publicerad i kulturtidskriften Voltaire, 2010
Det finns tröst för allt. Ett hål i strumpan och det blir genast fult med stortån. Skrynkligt svampvitt som sticker fram i det noppriga svarta. Men jag har ju brevet från dej. Pennan krånglar förstås. Kulspetspennor i femtipack för trettinie och nitti och ingen funkar. Jag borde skriva det här till dej i kimono och med tusch och pensel men det var Alf som hade svart bälte i kalligrafi. Jag har bara blyerts.
Hur börjar man? Det skulle vara enklare om jag visste vem du var och vad du hette. Kära Akira? Så kan man väl skriva utan att vara klängig? Jag är ju inte ute efter dej på nåt sätt, det ska du inte behöva tro.Verkligen inte.
Tyst ett tag, det är nån på dörren. Det där har jag varit med om förut. Det ringer två gånger på klockan och sen när man inte öppnar börjar det skrapa i låset. Och efter tretti sekunder är det hål i dörren och en kille står och glor på en med låscylindern i händerna.
…
Det var bara morsan. Helena, som hon vill att man kallar henne. Hon har börjat göra så på sistone. Jag drar ur jacket och låtsas vara inte hemma. Då kommer hon hit. Kommer hit och släpper in sej med egen nyckel. För några veckor sen stack hon åt mej en mobil. Men den kan jag inte heller svara i för den tappade jag i en papperskorg. Så då åker hon hit och går in med ytterskorna och tar mej på bar gärning. Jaså här ligger jag och gör ingenting. I soffan under dynorna. Herregud, det är ju helt sinnessjukt fattar jag inte det? Vad är det med mej? Har jag ätit? Det finns inget i kylskåpet. Har jag varit ute? Jag borde gå ut. Solen lyser i friska luften.
I såna stunder är alltid det nästbästa alternativet att dra ur ljudet och låtsas vara nån annanstans. I Japan faktiskt, det är nästan som om du visste det.
Det var Alf som sa att det är fint i Japan. Hans böcker står hos mej nu. Det är särskilt i dom med japanska träsnitt som man ser vad han menade. Drakar och berg och snö, det är konstigt vackert alltsammans.
Helenamorsan låter mej aldrig vara ifred. Jag vet inte hur intresserad du är av att jag berättar det här men hon stickar tröjor åt mej. Hon har en stickmaskin. Hon har annat också. En vävstol som behöver stort rum helt för sej själv och en hundkennel som låter dag och natt. Allt har kostat massor av pengar men det är hennes sockerpappa som betalat. Ända sen hon blev omvänd betalar han även för gururesorna till Sydamerika och fastekurerna i Dalarna. Hon tror på färgernas våglängder och deras inverkan på pesyket. Hon säjer så och stickar rött. Allt ska gå i rött. Det är en färg som ger energi. Jävlaranamma. Så fort hon har gått klipper jag sönder tröjorna och slänger dom i sopnedkastet. När hon frågar efter dom säjer jag att det är grannarna som har knyckt dom nere i tvättstugan.
Det händer att hon gråter, vem gör inte det. Men vad har hon gjort för att behöva bli straffad på det här viset? En dotter som ljuger och hatar och är otrevlig och förstör varenda midsommarafton. I Japan är det väl ingen som dansar runt blommiga manshäng men det gör man här och då måste alla ha krans i håret och brunt på benen. Då finns det ingen plats för svart. Svart är till för gothare och finfestare. Och för begravare förstås men det vill hon helst glömma bort, Helenamorsan..
Hon var svårare än vanligt nu när hon kom. Stampade in med högklackarna i parketten och bråkade om att hon har annat att göra än att åka tre och en halv mil hit och dit bara för att kolla att jag inte ligger död under soffdynorna. Hon är i köket. Skramlar och slamrar och byter gardiner. Hon har sytt nya till mitt fönster. Dom gamla hade julrosor i tyget. Jag blir tvungen att säja att dom nya gardinerna är fina. Fult är gult säjer jag inte. Bara om hon ska bli ledsen över hur hon sliter och släpar utan att nånsin få så mycket som ett tack för det. Hon som har offrat så mycket för oss och vad har hon fått för det, ingenting. Otacksamma, det är vad vi är, Alf och jag. Därför kommer jag inte att kunna vara i köket på ett tag. Inte förrän gardinerna behöver tvättas och grannarna har norpat dom ur torkskåpet.
