Rowes flickskola i Tiburon, Kalifornien
Vintern 1980
Bomullslinnet satt så trångt att det pressade ihop hennes bröst till en prydlig A-kupa. Hon tog på sig en nystruken vit blus och knäppte den så att bara en liten del av halsens mjölkvita hud syntes.
Hon kunde se honom i spegeln, hans fixering vid påklädningsritualen. Att klä på sig inför sex kändes underligt, men det var så han ville ha det. Hade hon fångat honom än? Var han fast i sina egna skenande hjärtslag?
Den rutiga veckade kjolen nådde henne ner till knäna och var sydd omlott som en kilt, så att den öppna tygfliken fladdrade när hon snurrade runt på ena foten. Hon kände sig lycklig, nästan som ett barn och när hon rörde sig dansade de mörka inbakade flätorna kring huvudet. Nog måste han väl se att hon var förändrad? Hon tittade inte i spegeln när hon böjde sig fram för att dra upp de mjuka knästrumporna i bomull. Egentligen föredrog hon silke, men allt måste vara autentiskt. Ingen makeup var tillåten, bara läppglans och några nyp i kinderna för att göra dem rosiga. Och smycken skulle ha varit vulgärt.
När hon rätade på ryggen syntes han inte längre i spegeln. Hon vände sig om i förhoppning om att han skulle ligga på sängen och vänta, upphetsad och darrande av skam. Det var så hon kontrollerade honom och idag fick ingenting gå fel om deras förhållande skulle överleva. Hon hade något viktigt att berätta. Men allt hopp falnade när hon upptäckte att han stod i fönstret till hennes tornrumslägenhet och såg ut över gården där eleverna tillbringade sina raster.
Skolan var byggd i samma stil som äldre dagars murgrönstäckta viktorianska slott i England – och byggnaden var också mycket mer än en skola. Den utgjorde hennes familjehem, men i samband med farmoderns död femton år tidigare hade hela huset donerats till en stiftelse för skolutbildning.
Just nu kändes det mest som om det var ett fängelse.
Hon gick fram till honom, men han brydde sig inte om henne. Han stod som fastnaglad vid anblicken av en utsökt varelse med svallande rött hår och ett tankfullt leende som påminde om en madonnas. Den unga kvinnan stod i närheten av fontänen på gårdens mitt, till synes omedveten om att vattenångan som hängde i luften bildade en slöja runt hennes huvud. Det kyliga vädret gjorde att de flesta av studenterna höll sig inomhus, men denna elev tycktes vilja vara ensam med sina tankar.
– Hon? undrade rektorn. En av mina flickor? Är det ett barn du vill ha?
Den kvinnliga rektorns röst var tung av bitterhet men det bekom honom inte.
– Hon är inget barn, påpekade han. Hon är fullväxt men ännu bara i det första stadiet av sin kvinnlighet. Hon är fräsch och ljuvlig. Orörd.
Raseriet stockade sig i rektorns hals. Ännu inte fyllda trettio kastades hon alltså åt sidan till förmån för en löjlig oskuld? Efter allt hon gjort för honom? Hon hade satsat hela sitt liv på denne man, men det var omöjligt att berätta något för honom nu. Han skulle bara skratta åt henne.
Långsamt övergick hennes vrede till en isande kyla. Han skulle få det han ville ha eftersom han hade råd att betala för det. Dessutom var han en mäktig man som lätt kunnat krossa henne. Men han hade just klivit över gränsen och det visste de båda två. Ja, han skulle få som han ville. Och ja, han skulle få betala…
San Quentins fängelse
Sommaren 2005
Huvudgrinden öppnades med ett metalliskt skrammel. Ett dis som vilade över solen gav den ett silverglänsande sken samtidigt som en lång och tunn gestalt med spökliknande drag dröjde några sekunder i fängelseporten. Sedan tog han några steg framåt – fast det såg mer ut som om han gled än gick. Den mörka kostymen hängde löst på hans magra kropp och det blåsvarta håret föll fram över ansiktet och skymde ögonen. Det enda som syntes av hans anletsdrag var käkben och brosk. Nyss hade han varit en intern som väntat på avrättning och nu var han plötsligt fri.
