Tack vare Klingan 13 juli kl 15.13 vet jag nu att jag måste köpa debutskivan från Ann O’aro, en artist från Réunion med ett tonspråk som visserligen bygger på hemöns Maloya-rytmer, men som ändå är helt unikt för just henne.
Jag hänger inte med på hennes kreol, men jag vet att hon sjunger om svåra saker under sin uppväxt. Kanske är det därför hennes sound är så rakt och fjärran allt insmickrande. Nu har jag lyssnat på hennes låt flera gånger om i Klingan, och den blir bara mer och mer förhäxande för varje gång.