Prolog
Tjugofem år tidigare
Det är tyst i huset. Klockan är tre på natten.
En liten flicka ligger och sover, hopkurad till en liten boll medan en Paddingtonbjörn står på vakt i ena hörnet av hennes säng. En skrivbordslampa lyser upp rummet och ljus strömmar också in från hallen så att hon under sina nattliga utflykter ska kunna hitta till toaletten.
Hon vänder sig på rygg och gnyr till, plågad av en av sina återkommande mardrömmar.
– Nej. Snälla, nej …
Hon jämrar sig. Hennes andhämtning blir allt snabbare. Hon gnäller till igen. Pulsen börjar skena och hon sparkar så vilt att täckets invikta hörn släpper från madrassen.
Pojken i hennes dröm springer, men det är en man bakom honom. Och mannen knappar in.
– Akta dig! varnar flickan med knappt hörbar röst.
Hon måste rädda pojken. Flämtande efter luft sätter hon sig plötsligt kapprak upp i sängen och börjar skrika. Men inte ens de egna tjuten förmår väcka henne. Mardrömmen är alltför intensiv, alltför verklig.
I ett annat rum i huset far hennes mamma upp ur sängen. Ännu en mardröm, tänker hon när hon hör sin dotter. Hon sliter åt sig morgonrocken och sveper in sig i den medan hon springer genom hallen.
Flickan skriker fortfarande när mamman kommer in i rummet. Hon lägger armarna om sin dotter och vyssar henne tills hon vaknar.
– Mamma? John, var är John?
– Det är ingen fara, gumman. Det var bara en dröm.
– Var är John? ropar flickan igen.
– Så ja, min älskling.
Mamman lyfter upp flickan och bär henne genom hallen till Johns rum. De stannar upp på tröskeln.
– Vad är det om? undrar pojken yrvaket.
– Ser du? Han sover. Han mår bra.
– Jaså en ny mardröm, mumlar John.
Sedan vänder han sig på sidan och borrar ner huvudet i kudden.
Mamman stoppar om sin dotter igen och kastar en blick på boken av Agatha Christie som ligger på nattduksbordet.
– Men vännen, vi har ju pratat om att du är för ung för att läsa sådana böcker. Inte undra på att du har haft så många mardrömmar den senaste veckan.
Två nätter senare
Den lilla flickan vaknar med en flämtning. Hon kämpar för att få ner syre i lungorna.
– John är i fara, säger hon rakt ut i rummet.
Hon tittar ut mot hallen. Det är släckt. Varför är det släckt? Hennes mamma lämnar alltid ljuset på.
Darrande kliver flickan ur sängen. Det är kallt och hon är rädd. Med Paddingtonbjörnen under armen och med ryggen strykande utmed väggen letar hon sig försiktigt ut i hallen. Bara några steg till så är hon framme vid strömbrytaren. Så där. Hon tänder och tar ett djupt andetag. Nu när det inte är mörkt längre känns det genast mycket bättre. Men när hon kommer fram till Johns rum vågar hon nästan inte gå in. Ändå måste hon. Hon håller björnen i ett stadigt grepp och tänder ljuset i sin brors rum. Då upptäcker hon att fönstret är öppet och att John är försvunnen.
En rad bilder träffar henne snabbt och våldsamt. Hon tittar ner på John – och plötsligt är hon mycket längre än han. Hennes hand sträcks ut, men det är en stor hand. Den tillhör en man. Hon är någon annan. John gråter och hon kan känna hur nöjd mannen är över Johns skräck. Hennes stora händer lägger sig runt Johns hals och trycker till, hårdare och hårdare. John kämpar och flåsar för att få luft. Hon kan känna vad mördaren känner. En rusig lycka i samma stund som John slutar röra sig.
Allt blir svart och hon kollapsar på golvet.
Ur Vision av mord, av P.D. Martin. 2009. Originaltitel Body Count. Serie: Bestseller