. Antar att sommaren får räknas till årets överspelade ting. Och som av en händelse är Slutet på sommaren av Anders de la Motte den nästsenast lästa romanen.
Vågar mig på att berätta ungefär lika mycket av handlingen som författaren själv gjorde under bokmässan: Året är 1983 när en liten pojke försvinner från en ort i Skåne och aldrig hittas igen trots stora insatser. Tjugo år senare möter den försvunna pojkens syster en man som gör att hon börjar ifrågasätta det som hände hennes bror. Hon återvänder till barndomshemmet och börjar gräva i det förflutna, vilket oroar en del personer i hennes omgivning.
Även om de la Motte här har bytt ut sin annars så halsbrytande spännande action mot betydligt mer stillsamma takter så är det samma sorts kluriga bygge som i tidigare böcker. Samma sorts lust att läsa vidare. Och fastän jag är så Agatha Christie-dopad att jag ungefär halvvägs in i handlingen kunde lista ut svaret på gåtan så fanns det en liten extra vändning på slutet som jag hade missat att kalkylera med. Säger bara: Mervärde.
Årets bokmässa får förmodligen nöja sig med ett enda besök av mig. Känner mig alldeles söndersorlad – och då tyckte jag ändå inte att jag hann med särskilt mycket. Hade i programmet markerat Meg Rosoff, Elsie Johansson, Anders de la Motte samt ”Lär dig rita drakar”. Det som blev var…
Köpte inte så mycket som jag brukar. En ost- och skinksmörgås. En bok om dinosaurier, en bok om uppfinningar, en bok om rymden, en bok om mörk materia och mörk energi, samt en bok om slutet på sommaren. Men den boken blev åtminstone (efter rätt mycket strul med betalningen – de tar inte emot kontanter längre och Swishnumret var ute och sprang nånstans) signerad av min absoluta favoritförfattare i den svenska deckarflorafaunan just nu: Anders de la Motte. Hurra! Blev så glad över att han över huvud taget tog sig tid att säga något till den lilla männskan som är jag att jag liksom irrade iväg mitt i hans utläggning. Ibland känner jag mig inte så himla värst besläktad med resten av mänskligheten. Åtminstone inte med den normala delen.
… om man bara har läst 150 sidor och sedan skummat resten? I så fall har jag tillstånd att säga att den senast lästa boken i läsfåtöljen är Skuggan av Marit Furn. En debutroman som antagligen är godis för alla som läst Tennisspelarna av Lars Gustafssson och Inferno av August Strindberg, eftersom Furn låter Strindberg få fog för sin förföljelsenoja under de rökiga alkemiståren i Paris.
Romanen är skriven som en tvehågsen spionrapport författad av den oansenliga kemisten Zygmunt Pietziewzskoczsky, som (tror sig ha) fått i uppdrag att smyga på Strindberg och leta efter tecken på omstörtande verksamhet. Och trots att Zygmunt med jämna mellanrum påminner sig om att anteckningarna inte ska handla om honom själv, så gör de det. De handlar bara om honom och hans tomma känsloliv och villrådiga rörelser på begränsad yta. Sedan är det visserligen lite folk som dyker upp och är mystiska med gas och andra hotfullheter, men jag lät dem hållas utan att bry mig så mycket. Bläddra, bläddra, skumma, skumma.
Så nu är 7-dagarsboken tryggt återlämnad på biblioteket och redo för nästa läsare. För låt inte mig avskräcka. Allt är bara en fråga om tycke och smak. Jag inser att romanen är skickligt skriven, och dessutom uppfattar jag tematiken som besläktad med både Gabriella Håkanssons och Mare Kandres verk.
Varje gång jag läst något av Janet Frame ter sig allt annat som skwäp. Känslan brukar hänga i ett tag, och därför brukar jag också dra mig för att läsa henne igen. Men till sist går det inte att hålla emot. Och efter att nu ha läst ut Faces in the Water är det förstås omöjligt att hitta någon ny bok att förtrollas av. Irrar runt bland bibliotekets hyllor, plockar fram, provläser, lägger bort. Även de etablerade giganterna. Jösses, inte många som skulle ha sluppit refuseringsbrev om det varit jag som suttit som nålsöga på ett förlag i rådade sinnesstämning. Finns helt enkelt ingen författare som kan matcha det skimmer som Janet Frame väver in i sina texter. Hon var enastående. Förunderlig. Förtrollande. Trots det personliga perspektivet förstod hon att använda jaget, inte som en självupptagen stoppunkt, utan som en inbjudan till fördjupad insikt om alla människors dyrbara värde.
Hilary Mantel säger det bäst:
”She [Janet Frame] knew that a writer must search her soul in order to say anything that is essentially true and anything that really matters; she also lived this difficulty. And yet to read her is no more difficult than dreaming.”
(Hilary Mantel om An Angel at My Table: The Complete Autobiography)
Medan jag igår som bäst höll på med dubbningsöversättningen av ett Star vs. the Forces of Evil-avsnitt (Goblin Dogs) fick jag ett skrattanfall som helt stoppade upp arbetet.
Har inte hämtat mig än. Bara jag tänker på den lilla korkade koalan med sin yxa, uppblåsta livfarlighet och smygiga men kaxiga gasbildning bryter jag ihop på nytt. Snart svimmar jag väl av syrebrist.
Förstår inte varför jag är så trött. Eller jo, det gör jag. Har precis renskrivit dagboksanteckningarna från den underbara, magnifika, ljuvliga semestern i S:t Annas skärgård med omnejd, däribland Gamla Linköping och Stegeborg.
