Prolog
Mars, 2003
Revere, Massachusetts
Det var så förödmjukande att bo i kvarterets fulaste hus.
Kit Connelly hissade sin otympliga väska lite högre upp på axeln och fortsatte att gå mot det hiskliga tvåvåningshuset som en förryckt tidigare ägare målat klarblått. Taket var reparerat med plattor som inte matchade varandra, garagedelen höll på att rasa in och verandatrappan lutade mer än en berusad sjöman. Men faster Sarah älskade naturligtvis villan. Hon kallade den ett renoveringsobjekt och envisades med att säga att det skulle räcka med ett nytt lager färg och lite blommor i trädgården för att det skulle bli fint. Hon var lika knäpp som den som målat huset blått. Det enda som kunde förbättra kyffet var en bulldozer.
Kit gick in genom köksingången, slängde jackan på närmaste stol och lunkade uppför trapporna till sitt rum. Hon satte sig på sängkanten och ur ryggsäckens sidofack rotade hon fram betyget som snart skulle förstöra hela hennes liv. Egentligen var det inte så illa. Två C, tre D och ett F. Hon hade klarat allt utom franskan. Faster Sarah skulle få spader när hon upptäckte det. Det gick inte att gömma det sabla pappret eftersom Sarah visste att betyget delats ut i dag. Kit var helt enkelt tvungen att visa upp det för henne.
Hon lade sig ner och stirrade olyckligt upp på sprickan som löpte längs sovrumstaket. Hennes liv var över. Hon skulle få utegångsförbud tills hon blivit så gammal att hon inte längre brydde sig. Sarah var redan på krigsstigen efter morgonens gräl. Bara för att Kit ville pierca tungan. Vad var problemet? Massor av ungdomar piercade sig. Men vid trettiotre års ålder var Faster Fasa redan en tant och hopplöst efter sin tid. Hon hade vägrat att ens resonera om saken.
Därefter hade striden övergått till att handla om det otäcka A-ordet: Ansvar. Något som Kit, enligt fastern, ännu inte hade lärt sig. Torka av skorna. Släck efter dig. Plocka upp dina saker. Hur mycket Kit än försökte tycktes hon aldrig göra rätt. Och varje gång hon sjabblade var Sara på henne som en hök.
Kits egen mamma Ellie skulle aldrig ha varit sådan. Hon skulle ha låtit Kit ta tunnelbanan in till Boston tillsammans med de andra efter skolan. Hon skulle ha förstått hur viktigt det var att bli sedd på de rätta festerna och med de rätta människorna. Ellie skulle ha begripit att hennes dotter inte behövde en barnvakt. Kit var trots allt sexton år, inte fem. Vid sexton års ålder var man gammal nog att fatta sina egna beslut, tillräckligt gammal för att ta hand om sig själv. Det hade hon bevisat redan förra sommaren. Hon hade klarat sig på egen hand ända tills New Orleanspolisen lagt sig i och släpat tillbaka henne till Remy och Sarah.
Aldrig att hon skulle överleva två år till i det här fängelset där varje rörelse bevakades av fångvaktaren Sarah. Hon var tvungen att ge sig av innan hon blev knäpp.
Kit reste sig från sängen och gick fram till spegeln, lyfte upp det långa blonda håret och studerade kritiskt sitt ansikte. De flesta tjejer i hennes ålder hade problem med akne men hon hade en fin hy. Ögonen var hennes mest fördelaktiga drag. De var stora och blå och kantade av tjocka ögonfransar. Men där tog allt det attraktiva slut, ansåg hon. Läpparna var för tunna, näsan lutade åt vänster och det tjocka, vågiga håret var hopplöst. För att inte tala om kroppen… Kit kunde inte hitta något positivt att säga om den. Det spelade ingen roll hur mycket hon bantade, hon tyckte ändå att hon såg ut som en tjock gris.
Ännu en sak som hon och Sarah var oense om.
”Du är inte tjock, raring. Du råkar bara vara byggd som jag. Inget fett någonstans, bara massor av kvinnliga kurvor. Alla kvinnor i släkten Connelly ser ut på det viset.”
Kit ville inte ha kvinnliga kurvor. Hon ville vara spenslig och finlemmad som Jennifer Aniston, med tvättbrädemage och med små händer och fötter – den sortens kvinna som försvann om hon ställde sig i profil. Men det var en önskedröm. Vid sexton års ålder var hon redan en och sjuttiotre lång och hade storlek fyrtioett i skor. En sabla amason var vad hon var.
Å andra sidan fanns det vissa fördelar med att vara lång och fullt utvecklad. Med rätt kläder, makeup och frisyr kunde hon lätt tas för en artonåring. Hon skulle kunna flytta in till centrum, skaffa egen lägenhet och hitta ett jobb. Kanske på någon av teatrarna. Hon brydde sig inte om ifall det innebar att städa toaletterna eller att sälja popcorn, bara det blev på en teater. Kanske, om hon hade tur, skulle hon få chans att provspela för någon liten roll. Och kanske, om hon hade riktig tur, skulle hon bli upptäckt.