Hela tiden frågar hon efter Alf men jag har ju inte hört nåt ifrån honom såklart. Men nåt måste jag väl veta ändå? Det är som om hon hade gjort honom nåt. Vad nu det skulle vara. Han kunde väl skriva åtminstone. Eller om han har skrivit och brevet kommit bort i posthanteringen? Hon ser på mej bara för att jag har jobbat på stans brevterminal. Gör jag väl än om man ska vara petnoga men egentligen är det sorteringsmaskiner som jobbar där. Jag har körkort för dom. Några är från Toshiba. Förenat med teknisk framkant, kvalitet och användarvänlighet som det heter. Är det inte märkligt? Om du nu kanske är anställd där menar jag. I alla fall, mitt körkort ger mej rätt att trycka in brev i den ena änden så att nån i den andra änden ska kunna stoppa ner dom i blåa lådor. Medan ingen hör nåt annat än dunket från livet som rusar ifrån. Helenamorsan tittar på mej och jag säjer att det är sånt som händer. Till slut är det nåt som tröttnar och då blir det stopp. Nåt fladdrar iväg och lägger sej att vila i en mörk skreva och sen är det ingen som nånsin hittar det igen.
Det jag ville säja och borde ha börjat med är Kära Akira, tack för ditt brev. Det är aldrig nån som skriver till mej annat än Stadsmissionen och Läkare utan gränser. Trots att jag inte har nåt att ge dom längre håller dom ändå kontakten. Jag kan uppskatta det.
Förr skrev förstås Helenamorsan en del, det får man inte glömma. Här är vädret underbart och Människorna är fantastiska och Tjugefem grader i vattnet. Små vykort som alltid ramlade ner i brevlådan en vecka efter att hon själv hade stampat av sej på hallmattan. Jag fick det aldrig att gå ihop.
Jag har sparat alla åsnor i stråhattar, miniparasolldrinkar och badkläder med människor inuti. Ibland tar jag fram dom och tittar på dom men jag begriper fortfarande ingenting. Nu för tiden reser Helenamorsan mest till Dalarna och Sydamerika och så tre och en halv mil hit och dit förstås. För att hänga upp gardiner utan julrosor på.
Nu skulle du höra henne inifrån sovrummet. Det smyger dammkorvar under sängen därinne men det är nog inte dom hon ropar om.
…
Det var om ditt brev. Hon gör så jämt. Drar ut lådor och rotar fram papper och räkningar och hittar hål i mina underkläder. Jag borde slänga alltihop och slippa oväsendet men då skulle jag ju inte ha nåt kvar. Jag hade lagt ditt Nipponkuvert överst i strumplådan och jag borde ha fattat att brevet inte var till mej. Vet jag inte att det är ett lagbrott att öppna andras post? Jag borde skämmas och veta mitt eget bästa och kanske till och med spärras in.
Det är svårt att koncentrera sej när hon håller på och spolar och gråter inne badrummet. Helenamorsan orkar inte mer, hon vet inte vad hon ska ta sej till med mej. Jag vet ju inte heller. Ingen kan rå för att hon inte gillar mej. Det är inte hennes fel. Det var en olyckshändelse. Poff sa det bara och så var jag där plötsligt, i vägen överallt.
Hon har annat att göra än att ta hand om mej. Jag har ett hack i hakan och ett i huvet men nu var det rätt länge sen hon slog mej. Spottade på mej gjorde hon förstås häromveckan men slår mej gör hon inte längre. Kanske har hon tappat orken eller så är det för att jag har så hemska ögon att man blir rädd. Men väsnas gör hon och varje gång hon smäller i mina dörrar klagar grannarna hos hyresvärden. Dom går förbi min dörr och pekar. Därinne, säjer dom till varandra. Därinne bor det en människa som borde förbjudas. Finns det inget man kan göra? Barnen är rädda. Hon borde inte få vara kvar. Hon skrämmer barnen. Vi måste tänka på barnen.
