…innan detta år tagit slut och ett nytt tagit sin början.
Vad ska man säga om året som varit? Spelar det nån roll vad man säger, tycker, upplever? Allt det där om ”ojojoj, så mycket jag borde ha gjort men inte hann”? Pyttsan, man hinner visst. Det handlar om prioriteringar. Och jag har definitivt prioriterat fel under hela 2018. Och under alla år som föregått också, för den delen, men det beror på att jag sällan vet vad jag borde ha prioriterat förrän stunden redan gått mig ur händerna.
År 2018 alltså: Somligt blev som jag ville. Annat blev inte alls som jag ville. Ändå blev det. Mycket av det bra, antagligen just på grund av att jag inte planerat det. Det oväntade är ofta uppiggande på ett eller annat sätt.
Hur som helst har jag nu på årets nästsista dag varit en vuxen människa och gjort klart all bokföring så att jag med gott samvete a) kan läsa ut enastående författaren Dianna Wynne Jones Howl’s Moving Castle, och b) försöka överleva attacken från 16 knepiga, snabba och mycket mordiska zombietyper i ett besvärligt läge i Perus högländer. Lara, Lara, Lara. Varför har du inte fixat uthållighetsfärdigheten än? När, var och hur kunde den inhämtas? Så många frågor. Så få svar.
Jävla 2018.
Välkommen 2019.
Eller?