Biofilmen ”Joker” var en kluven upplevelse. Dels satt jag som förhäxad av Joaquin Phoenix rollfigur, dels hörde jag ibland suckar från både mig själv och andra i salongen – troligen på grund av att historien aldrig egentligen tycktes vilja dra igång. Men som biokompisen H sa på hemvägen: ”Det luktar ändå Oscar.”
Visst ja. Det regnade också. Av det ösande slaget. Så även idag, fram till tresnåret. Vädret imorgon blir … jajamänsan: regnigt (”heavy rain” utlovat).
Har nu även sett ”Once Upon a Time in Hollywood”, skriven och regisserad av Quentin Tarantino, en person som verkligen vet hur man bildberättar och håller ihop ett manus och dessutom får alla skådisar att prestera glimrande. Två av filmens rollfigurer är så renhjärtade att det inte går att förstå sig på dem annat än som två mänsklighetens hopp i mytologisk skrud. Eftersom Tarantino skildrar 1960- och 1970-talets filmindustri i lite av dess utkanter figurerar några för den tiden uppmärksammade namn – med några skruvar och vändningar som trycker på ”Det var en gång”-sagans knappar. Därmed är ”Once Upon a Time”-titeln knappast enbart en blinkning till Sergio Leone.
I ingendera av ovan nämnda filmer hittar jag någon enskilt utpekad kompositör. Måste alltså röra sig om idel blandmaterial och kollaborationer. Funkade fint. Musiken var väldigt bra, i synnerhet i ”Joker”.
Over and out.