Nu har jag läst min andra roman av Belinda Bauer. Den första var Blacklands (och är fortfarande den jag föredrar), och den andra är Rubbernecker som handlar om Patrick Fort, en ung man med en form av autism som gör att han inte uppfattar sin pappas plötsliga död i en smitningsolycka på samma sätt som omgivningen gör.
Efter att ha grunnat några år på saken blir han kvotantagen till en biomedicinsk utbildning där eleverna under 24 veckor dissekerar en och samma balsamerade människokropp. Detta ger Patrick gott om tid att upptäcka att något inte står rätt till på den vetenskapliga institutionen, något som ställer till med farliga problem för honom och, i förlängningen, även för hans mamma.
Förutom Patrick är det några andra personer som får komma till tals och ge sin syn på händelseförloppet. Ibland dyker de upp ur bihandlingen med sina personliga perspektiv mest för att kunna förklara varför Patrick kommer olika ledtrådar på spåren. Sedan försvinner de igen. Ibland lutar det åt att de blir till karikatyrer.
Det är ganska enkelt att redan vid första mötet med mördaren förstå att detta är just mördaren, och troligen har Bauer medvetet valt att satsa på ett sorts Columbo-upplägg (fast med en Aspergerdiagnosticerad Sherlock Holmes-Saga Norén-Christopher Francis Boone-figur i huvudrollen istället för en charmig liten kuf med skrynklig överrock, emaljöga och cigarr): det intresseväckande i berättelsen ska vara hur huvudpersonen går till väga för att lista ut och bevisa mördarens identitet.
Romanens tema verkar vara instängdhet i olika former (fysiska, mentala, socioekonomiska, religiösa, etc): Patrick är inlåst i sin bristande sociala kompetens, hans mamma är inlåst i sitt föräldraansvar, patienten som då och då pratar i jag-form är inlåst i sin egen kropp, mördaren är inlåst i sitt tvivel, den utredande polismannen är inlåst i sina svikna drömmar, och så vidare. Det låter sorgligt, men samtidigt är det dessa poster på figurernas minuskonton som driver handlingen framåt och förändrar deras liv.