publicerad i kulturtidskriften Komma, 2006
Han tittar ner på sina fötter, ser hur de rör sig framåt. Varje gång den högra hälen lyfter från marken hörs ett ljud från den räfflade skosulan. Kvirr. Tramp. Kvirr. Tramp. Kvirr.
”Hörru!”
Stegrytmen är borta. Han höjer blicken och ser en kvinna på en flagnad parkbänk. Tidningspapper sticker upp ur hennes gummistövlar, kroppen är inpackad i trasiga tyglager och på huvudet bär hon en randig luva. Hon luktar. Det känner han tydligt där han står. Kvinnan ropar något igen men han lyssnar inte. Fötterna har börjat röra sig igen och han koncentrerar sig på det enda som är verkligt. Kvirr. Tramp. Kvirr. Tramp.
Han är inte längre på väg någonstans. Tidigare förde ljudet honom varje dag till en personalgrind där hans hand kunde gripa efter kortet där hans namn och nummer stod att läsa. Varje morgon bevisade en stämpel på kortet att han var där och att han deltog. Däri låg källan till hans lugn.
Numera är personalgrinden och stämpelkortet utom räckhåll och lugnet hånar honom.
Höstluftens smaker sticker honom i halsen och det gulröda diset är miljarder sandkorn i hans ögon. I somliga stunder frestas han att sjunka ner på en flagnad parkbänk med en flaska i handen. Kanske ropa obegripligheter till förbipasserande.
Fast han har ett hem. Någonstans i staden finns det en dörr som han bara behöver öppna för att finna en familj som väntar. Men på sistone har han börjat undra vem eller vad den egentligen väntar på. Den består av tre ansikten som ibland riktas mot honom. Men inget av ögonen ser honom. Han har börjat tänka att familjen inte tillhör honom. Att hans tidigare passager in och ut genom personalgrinden var det som skapade de tre ansiktena, gav dem färg, form och näring. Han tänker att de tre, nu när han inte längre har tillgång till det som fick dem att springa fram ur jorden, inte längre är förbundna med honom.
Kvirrtrampet har tystnat igen. Han står framför en dörr. Det är inte den som leder till de tre. Inte den som varje dag tvingar honom att ljuga och säga att han letat efter en ny personalgrind att passera. Denna är av glas och han ser människor röra sig på andra sidan. Deras munnar formas till ord och leenden och deras händer är aldrig stilla. De är där och de deltar. Men de är inte förbundna med honom.
Ljud av tjutande bromsar och en blank kofångare som blir hängande några decimeter från hans ben. En förare som skriker något genom det nedvevade bilfönstret.
Han lyssnar inte. Fortsätter bara över gatan.
Han förvånas över sig själv. Det är först nu han ser dem, alla dörrar och portar som han aldrig har prövat. De som döljer platser han inte vet något om. Kanske döljer de även platsen där lugnet inte hånar. Han tänker att det som en gång började med trettio gram materia vuxit sig till ett universum fyllt av tomhet. Men tomhet är inte detsamma som den ödslighet han vägrar bära.
Med ny föresats låter han fingrarna gripa om dörrvred i krom, svarta cylindrar i flottig hårdplast, trycken i smidesjärn, blankpolerade, brunoxiderade, träsnidade. Varje gång en okänd dörr glider upp möter han ny luft och nya blickar. Men inte den plats där han hör hemma.
Fötterna fortsätter vandringen kvirr tramp kvirr tramp tills han når fram till en mur. Det stenlagda befästningsverket sträcker ut sig i en oändlighet åt båda håll. Han har nått fram till en gräns. Och en passage. I muren välver sig en ornamenterad spetsbåge över en bronsbeklädd port. Dess ärgade mönster vittnar om ansenlig ålder och han tänker att porten måste ha väntat länge på denna plats. Kanske på honom.
Han sträcker ut fingrarna för att pröva dess handtag men drar tillbaka armen igen. Han tänker på de tre som också väntar på något, på det han är skyldig dem. Därför låter han skornas rytm föra honom bort från bronsporten, tillbaka till de tre. Men vägen leder förbi en flagnad parkbänk.
”Hörru…”
Denna gång väljer han att lyssna. Kvinnan i den randiga luvan viftar med en smutsig plastflaska. Med hög röst sluddrar hon något som låter som en fråga. Kanske vill hon ha pengar. Han letar i sina jackfickor, drar fram en nyckelknippa, några småmynt och en tändare. Hon ser rödsprängt på honom och slår undan samlingen. Hon andas etter och skrovliga ljud tränger fram ur hennes mörker. Han sätter samman dem till en berättelse om en människa som en gång dansade på cirkuslina tills tomheten beslutade sig för att släppa taget och störta henne till marken. Kvinnans ord formar sig till ljuden av en svävande kropp, av krasande ben och av ett liv som rann bort.