Men i stället för att intressera sig för vägen som låg framför honom vinglade han till på sina spindellika ben och vände sig mot det gamla fortet som tornade upp sig bakom honom. Långsamt höjde han sin knutna näve med långfingret utsträckt. Det var inte så mycket en trotsig gest som ett sätt att testa sina medborgerliga rättigheter. Var han verkligen en fri man?
Ljudet av en bildörr som smällde igen en bit bort fick honom att snabbt ducka, som om han trodde att någon sköt mot honom.
På andra sidan gatan stod en man intill en glänsande svart SUV med tonade fönsterrutor. Jameson Cross var lika lång som exfången och hans kolsvarta hår hade samma blåtonade skimmer, men där upphörde alla likheter. I övrigt var männen varandras totala motsatser.
– William Broud? Vill du ha skjuts?
Cross tog några försiktiga steg och sträckte ut handen.
– Det är långt till civilisationen.
Broud varken tittade upp eller besvarade hälsningen, det var som om den andre varit osynlig. Men det ingick i spelet. William Broud hade nonchalerat Jameson Cross redan långt innan han hamnat i fängelse. De var inte fiender. Det hela var mycket värre än så.
Cross började slå följe med honom.
– Jag skulle vilja prata med dig om skolmordet. Du behöver ett jobb nu när du är ute och jag är villig att betala dig för din tid.
Jameson Cross skrev bästsäljare om autentiska brott, men intresset för Brouds fall sträckte sig långt bortom boken han eventuellt tänkte skriva. Broud hade varit trädgårdsmästare och alltiallo på en exklusiv internatskola för flickor i Tiburon. Han hade suttit tjugotre år i fängelse, de flesta av dem i dödscell, för mordet på skolans rektor Millicent Rowe. Nyligen hade dock Broud blivit rentvådd med hjälp av DNA-bevis och Cross hade svårt att förstå hans ovilja att prata om den ohyggliga orättvisa som han utsatts för. När de arresterat honom hade han hävdat att han var oskyldig och pratat om konspirationer, mörkläggning och en sexring med inblandade elever på skolan. Men man hade hittat narkotika bland hans ägodelar och han hade funnits med i polisens brottsregister. Dessutom hade han blodgrupp B negativ vilket matchade blodet man funnit på mordplatsen.
– Vilka är de ”ensamma flickorna”? frågade Cross. Du påstod att det var de som dödade rektorn. Var de elever på privatskolan?
Broud fortsatte att gå med nerböjt huvud och med håret som ett draperi framför ansiktet.
Frustrationen sköljde över Cross.
– Du ruttnade i fängelset i tjugotre år och ingen brydde sig om det, påminde han. De hade gärna sett att du dog, de som utsatte dig för det helvetet. Vill du inte att de ska få betala?
Vinden blåste undan Brouds hår och blottade hans plågade anletsdrag. Han blängde på Cross.
– Du har rätt. Ingen brydde sig så varför ska jag göra det?
– Det behöver inte sluta så. Billy…
– Kalla mig inte det, morrade Broud. Billy är borta. Han finns inte längre.
Broud fortsatte att gå men Cross stannade upp. Om han skulle ha fortsatt att följa efter skulle det troligen ha slutat med slagsmål. Billy Broud var kanske borta, tänkte han, men om zombier existerade skulle denne exfånge mycket väl ha kunnat vara en. Hans ansikte var lika skräckinjagande som en Halloweenmask, och även om han sluppit avrättning hade allt som varit mänskligt hos honom redan dött. Det var bara ögonen som brann av ohyggligt liv. Och Jameson Cross skulle inte glömma dem i första taget.
Han var säker på att Broud visste vilka som utsatt honom för detta oerhörda lidande. Ändå vägrade han avslöja någonting och möjligen berodde det på att han ville utkräva en personlig hämnd. Men det spelade ingen roll eftersom Cross redan hade fattat sitt beslut. Han tänkte inte släppa historien.
Det skulle bli intressant att se vilka som tog skydd när han avfyrade första salvan. Om han hade rätt var han på jakt efter mäktiga villebråd. Personerna han misstänkte hade höga befattningar inom regeringen, domstolsväsendet och affärslivet. Och det allra mest intressanta var att de alla var kvinnor.
Ur Pakten, av Suzanne Forster. 2006. Originaltitel The Lonely Girls Club. Serie: Bestseller