En gång var jag också ett barn. Snattade Dumleklubbor och samlade på nyckelpigor och ischokladpapper. Sen blev jag vuxen och allt gick åt helvete. Men kära Akira, du vill säkert inte höra nåt om det. Du vill säkert att jag berättar nåt om Sverige nu när vi ändå har varann på tråden. Tyvärr vet jag inte så mycket om det här landet eller om nånting överhuvudtaget. Jag vet bara nåt om Alf. Det gör Helenamorsan också men det låtsas hon inte om. Nä, måste jag säja varje gång hon frågar. Alf har inte ringt till mej på länge. Jag har inte sett honom på evigheter. Ända sen han åkte iväg har det varit tyst. Knäpptyst. Då blir hon blank i ögonen och röd om näsan och måste snyta sej. Åkt iväg? Vart då? Åkt iväg, det har hon inte hört nåt om.
Hon brukar köra omkring i Gunnared och leta efter Alfs lägenhet men den finns ju ingenstans. Nä, måste jag säja då. Han bor inte kvar där längre. Det är nån annan som flyttat in i hans etta. Det står nåt annat på hans ytterdörr nu, Abada eller Majic eller nåt annat som inte får plats i centrum, nära till allt.
Helenamorsan har inte åkt hem än. Hon har gjort kaffe och lagt upp köpebullar på en tallrik. Kanelsnäckor. Vi ska fira att hon har ordnat med nysydda köksgardiner. Jag hoppas vi kan sitta inne i vardagsrummet.
…
Helenamorsan har bytt taktik. Vad skriver du för nåt till din japanska brevvän? Nåt intressant, nåt man kan få höra? Javisst. Vädret underbart och Människorna är fantastiska. Så konstigt hon tittar på mej, du skulle hålla med om du såg det. Men det är absolut inte hennes fel. Hon är en människa, en av alla dom fantastiska i det underbara vädret.
För en stund sen hittade hon Alfs fotoalbum i bokhyllan. Frågade inte varför det står här hos mig, drog bara fram det och la det i knäet. Födelsedagar, julaftnar, skolavslutningar, avresor och hemkomster flaxade förbi tills hon fastnade vid julbordet, det allra sista. Titta så lyckliga vi alla såg ut där. Hon pekade på sej själv, på sockerpappan, på några rödögda mostrar och kusiner och så på Alf. Och hon hade rätt. Hon har rätt. Bilden är verkligen fin med all lycka runt julskinkan och rödkålen och den tomma stolen där jag inte sitter.
Sen slog hon ihop fotoalbumet och la huvet på sne. Såg så där näpen ut som sockerpappan alltid köper till överpris. För hon ska till Ullared imorron och tycker det skulle vara så roligt om jag följde med. Ungefär så. Det är så trist att sitta ensam i bilen hela vägen. Så vad säjer jag, skulle det inte vara kul med en utflykt för bara oss två? Mor och dotter, visst skulle väl det vara trevligt?
Kära Akira, du måste tycka att jag är en hemsk människa, inte ett dugg fantastisk. Men vi föds och andas en stund tills syret tar slut och sen är det inget mer. Helenamorsan har stoppat dom överblivna kanelsnäckorna i en treliterspåse och slagit knut på den. Jag försöker att inte bry mej om det, att hon har ställt sej i dörröppningen och försöker tiga stopp på mitt skrivande. Hon kan inte hjälpa det, vem skulle vilja vara i hennes kläder? Jag försöker gissa vad Alf skulle ha sagt och gjort i mitt ställe. Det är synd att du aldrig kommer att få träffa honom. Jag försöker se var han skulle ha varit imorron vid den här tiden. På väg till Ullared säkert.
© Carol Petersen, novell publicerad i debutantnumret av kulturtidskriften Voltaire, 2010