Alla våra tjusande upplevelser genererade 15 sidor dagboksanteckningar. Lite overkill kan man tycka, men det är mycket roligt att få läsa dem så här i efterhand. Man åker nästan tillbaka dit, fjärran från häret och nuet med alla dess toklånga arbetsdagar sju dar i veckan.
Och på tal om Stegeborg. Det växer massor av äppleträd runt denna gamla Vasaborg. Så vid hemkomsten, och vid de sista tuggorna av Emmetts goda äpplepaj, skrev jag en dikt:
Wattpad. För att nå ut till sina läsare. Kanske. Aaaaningens svårt att hitta det man vill, men större hjärnor än min tycks ha klarat det finfint. Barn- och ungdomsboksförfattaren Kim Kimselius berättar mer. Tipstack till Boktugg.
Om jag skulle ge ut en bok i eget och inte spökskrivet namn vore jag gravt frestad att försöka sätta ljud och bild till berättelsen och sedan läsa in varje kapitel illustrerat av film, musik, teckningar, fotografier, kollage, allt vad fantasin bjöd. Och lägga upp på Vimeo, YouTube och guvetva.
Förutom att projektet i sig nog skulle vara skojigt så skulle det samtidigt vara ett sätt att upplysa andra om att boken fanns. Kanske till och med locka till läsning. Det är trots allt det man önskar att folk ska göra. Konsumera. När man nu har skrivit något som är så bra att det är värt att gå i tryck.
Men visst, det kan vara farligt att läsa in själv. Man kan ha en röst (utan att veta det) som ger folk öronsusningar och dåligt humör. Eller så kan man läsa så torrt och allvarligt att det ger folk förstoppning. Och dåligt humör. Även proffsinläsare kan få folk att slänga ifrån sig ljudboken med ett skrik. Var ungefär det jag själv gjorde nu senast när jag satte Djingis Khans hemlighet i öronen. Vet knappt vad boken handlade om. Hörde bara att kändisuppläsaren hade hittat en prosodi som han nog tyckte funkade, och sen körde med den. I varenda mening. Sida upp och sida ner. Upp och ner. Samma, samma, samma. Som en spik i huvudet till slut. Tyvärr.
Tacka vet jag Stephen Fry och Tony Robinson. De vet hur man läser in böcker!
Hade inte läst något av årets Alma-pristagare, Meg Rosoff, förrän jag såg henne i en intressant intervju i Kunskapskanalen. Besökte hennes hemsida där det ligger ett antal noveller som man kan läsa i väntan på att biblioteket ska öppna och ge åtkomst till hennes böcker. Än så länge har jag bara hunnit med novellen ”Resigned”. Den är väldigt speciell och lite smårolig, och jag tror mig förstå vad hon menar när hon i intervjun förklarar sig vara intresserad av verklighetens utkanter. http://www.megrosoff.co.uk/category/short-stories/
Såg nyss att ännu en skojig serie som jag dubbningsöversatt går på Disney Channel: Gronkarna. Rekommenderas varmt!
I original heter den Rolling with the Ronks, i tv-tablån har den döpts till The Gronks. Går på lite olika, hoppiga tider så det gäller att vara vaken.
Det här är nästan för roligt för att vara sant. När vi vaknade i morse låg det två böcker på golvet.
Det var vår mycket sällskapliga och aktiva kattgäst som i natten gått husesyn bland alla våra bokhyllor och fastnat för … Promenader och Utflykter av Gunnar Ekelöf.
Läsningen måste ha tilltalat, för hon hade även plockat fram hans Dikter. Och eftersom hon inte hade ställt tillbaka böckerna efter sig så antar jag att hon ville rekommendera dem även för oss. Är personligen inte särskilt förtjust i Ekelöf, men jag är mycket förtjust i katten. Så jag får väl lita på hennes omdöme och ge den store diktaren en ny chans.
Tillägg: Undrar om man vågar berätta för människorna som katten äger till vardags att hon nyss rotade fram ett hundben (inköpt åt syrrans jycke) och började gnaga på det. Hon ser ut som en katt, låter som en katt, men det vete k-… vad hon egentligen är.
Det slutade med bokplanering medelst tapetrulle, trots allt. Hade noll förväntningar på slutresultatet, och kanske var det det som fick inspirationen att vakna till liv mitt i allt kluddande och klottrande. Kom på en massa nya saker under pennkrafsandets gång. Konstaterar alltså att tapetrullar och en skrivstund in doodling mode is a messy business that inspires new thoughts and invites rewrites. Besides, the usage of a long (and somewhat unmanageable) roll of wallpaper for the scribbling down of everything that comes to mind seems rather conducive to work discipline, since it makes daily work on wip necessary. How else to remember and understand the context of all one’s minuscule, blotched notes?
Hittade via små kringelikrokar, bland annat förbi Boktugg, fram till en toppenfin översikt för bokintresserade:
Via denna fina och hjälpsamma sida upptäckte jag alldeles nyss att Kristianstad med Åhus har en bokfestival som jag teoretiskt har en chans att besöka. Vore kul att lyssna på Ulrika Knutsson, Anders de la Motte, m.fl.
Att Crimetime Gotland snart drar igång märker man också – med råge – på sajten. Men i det fallet avstår jag. Hade nog ändå inte varit möjligt att hitta logi till vettigt pris.
Mycket trevligt att det uppstått en liten andningspaus i uppdragsfloden så att man hinner plöja igenom läsfåtöljens väntehögar med bra böcker.