Sporrad av frihetens lockande sötma tömde hon ut innehållet i sin ryggsäck på sängen och plockade fram den låsta ask som vanligtvis låg gömd i ett mörkt hörn i garderoben. Inuti låg pengarna som hon sparat ihop. Skuldpengar. Sedan hennes pappa dumpat henne som en oönskad kattunge hade han handskats med sitt dåliga samvete genom att skicka ett överdådigt gratulationskort och en stor check varje gång det var födelsedag eller någon annan viktig högtid. På ett och ett halvt år hade han bara besökt henne en gång, men så länge han fortsatte att skicka pengar kunde han intala sig själv att han var en bra pappa. Kit stoppade på sig kontanterna och rotade runt i botten på lådan tills hon hittade tre jointar som hon gömde i ett av ryggsäckens innerfack. Ur byrålådan drog hon sedan fram underkläder, strumpor och några tröjor och stoppade alltsammans i väskan. Hon packade även ner några jeans och en kort svart läderkjol som hon visste att Sarah avskydde. Sedan pressade hon ner sin hårtork och alla sina sminksaker.
Hennes blick föll på det inramade kortet som stod på toalettbordet. Hon korsade rummet och tog upp fotot på sin mamma. Kit hade varit liten när hon dött, alltför ung för att förstå varför Ellie varit där den ena dagen och borta den andra. Alltför liten för att förstå sin pappas luddiga förklaring att hennes mamma rest hem till Jesus. Det hela hade varit obegripligt för en fyraåring som varit säker på att hennes mamma aldrig skulle åka någonstans utan henne, inte ens för att sitta bredvid Jesus på hans himmelska tron. Kit hade varit säker på att det var ett misstag, att hon skulle vakna nästa morgon och få se sin mamma stå i köket och steka ägg och bacon medan hon nynnade på en gammal Hank Williamslåt. I’m so lonesome I could cry…
Men nu hade Ellie varit borta så lång tid att Kit knappt mindes henne längre. Det enda hon kom ihåg var det silkesmjuka blonda håret och den klara, milda rösten som brukade sjunga godnattvisor. Efter det var det ingen som sjungit Kit till sömns igen.
Hon stuvade ner Ellies fotografi i ryggsäcken, mellan de mjuka lagren av kläder så att glaset inte skulle gå sönder. Sedan lyfte hon bort Freddy från sin hedersplats på kudden. Freddy hade börjat sitt liv som en plyschgorilla med tjock glansig päls och glittrande svarta ögon. Nu hade hans enda återstående öga förlorat sin lyster, han hade fler kala fläckar än päls och Kit fick jämt peta tillbaka stoppningen som läckte ut genom den spruckna sömmen i sidan.
Men för henne var han fortfarande underbar. Under åren ute på vägarna tillsammans med pappa hade Freddy följt med från Montgomery till Richmond, från Richmond till Tupelo, från Tupelo till Beaumont. Varje gång som de packat ihop sina pinaler och gett sig iväg på nytt hade Freddy varit där som den enda trygga delen i hennes liv. De var bästa vänner, för alltid. Hon kunde inte lämna kvar honom.
Sedan hon låst ytterdörren bakom sig stod hon en stund på trottoaren för att ta sig en sista titt på den fula blå fasaden. Adjö, tack för mig, sayonara, arrivederci. Kit skulle sakna stället lika mycket som en hund saknar sina loppor.
Det var bara några få människor på tunnelbanan. Vid den här tiden på dygnet var alla på väg i motsatt riktning, bort från kontorsbyggnaderna och butikerna i Bostons centrum. Medan tåget skälvde och skakade iakttog Kit sina medpassagerares tomma, anonyma ansikten. De flesta såg uttråkade och trötta ut. Hon kände medlidande med dem därför att ingen av dem var på väg mot ett äventyr och ett nytt liv så som hon själv.
Hon steg av vid State Street. När hon kom upp från tunnelbanestationen och klev ut i den kalla vinterskymningen nåddes hon av doften av rostade nötter. Hon ställde ner sin väska och drog fram en femdollarsedel för att köpa en påse jordnötter av försäljaren. Nu började det likna något, tänkte hon och andades in stadens atmosfär. Det var här saker och ting hände. Det var här hon hörde hemma. Äntligen hade hon hamnat i sitt rätta element!
Upprymd snurrade hon runt och riktade sitt mest bländande leende mot försäljaren. Den unge mannen besvarade det och Kit visste, bortom alla tvivel, att det här var hennes livs lyckligaste stund någonsin.
Med jordnötspåsen i ett fast grepp hängde hon ryggsäcken provisoriskt över axeln. Försäljaren hade hon redan glömt.
Och utan att se sig om försvann hon in i stadens myllrande folkhav.
Ur Dödlig synd, av Laurie Breton. 2006. Originaltitel Mortal sin. Serie: Bestseller