Värmen består, och långa stunder är det som stode man i duschen med kläderna på, även om plaskigheterna som blir är motsatsen till renande.
Så för att inte ytterligare snabba på den personliga uttorkningstakten via onödigt arbete och medföljande frustration rekommenderar jag å det varmaste (sic) att man inför varje lektörs- och redigeringsarbete av en text, såväl sin egen som andras, noggrant ber om svar på följande:
- Vilken bärande känsla vill du väcka hos läsaren? Glädje, medkänsla, vrede, skadeglädje, vemod, saknad, hat, etc?
- Hur vill du att läsaren med ett enda ord ska beskriva din huvudperson? Modig, feg, problemlösande, fördomsfull, endimensionell, nyfiken, lojal, ytlig, cynisk, etc?
- Hur vill du sammanfatta bokens handling med en enda mening? T.ex. ”Stina hittar en undulat, och snart hittar hon även problem – på internationell nivå”; ”En nyligen friställd Sture hamnar i livsfara när en inbrottstjuv lämnar kvar en sammetspåse med diamanter på hans hallmatta”; ”Renés spegelfobi får dödliga konsekvenser när AI-övervakning enligt kinesisk modell plötsligt introduceras på hans arbetsplats”; etc.
Om man inför läsningen skaffar sig svar på dessa frågor kan man så mycket enklare lämna alla personliga reaktioner åt sidan och koncentrera sig på det författaren själv vill åstadkomma, samt hjälpa till att lyfta fram dessa målbilder närhelst man ser att texten kraschar, tumlar, välter, stukar sig. Bryter halsen, vrickar tummen, slår ut en tand, får nässlor i håret, sväller upp, tråkar ihjäl sig, svimmar. Eller bara rent allmänt saknar nåt.
Häpp. Nema problema.