Senast utlästa bok i högen är UltiMatum av Anders de la Motte. Är barnsligt förtjust i alla de böcker han hittills skrivit. Gillar den fulla farten framåt och den väldigt snälla människosynen. Framför allt uppskattar jag avsaknaden av sexism. Visserligen medverkar en och annan silikonblondin, och för all del även en och annan guldkedjegangstar, men det uppvägs av att de är som lökar (för att prata med Shrek): de har lager.
Romanen är del 2 i en serie som inleddes med MemoRandom, där David Sarac var huvudperson. I den här romanen förflyttas perspektivet till den skickliga utredaren Julia Gabrielsson och den goda skurken Atif Kassab. Händelserna berättas ur deras och en rad andra personers perspektiv, och det är många komplicerade trådar som ska redas ut innan säcken slutligen kan knytas ihop. Ändå är det inte särskilt svårt att hänga med i svängarna. Berättelsen är väldigt snyggt byggd (kanske lite för snyggt eftersom jag ganska tidigt listade ut vem huvudskurken var – eller så är det bara jag som är ohyggligt intelligent) och jag skulle rasande gärna vilja veta hur man som författare går till väga när man ror ett så komplicerat projekt i land.
När man sitter där vid datorn och knappar fram ett ord i taget, hur gör man egentligen för att behålla överblicken och täppa till alla logiska luckor utan att bli snurrig och tröttna på halva vägen?
Har testat olika metoder utan att hitta något upplyftande svar:
Heavvy sigh. What is a poor girl to do?
…inser jag hur hemmablind jag varit när det gäller mitt, som jag trodde helt avdöda, romanprojekt. Träffades häromdagen av en talgdank som gav mig en allvarlig form av andlig hjärnskakning och fick mig att förstå att romanprojektets tunga suckar i hopplöshetens namn inte alls har berott på att ämnet i sig varit trixigt och bråkigt, utan på att jag helt enkelt har saknat en röd sill. Utropstecken.
Hur har jag kunnat missa en sådan uppenbar sak, att berättelsen behöver en aktör som stökar till det och sätter igång saker som driver handlingen framåt, men inte alls med de motiv som huvudpersonen (och förhoppningsvis även läsaren) tror?
Det är som jag länge har misstänkt: skrivarkurser och dito communities i all ära, men de har en tendens att ta energi från den nödvändiga inre tystnaden. Den som krävs för att finna problemen, lösa dem och få saker och ting ur händerna.
Förresten är jag också milt förvånad över beskedet att ”your stats are booming”. Undrar vad jag har skrivit nu helt plötsligt, som lockar så många fler besökare än vanligt.
Ett mysterium.
Jag gillar sådana.
Analys av ”Harry Potter och De Vises Sten” av J. K. Rowling.
De vises sten, liksom de övriga böckerna i serien, handlar om kampen mellan gott och ont, och utspelar sig i en magisk parallell till den ”verkliga” världen.
Bokserien som helhet kan sägas handla om hjältens långa resa mot uppdagandet och accepterandet av sitt sanna jag.
Har för mitt eget höga nöjes (och besvärs) skull försökt reda ut beståndsdelarna i en helt suverän bok(serie), och för överskådlighetens – ha! – skull delat upp analysen i två delar.
| Hjältens resa | Funktion | Specifikt |
| Hjälten presenteras, behäftad med två problem: den vanliga världen och den speciella världen. | Den vanliga världen utgör kontrast och konfliktkälla för att plantera läsarens nyfikenhet inför hjältens roll i det väntande äventyret.
Plantering av hjältens speciella kännetecken (som ska visa sig vara både problemet och den slutgiltiga lösningen). |
När hjälten så småningom kallas till den speciella världen är det där han kommer ifrån från början, vilket gör honom speciell i dubbel bemärkelse. |
| Hjältens problem med den vanliga världen fördjupas. | Den vanliga världen används som kontrast och konfliktkälla för att fördjupa nyfikenheten på hjältens identitet och roll, samt plantera hans accepterande av den speciella världen. | Hjälten hunsas men är någon att hålla på pga hans personlighet och de mystiska ting som sker i hans närhet. |
| Hjälten blir tillfälligt en (aningslös) spelbricka i dragkampen mellan den speciella och den vanliga världen. | Kallelsen till den speciella världen planteras i konflikter med den vanliga världen så att hjältens främsta egenskaper lyfts fram. | Den speciella världen gör sig påmind i den vanliga världen, tills det slutar med ett bokstavligt ”Boom!”. |
| Kallelsen till den speciella världen. ”Regelbokens” ovilja att tacka ja är inte hjältens egen, utan hans släktingars. | Motståndet mot kallelsen innebär att den speciella världens premisser hinner förklaras, tillsammans med huvudfiendens motiv. | Hjälten gör sin första upptäckt: får veta att han är utvald (exakt hur inser han först i slutet av serien). |
| Hjältens första möte med den speciella världen. Möter huvudfienden utan att inse det. Första fröet av fiendskap med blivande skolkamrat. | Hjälten tvivlar på sin plats i den speciella världen, vilket ger skäl för en fördjupad förklaring av premisserna.
Plus plantering av hjältens uppdrag. |
Hjälten erhåller sitt viktigaste vapen (som är kopplat till hans egen gåta och lösning).
