Om jag skulle ge ut en bok i eget och inte spökskrivet namn vore jag gravt frestad att försöka sätta ljud och bild till berättelsen och sedan läsa in varje kapitel illustrerat av film, musik, teckningar, fotografier, kollage, allt vad fantasin bjöd. Och lägga upp på Vimeo, YouTube och guvetva.
Förutom att projektet i sig nog skulle vara skojigt så skulle det samtidigt vara ett sätt att upplysa andra om att boken fanns. Kanske till och med locka till läsning. Det är trots allt det man önskar att folk ska göra. Konsumera. När man nu har skrivit något som är så bra att det är värt att gå i tryck.
Men visst, det kan vara farligt att läsa in själv. Man kan ha en röst (utan att veta det) som ger folk öronsusningar och dåligt humör. Eller så kan man läsa så torrt och allvarligt att det ger folk förstoppning. Och dåligt humör. Även proffsinläsare kan få folk att slänga ifrån sig ljudboken med ett skrik. Var ungefär det jag själv gjorde nu senast när jag satte Djingis Khans hemlighet i öronen. Vet knappt vad boken handlade om. Hörde bara att kändisuppläsaren hade hittat en prosodi som han nog tyckte funkade, och sen körde med den. I varenda mening. Sida upp och sida ner. Upp och ner. Samma, samma, samma. Som en spik i huvudet till slut. Tyvärr.
Tacka vet jag Stephen Fry och Tony Robinson. De vet hur man läser in böcker!