Det uppfyller hans tankar när han passerar genom dörren till det som är hans hem, när han hör dunkla rytmer slå mot väggarna och fylla ut den plats som kanske aldrig varit hans. I tapeterna upptäcker han ärr efter spikar som inte säger honom något, som lämnats av människor han inte känner. Han ser repmönster i golvet som är honom främmande, och han tänker att möblerna skiljer sig från allt det som han minns. Men när han sjunker ner på en sällsam matta och stirrar in i den ljusa väven finner han ett svart hårstrå som stickat sig in mellan knutarna. Bilden av en stor svart hund tar form, en hund som blev sjuk och måste avlivas. Den är borta sedan länge och ändå kvar. I form av ett svart tecken har den trotsat maningen från skuggorna och hittat en plats där den kan stanna hos dem. Alltid.
Tanken ger honom lugn.
I sovrummet som är fyllt med obekanta färger och lukter hittar han en sportbag, och i den stoppar han kläder och ett par skor. Han rycker ett ljust hårstrå från huvudet och ser sig omkring i rummet. Blicken glider över ett stickat sängöverkast, över dammiga gardiner, ådrade skåpdörrar och broderade tavlor. Han bestämmer sig för en springa i golvlisten och tänker att nu kan han stanna hos dem. Alltid.
Med väskan över axeln går han ut till köket. Dämpade röster blandas med klirret från porslin och bestick. På näthinnan fastnar tre personer och fyra tallrikar. Han sätter sig inte på stolen framför den fjärde tallriken. Betingelserna har ändrats och brutit ner luften i rummet till lukten av disktrasor, kompostpåsar, stekos och kroppar. Blandningen barrikaderar sig mot honom och pressar honom tillbaka.
Ingen försöker hindra honom när han vänder sig bort.
Han tänker att vägen nerför trapporna och ut i ljuset känns ny. Labyrinten av obekanta ljud och okända former bekymrar honom inte längre, och hans fötter förflyttar sig framåt utan ljud och inövad rytm. Eller så har han slutat lyssna sedan verkligheten skiftade fokus.
Över hans skuldra hänger en sportbag och i den ligger resterna av ett liv där han inte deltog. Remmen glider allt längre ner på axeln tills bördan slutligen faller till marken. Som om han ingenting märkt fortsätter han framåt och låter lämningarna ligga kvar bland nerfallna löv och kringblåst skräp.
Ett rödgult sken från himlen dalar ner över hans ansikte, letar sig in under huden och slår rot. Han tänker att ljuset skjuter skott inom honom och fogar samman nya nervbanor och blodomlopp. Trots att han inte äger några ord vill han dela upplevelsen med någon som kan förstå den.
Kvinnan med en randig luva på huvudet sitter hopsjunken mot parkbänkens ryggstöd och tittar inte upp när han sätter sig vid hennes sida. Lukten av hård tillvaro ligger runt henne som ett fientligt revir men det bryr han sig inte om. Inte sedan verkligheten skruvat sig och tagit ny riktning. Han tömmer sina jackfickor och låter innehållet falla ner i hennes knä. Nyckelknippan, småmynten och tändaren tillhör henne nu. Han behöver dem inte längre. Han tänker på allt det som har slutat att spela någon roll, att också blodigt sågspån och en avbruten trumvirvel ligger i det förflutna som saknar rätt att forma det framtida. Han vill förklara för henne att han hade något som han förlorade och att det gjorde honom sorgsen, men att saknaden är en sorg i sig. Att den breder ut sig och tar plats. Att den får en människa att glömma sin förmåga att resa sig och vandra iväg med värmen från ett rödgult himmelssken mot huden.
Kvinnan i randig luva varken rör sig eller svarar honom. Därför att tid och rum ibland slungar iväg en människa bortom all återvändo.
Tiden och rummet har ännu inte hunnit ikapp honom. Som ett spår av relikter lägger han sekunderna och platserna bakom sig tills han finner gränsmuren och den bronsbeklädda porten. Dess grönspräckliga former viskar till honom, och den utmejslade figuren i valvbågens slutsten blickar ner från sin plats och ger honom ett tecken. Han ser det men tvekar trots allt.
Han tänker att det ännu finns en återvändo. Det han lämnat bakom sig kan han finna igen med hjälp av spåret som han lämnat efter sig. Men bortom denna portal är all reträtt omöjlig.
Han nuddar vid det utsirade dörrvredet, känner hur fingrarna värms upp av det som väntar honom där bortanför. Han fattar sitt beslut. Stillsamt svänger bronsporten upp och låter honom passera. Och lika stillsamt försluts den bakom honom igen.
© Carol Petersen, novell publicerad i kulturtidskriften Komma, 2006