Obs att skolkamratens fiendskap behövs för att driva handlingen framåt i serien. |
| Hjälten möter sina kommande två bästa vänner samt etablerar fiendskap med ovan nämnda skolkamrat. | Hjälten får visa prov på sina drivande egenskaper – INTE hat och hämnd – samtidigt som huvudfienden smygs in = fördjupad plantering av hjältens uppdrag. | Hjältens ärr gör att han känns igen – skapar dialog som påminner om huvudfienden (och indirekt bäddar för den övergripande gåtans lösning). |
| Hjälten sätts på sitt första prov (i den speciella världen). Lyckas och belönas. En första kontakt med en viktig fiende, samt med mentor. | Fördjupad plantering av hjältens uppdrag, plus plantering av villospår – med hjälp av hjältens särskilda kännetecken – i form av en till synes dödlig fiende (men i själva verket livräddande fiende). | Upplägget bygger på förhastade slutsatser kring saker som inte alls är vad de så konkret förefaller att vara. |
| Hjälten sätts på nytt prov och hamnar i öppen konflikt med sin hittills värsta fiende. | Fördjupning av villospår: till synes värsta fiendens personlighet slås fast för att senare kunna ”stämma in” på hjältens (felaktiga) slutsats.
|
Hjälten har ännu inte fått något tydligt uppdrag. Konflikten med skolkamraten en stark drivkraft för att leda hjälten vidare. |
| Konflikt med underfiende belönas med att en slumrade inre kraft vaknar. Hjälten klarar sig ur en dödlig situation och hittar en första pusselbit i bokens ännu ej definierade mysterium. Befäster bestående vänskap med Vän 1. | Hjältens bärande egenskaper framträder samtidigt som hans skenbara misslyckande leder ett steg närmare (den ännu ej definierade) gåtans lösning. | Den nyfunna inre kraften särskiljer hjälten än mer, gör honom än mer ”utvald”, och används som del i lösningarna hela serien igenom. |
| Hjälten klarar sig ur en dödlig situation. Befäster bestående vänskap med Vän 1 och Vän 2. Hittar en (missvisande) ledtråd till mysteriet | Hjälten & Co ges en situation på liv och död där de får visa att de alltid kommer att ställa upp på varandra, samtidigt som huvudfienden ges chans att (indirekt) göra sig påmind. | Hjälten & Co använder kunskaper och förmågor som planterats via (humoristiska) konflikter. Bokens mysterium ännu ej definierat. |
| Hjälten överlever huvudfiendens mordförsök och hittar en ny (missvisande) ledtråd. | Huvudfienden får chans att (indirekt) göra sig påmind, samtidigt som den falska ledtråden fördjupas. | Ännu vet inte Hjälten & Co vad mysteriet handlar om. Drivkraften övergår från konflikten med underfienden till konflikten med (felaktigt identifierade) huvudfienden. |
| Hjälten får ett nytt ”vapen” som bl.a. tillåter honom att för första gången prata med sin mentor – som ger honom ny (kryptisk) information. | Andningspaus och fördjupning av hjältens bakgrund: visar vad han förlorat och vad han har att vinna i sin kamp mot huvudfienden. Plus plantering av gåtans (delvisa) lösning. |
Den slutgiltiga svaret på gåtan (sista boken): hjälten har ovetande burit omkring på sin huvudfiende (ibland som en omtyckt del) |
| Hjälten hittar ny och viktig ledtråd, som (missvisande) leder till huvudfiendens identitet. | Plantering av huvudfiendens motiv i denna och de följande böckerna: vill återta sin forna makt. | Naiv figur blir svaga länken, den som ställer till det men även den som ger nyckeln till lösningen. |
| Hjälten begår ett misstag som gör att han lägger band på sina hjälte-egenskaper. | Plantering av ny miljö där hjälten kan få ny information.
Enl regelboken hjälten ”dödligt sårad” = slickar sår. |
Genomgående drivkraft: konflikten med skolkamraten. |
| Hjälten får sitt uppdrag: överlever en dödlig attack och förstår via en ny hjälpare vem huvudfienden är, och vad som står på spel. | Visa vad som står på spel, samtidigt som hjältens egenskaper (mod och beslutsamhet) framträder. | Helt enligt ”regelboken”: risken för jordens undergång får hjälten att vilja ta striden med huvudfienden trots allt. |
| Hjälten ger sig av efter huvudfienden och får hjälp av sina vänner att ta sig förbi ett antal gåtor och hinder. | Bygga upp spänningen, samt skörda frukterna av tidigare planteringar av hjältens, vännernas och andra bokfigurers egenskaper och förmågor. | Eftersom hjälten enligt ”regelboken” måste möta sin huvudfiende ensam, faller vännerna bort längs vägen. |
| Hjälten överlever mötet med sin huvudfiende, som flyr och låter hjälparen dö. Mentorn tycks vara den som räddar hjältens liv. Mentorn ger hjälten pusselbitar inför följande äventyr. | Skörda frukterna av alla missvisande ledtrådar, och fördjupa hjältens beundransvärda egenskaper. | Hjälten förblir ”ren” i det att det inte är han som dödar hjälparen: Sägs inte hur hjälparen dör, bara att det är mentorn som dragit bort honom från hjälten i sista stund. |
| Kapitel | Handling | Författarens hemliga trådar | Nyckelegenskaper |
| 1. Pojken som överlevde
|
Tre goda varelser med magiska krafter lämnar ett spädbarn i den vanliga världen och berättar om en ondskefull varelse som försökte mörda spädbarnet men bara lyckades utdela ett igenkännbart ärr i pannan på HP innan han själv mystiskt försvann. | HP:s ärr är ett tecken på att han oavsiktligt ”fått i sig” en del av huvudfienden, och nu delar krafter och egenskaper med honom. Via ärret står de också (utan att förstå på vilket sätt) i kontakt med varandra. | Familjen Dursley – inskränkt. Dumledore – vis, mäktig. McGonagall – sträng. Hagrid – oförsiktig. Voldemort – ondskefull. Harry Potter – mystisk. Föräldrar – döda. |
| 2. Glaset som försvann
|
Tio år har gått. HP har vuxit upp i den vanliga världen, hunsad av sina släktingar och matad med en lögn om sitt ursprung. Blir straffad för underliga saker som sker i hans närhet, trots att han inte förstår varför. | HP:s förmåga att tala med ormar är unikt för Slytherins grundare och dennes ättlingar. | Dudley – illvillig. Petunia – hätsk, orättvis. Vernon – hätsk, orättvis. Harry Potter – stoisk, mystisk. |
| 3. Breven från ingen
|
HP orolig för att börja i ny skola, samtidigt mystiska brev försöker nå honom. Släktingarna tycks veta nåt om saken och gör allt för att hindra att breven når fram. | Harry Potter – nyfiken, envis. Dudley – förtryckande. Petunia – snörpig. Vernon – argsint. | |
| 4. Nyckel-väktaren
|
En märklig främling gör skrämmande entré, ger HP brevet och berättar vem HP egentligen är, att hans föräldrar mördades av samme trollkarl som HP själv – på ett för alla förunderligt
sätt – överlevde och besegrade som liten. |
Hemligheten bakom HP:s överlevnad är bara delvis moderns självuppoffrande kärlek: fienden råkade dela av en bit av sig själv i HP, som därmed har krafter ingen riktigt förstår (men som mentorn misstänker – i hemlighet). | Hagrid – vildsint lojal.
Harry Potter – orädd. Vernon – argsint. Petunia – förbittrad. Dudley – rädd. |
| 5. Diagon-gränden
|
HP möter dittills okända företeelser, yrken och varelser när Hagrid hjälper honom handla inför skolstarten. Träffar en kommande lärare, professor Quirrell, och en kommande skolkamrat, Draco Malfoy.
Hagrid hämtar nåt från Gringotts på Dumbledores uppdrag. |
Både Quirrell och Malfoy är HP:s fiender: Quirrells skrattretande turban döljer huvudfienden Voldemort. Malfoy används rakt igenom serien som en propeller framåt i handlingen.
Det är De vises sten Hagrid hämtar. |
Draco Malfoy – dryg. Professor Quirrell –räddhågsen. Ollivander – tvetydig. Harry Potter – självtvivlande. |
| 6. Resan från perrong nio och tre kvart
|
HP blir vän med Ron och ovän med Draco. Möter även Hermione och Neville som verkar godhjärtade men besvärliga. Via Ron får HP fördjupad info om trollkarlsvärlden och skolan de ska till.
HP får veta att nån brutit sig in i Dumbledores bankvalv samma dag som Hagrid tömde det. |
Rons råtta Scabbers är egentligen en skepnadsskiftare och den som förrådde HP:s föräldrar så att Voldemort kunde hitta och mörda dem.
Chokladgrodornas kort med presentationen av Dumbledore är en plantering av Nicholas Flamel. |
Molly Weasley – moderlig. Percy – pompös. Fred och George – okynniga. Ginny – framåt. Ron – mindervärdighets-komplex. Neville – försagd. Hermione – övernitisk. |
| 7. Sorterings-hatten
|
När eleverna sorteras smärtar HP:s ärr till. Ser samtidigt en av lärarna stirra hatiskt på honom. En magisk hatt ser att HP passar in i det ”onda” huset, men HP väljer bort det och blir placerad i det ”modiga” huset där även Ron, Hermione och Neville hamnat. Skolans rektor, Dumbledore, varnar för en förbjuden korridor. | HP:s ärr beror på Quirrell. Snape, som inte försöker dölja sitt hat mot HP på grund av HP:s pappa, blir syndabock men på grund av evig kärlek till HP:s mamma har Snape i hemlihet lovat Dumbledore att hjälpa HP. | Crabbe och Goyle – lydiga. Peeves – illvilligt retsam. Snape – hatisk. Dumbledore – excentrisk, Harry Potter – rättrådig. |
| 8. Trolldrycks-läraren
|
HP har trolldryckslektion och hamnar genast i konflikt med läraren Snape, som är skicklig men orättvis. Själv en slytherinare – det uttalat ”ondskefulla” huset på skolan, hackar Snape på alla i Gryffindor men särskilt på HP. Neville är den som tar åt sig mest. | Snape är uppriktigt fientligt inställd gentemot HP, men tvingas även av sitt dubbelspel att ta alla chanser att behandla HP illa. Därmed kan han senare hävda sin lojalitet gentemot Voldemort. | Neville – mobbad, Harry Potter – stoisk, Hermione – kunskapsfylld,
Ron – stöttande, Snape – orättvis (för att senare orättvist kunna pekas ut som skurken) |
| 9. Midnatts-duellen
|
När HP tar Neville i försvar mot Malfoy upptäcker han sin fenomenala flygförmåga och utmanas på duell av Malfoy, som uteblir och skvallrar för Filch. HP, Ron, Hermione och Neville flyr in i den förbjudna korridoren och överlever mötet med en trehövdad vakthund. | Det som hunden vaktar är De vises sten, och hunden är bara en av sju (magisk siffra) ting som vaktar denna skatt. Varför Dumbledore vet att be Hagrid hämta ”hem” stenen från Gringotts förklaras inte. Det bara visar sig vara ”tur” att han gjorde det. | Malfoy – illvilligt avundsjuk, Filch – förbittrad, Ron – stöttande, Hermione – övernitisk, Neville – glömsk. |
| 10. Allhelgona-aftonen
|
Quirrell kommer rusande under festen, varnar att ett troll springer löst på skolan. HP och Ron räddar Hermione, som Ron tidigare gjort sig ovän med. De visar mod och lojalitet mot varandra, vilket också gör dem till seriens tveklösa hjältegäng från och med nu. Snapes ena byxben är blodigt och trasigt. | Quirrel är den som släppt in trollet, han är ju inte med på festen, något författaren döljer med tumultet och konflikten HP-Ron-Hermione-trollet. Men Snape misstänker Q: springer för att skydda falluckan (och blir biten). | Hermione – lojal, Harry Potter – lojal, Ron – lojal, Quirrel – (falskt) feg, Snape – (delvis falskt) fientlig, McGonagall -sträng. |
| 11. Quidditch
|
Under HP:s första quidditchmatch löper HP:s kvast amok. Hermione ser Snape stirra på HP medan han mumlar en trollformel. Hon lyckas avbryta honom och HP ger sitt lag en efterlängtad seger. Hagrid försäger sig om Nicholas Flamel angående det som den trehövdade hunden vaktar. | Det är Quirrell (eller Voldemort inifrån turbanen) som försöker döda HP. Att HP klarar sig beror på att Hermione råkar knuffa till och avbryta Quirrell när hon är på väg mot Snape. Rons schackspel är en plantering av lösn. | Harry Potter – självuppoffrande, Hermione – handlingskraftig, Ron – handfallen, Snape – hatisk (och felaktigt mordisk),
Hagrid – godtrogen |
| 12. Mörd-spegeln
|
Sökandet efter Nicholas Flamel pågår förgäves. HP får sin pappas osynlighetsmantel i julklapp från hemlig givare. Använder den för att leta efter Nicholas Flamel i förbjudna delen av skolans bibliotek. ”Hittar”sin familj i en magisk spegel och pratar med Dumbledore för första gången. | Dumbledore den enda Voldemort fruktade under sin storhetstid. Hur mycket D. vet om HP redan här är oklart, men då han är en gåta ibland även för sig själv är detta inget som stör. Spegeln=backstory +plant. av HP:s lösn av sista gåtan | Harry Potter – nyfiken och envis, Ron – mindervärdes-komplex,
Dumbledore – vänligt gåtfull. |
| 13.Nicolas Flamel
|
Neville mobbad av Malfoy. HP ger sin sista chokladgroda som tröst. Minns då var han sett namnet Nicholas Flamel förut (kap 6), och Hermione hämtar en bok om De vises sten. Gänget förstår vad trehövdade hunden vaktar. Sen hör HP Snape hota Quirrel. De gissar att mer än hunden skyddar skatten. | Snape misstänker Quirrel, vill på Dumbledores uppdrag få reda på mer om Q:s planer på att stjäla De vises sten är. Q:s ynklighet och Snapes fientlighet gör det lätt för hjältegänget att dra fel slutsatser.
Sju hinder – symboliskt tal. |
Ron – obekymrad, Harry Potter – nyfiken, Hermione – faktaresurs, Neville – kuschad,
Quirrell – kuschad (både falskt och äkta eftersom rädd för Voldemort) |
| 14. Norbert – den norske ryggdraken
|
Hagrid beter sig misstänkt. Gänget upptäcker att han vunnit ett förbjudet drakägg av en främling på puben. Draken kläcks, Malfoy ser, och när de hjälper Hagrid få draken i säkerhet blir de straffade på ett sätt som får hela skolan att frysa ut dem. | Drakägget är en plantering inför bok 4, Den flammande bägaren. | Hagrid – oförsiktig, HP – nyfiken, Hermione – diplomatisk, Ron – hjälpsam |
| 15. Den förbjudna skogen
|
Som del i ovan straff hamnar HP i Förbjudna skogen för att spåra upp en skadad enhörning. HP är nära att dödas av en varelse som dricker enhörningsblodet. En kentaur hjälper HP förstå vem och varför vill ha De vises sten: Voldemort (lever alltså). HP tror att Snape hjälper honom. | Vid attacken förblindas HP av smärta från sitt ärr – ett säkert tecken på att Voldemort är i närheten, men det förstår HP först längre fram. | Malfoy – feg, Neville – lättskrämd, Filch – illvillig, HP – modig (rädd men beslutsam), Firenze – modig |
| 16. Genom falluckan
|
HP inser att Hagrid fick drakägget av fienden (Snape, tror han) som ville ha info om hur komma förbi den trehövdade hunden. Det fick han, så HP måste, trots alla risker, försöka förhindra stölden av De vises sten. Ron och Hermione följer med och löser gåtor. | Snape – fientlig, McGonagall – sträng och omedgörlig, Neville – modig, Hagrid – tanklös, Hermione – modig och klyftig, Ron – modig och strategisk, HP – lojal och modig | |
| 17. Mannen med två ansikten
|
HP förväntar sig Snape men möter Quirrell. Som bär runt på Voldemort i sin turban. Via Mördspegeln hamnar De vises sten i HP:s ficka. HP är nära att dö men tänker bara på att skydda stenen. Utnyttjar insikten att Quirrell inte kan röra vid honom utan att bränna sig. Får senare veta att det beror på att hans mor gav honom ett livslångt beskydd när hon dog för hans skull. | Utan att ens Voldemort vet det här, är HP och Quirrell lika i den meningen att de båda bär omkring på überskurken själv.
HP:s självuppoffrande agerande samt mammans död = plantering av vad HP kommer att välja att göra vid sista striden med überskurken. |
Quirrel – fanatisk och förslavad, Voldemort – mäktig och maktgalen, HP – omutlig och självuppoffrande, Dumbledore – mäktig och ödmjuk |
Här är en sorts recension av senast lästa – sträcklästa – boken: Göteborg Noir av Håkan Tendell.
Eftersom författaren själv inte berättar något om handlingen på sin baksidestext så gör inte jag det heller. Låter det räcka med att säga att romanen ger vibbar av de la Mottes omistliga böcker och Andreas Romans Vigilante, och vidare av filmer som Thelma & Louise, Falling down, Natural born killers (som jag bara sett en liten snutt av men ändå tillräckligt för att veta vad den handlar om), Butch Cassidy and the Sundance Kid. Och antagligen skulle även det amerikanska psykot kunna läsa boken och nicka instämmande här och där (fast det vet jag inte säkert, för jag har varken sett filmen eller läst boken).
Och alltsammans utspelar sig i det lella och eventuellt framtida Göteborg med omnejd (förlåt, Malmö och Stockholm … m fl).
Förutom några högst personliga invändningar mot delar av personteckningarna* förstår jag inte varför inte denna roman givits ut på stort förlag. Den är spännande, medryckande, filosofisk och, hemskt att säga det i sammanhanget men det är helt sant, vansinnigt rolig. Dessutom är texten snyggt balanserad mellan intressanta detaljer och effektiva scenklipp. Hela tiden undrar man om och hur huvudpersonen ska lyckas krångla sig ur den hemska knipa han själv, med författarens entusiastiska hjälp, försatt sig i.
* Det blir lite enahanda i längden med kvinnor som bara snurrar kring en enda sak: rollen som (w)ho(r)es.
Efter en hel säsong 2 tillsammans med favoriten Danger Mouse och hans knasiga gäng är nu den sista repliken dubbningsöversatt och ivägskickad, och för mig återstår inget annat än att stänga och låsa kontoret för idag och bege mig ut i den glansiga solens sken.
Det var ett tag sedan jag hade tid med det. Det var ävenledes ett tag sedan solen hade tid att skina. Eller så tar jag miste. Kanske är det bara jag som haft så fullt upp med animerade ordvitsar i ett adrenalin- och blodtryckshöjande tempo att dagarna, när jag äntligen fått chans att ta mig ut, på ett naturligt sätt varit över och solen på ett välförtjänt sätt gått till sängs med filt och vaggsång, napp och hela köret.
Jag (och en okänd farbror) håller just nu på att läsa Göteborg Noir av Håkan 
Tendell. Romanens stora behållning är baksidestextens infriade löfte om svart humor och, måste jag erkänna, trubbigt våld, samt glädjen i att läsa en ruggans välskriven och associationsrik text. Dessutom är det kittlande mardrömmigt att få återupptäcka Göteborg med iskallt dystopiska ögon.
Kurt Vonnegut tells it to us straight and simple and funny. This reminds me, I need to re-read Breakfast of Champions and Slaughterhouse 5. It’s been far too long since last time.
Yes, it’s true. I’ve discovered that I really love the novels and short stories of Lorrie Moore. Her books are so clever, funny and sad that I wish that I could digest them and absorb their magic, making their brilliance guide my own tap tap tapping fingers on the keyboard.
Moore is such a wonderful author that even this interview made me stop and gasp in admiration.
Last week, I received praise and thanks for my work. I’m not surprised. I’m so good it hurts, at translating cartoon mice. Time to ask for a raise, maybe?
One of Janet Frame’s wonderfully magic poems beautifully illustrated: Until I learned the poem by heart, though, pressing ”Pause” now and then was quite necessary in order to fully enjoy the amalgamation of words and pictures.
Here’s the link to ”The End” and two other poems by Janet Frame, published posthumously.
I The Envoy From Mirror City, tredje delen i Janet Frames självbiografi, beskriver författaren hur det gick till när hon sakta men säkert – och ihärdigt – arbetade upp sitt författarskap även utanför Nya Zealand. Hon beskriver även förvirringen hon inledningsvis kände inför alla motstridiga direktiv och åsikter gällande hennes texter. Agenten tyckte att hon skulle ta bort ett kapitel, förläggaren ville att det skulle förlängas, recensenterna ansåg att det kunde ha varit kortare. Och så vidare.
Det går att finna styrka i det Janet Frame kom fram till:
”This confusing experience reminded me of what I already knew, and strengthened my resolution never to forget that a writer must stand on the rock of her self and her judgement or be swept away by the tide or sink in the quaking earth: there must be an inviolate place where the choices and decisions, however imperfect, are the writer’s own, where the decision must be as individual and solitary as birth or death.” (1984:138)
Trodde aldrig att jag frivilligt skulle öppna en bok om boxning, men där är jag ändå nu. Håller på med en novellsamling av F.X. Toole: Rope Burns – Stories from the Corner; på svenska Million dollar baby – berättelser från ringhörnan (övers. Einar Heckscher).
Har mycket svårt att begripa mig på själva tjusningen med boxning – och förordet där författaren motiverar och förklarar sin fascination får inte fjällen att falla från mina ögon. Trots det älskade jag Million Dollar Baby, med Hilary Swank i huvudrollen och med Clint Eastwood i registolen (och i ringhörnan). Det beror på att filmen egentligen handlade om något utöver boxning, den handlade om det vackra i en enskild människas obändiga vilja och vägran att låta andra bestämma villkoren för hennes existens.
Till slut lånade jag därför hem originaltexten och upptäckte att Tooles novell var lika engagerande som Eastwoods film. En eloge till dem båda, med andra ord. Och till Hilary Swank, vars Maggie Fitzgerald, fortfarande får mig att undra om jag kanske håller på och bli förkyld, för det var änna tusan vad det klumpar sig i halsen.
Maggie får betala ett högt pris för sin kamp mot alla odds, men på vägen mot sin undergång lyckas hon, via sin sparring – bokstavligen och bildligen – med tränaren/ställföreträdande pappan, ändå vinna en plats i läsarens hjärta för evigt.
Är glad att mitt i allt sommarjobbande ha hunnit läsa en roman. Den här gången blev det Berg har inga rötter (2012), av Manne Fagerlind.
Boken handlar om den frånskilda tvåbarnspappan och pensionären Lasse som upptäcker att han har Alzheimers. Boken är skriven i första person, presens. På så vis skulle man kunna säga att läsaren får följa med i det långsamma förfallet på så nära håll det bara är möjligt. Det hade nog kunnat bli en hjärtskärande läsning. Författaren skriver så inlevelsefullt att det även kunnat bli en angelägen strålkastare på vårt söndervittrande samhällsbygge.
Men den bärande konfliktens litenhet gjorde mig besviken, och engagemanget uteblev. Erkänner att jag, när jag lånade boken, hoppades på ett allmänmänskligt innehåll, att konflikten skulle gälla något större, något som var möjligt att förstå sig på och identifiera sig med. Men Lasses främsta drivkraft är harmen han känner gentemot en före detta chef som inte tycks ha gjort honom något annat ont än att ha haft andra visioner om arbetsplatsen än han själv.
Här ska det ändå sägas att det är skickligt gjort av författaren att lyckas så tvivel nästan från allra första stund inför sanningshalten i berättarjagets version. I det sammahanget är det lätt att att tänka sig att författaren läst Dvärgen av Lagerkvist, särskilt som berättarjaget citerar dikter av Lagerkvist. Hur som helst, associationerna till en förbittrad huvudperson med storhetsvansinne finns där, om man har lust. Skillnaden är att Dvärgen, som är iskallt toch hettande hat, eld och blod, liv och död, fascinerar mig bortom alla ord så gör Lasse mig tung till sinnes. Han är helt enkelt för instängd i sina egna privata cirklar.
Men mitt sviktande intresse beror nog ändå främst på trovärdighetsproblemet som uppstår när Lasse, alltmer glömsk och förvirrad, är den som själv berättar sin historia – på ett klart och tydligt och välformulerat sätt. Att han emellanåt tar om samma historia, med nya tillägg, räcker inte. Antar att slutsatsen blir: författaren skriver för bra.
Edith Nesbit var ett ganska suddigt namn för mig ända tills jag såg en intervju där J.K. Rowling tipsade om denna poet och barnboksförfattare som levde kring förra sekelskiftet.
De flesta av Nesbits böcker verkar numera ha (orättvist) blivit så gamla att de i första hand måste laddas ner från Projekt Gutenberg. Men jag lyckades ändå få tag på Huset Ardens gåta som äkta bok (kommer inte ifrån att det är det trevligaste läsformatet). Berättelsen handlar om två syskon, en flicka och en pojke, som med hjälp av en märklig mullsork kan resa tillbaka i tiden på jakt efter sin släkts förlorade skatt. Syskonen är till vardags ganska fulla av hyss, men det är också deras småbusiga äventyrslusta som gör att de över huvud taget dras in i bokens mysterier. Och i sina möten med pirater, stråtrövare, trollkvinnor och andra får de stor användning av både sin kvicktänkthet och sitt mod. Dessutom får både barnen och läsaren chans att prova på att leva en stund i en rad olika århundraden. Det är både skojigt och spännande.
Har nyss avslutat dubbningsöversättningen av en Lego Friends-film, och förutom att det är en väldigt välgjord, fin och rolig film så är musiken ohyggligt bra. Kan inte få den ur huvudet.
Sedan blir jag inte mindre imponerad när jag upptäcker att sångarna i levande livet är vadå, kanske 11, 12 år gamla? L2M heter de, och deras officiella låtvideo är också se- och hörvärd.
Den nya hemsidan börjar anta sin slutform. Känns väldigt belåtet. Vill att informationen ska vara tydlig, enkel och överskådlig. Inga krusiduller. Tror att jag snart är där.
Och (nästan) bortglömt nu är kämpandet uppför alla blåsiga branta uppförsbackar kantade av kryptiska spelregler som måste behärskas innan det är lönt att klicka på ”Installera”. Alla instruktionsböcker. Alla hjälpfiler. Allt hårslitande. Allt säljprat om hur jättelätt allting är. Och allt mitt väsande ”vadå ’jättelätt’? Vad menar de med ’jättelätt’? Säger ni ’jättelätt’ en gång till ska jag …”
Men nu märker jag att det faktiskt är ganska jättelätt.
När man väl kan det. Så…
Note to self: The learning of useful new stuff doesn’t come easy. Next time you want to learn the intricacies of techie things you’d better man up and prepare yourself for a long hard slog. No tantrums. You’ll thank me later.